Daniel Leijonstierna

Leijonstierna (Leyon-), Daniel, före adl Figrelius, f omkr 1605 i Landeryd, ög, d 23 aug 1664 i Norrköping. Fader: prosten Nicolaus Hemmingi. Inskr vid UU nov 21, mag där 10 febr 29, inskr vid univ i Leiden 14 jan 35, i Utrecht hösten 35, i Orleans juni—aug 37, JD där 37, studier i Paris sensommaren 37, vald till justitieborgmästare (justitiepresident) i Norrköping 5 juni 38, k fullm 1 mars 39, led av borgarståndet vid riksdagarna 40, 41, 43 o 45, adl 16 sept 45 (introd 2 mars 47), led av ridderskapet o adeln vid riksdagarna 47, 50, 55, 56 o 60.

G 1) någon gång under tiden julen 37— febr 38 m Anna Sparre, f 19, d 18 juni 51, begr 14 dec 51 i Norrköping, dtr till ryttmästaren Bengt S o Kerstin Åkesdtr (Bååt); 2) 21 okt 54 på Norrö, Kättilstad, Ög, m Christina v Scheiding, f 30 juli 73, dtr till ståth Otto v S o Margareta v Masenbach.

Som informator hos familjen Sparre på Rossvik kom L i nära kontakt med rikskanslern Axel Oxenstierna, som var förmyndare för de tidigt föräldralösa barnen. Kanslern organiserade o lät finansiera L:s o hans alumners utrikes studier. I Orleans blev L jur dr på en dissertation om Cornelius Sullas lagar om lönnmördare o Pompejus mot fadermördare. Efter hemkomsten gifte sig L med en syster till sina elever o blev därmed besvågrad med Schering Rosenhane, sedan 1637 landshövding i Östergötland.

Genom samarbete mellan Rosenhane o Oxenstierna, vilka ansåg, att den snabbt växande, viktiga industristaden Norrköping behövde en effektivare förvaltning, insattes L mot borgerskapets vilja som justitieborgmästare o utrustades med k fullmakt. Till skenet uppehölls dock lagliga former. L, som saknade praktisk erfarenhet av administration, misslyckades emellertid nästan helt i de ålagda uppgifterna: handelspartering, inrättande av hantverksämbeten, organisation av nattvakten, stadsplanereform, försök att sätta stopp för de utländska industriledarnas självsvåld m m. Oxenstierna o Rosenhane beslöt då att tillsätta ännu en k borgmästare i staden, o 40 befullmäktigades krigsfiskalen Olof Hisingh att vara drätsel- och byggningsborgmästare. Genom dennes arroganta sätt kom L att vinna i popularitet o valdes 42 åter till stadens riksdagsman. Han insjuknade dock, o Hisingh trädde i hans ställe. När denne återkom från riksdagen utan tillfredsställande svar på stadens besvär, utbröt upplopp. Oxenstierna lät tillsätta en kommissorialrätt o en smed blev avrättad. Drottning Kristina, som 44 blivit myndig, inledde en försoningspolitik. L belönades med adelskap o donationer. Det oxenstiemska reformprogrammet reducerades, främst av ekonomiska skäl.

Sin svåraste uppgift mötte L o Hisingh, då 41 års stadsplan skulle genomföras o praktiskt taget varje byggnad i staden antingen rivas eller flyttas. Början gjordes med beslut om flyttning nedströms av "åbodama" (varumagasinen). Dessas ägare hävdade företrädesrätt att bebygga de så skapade nya tomterna. Magistraten sade nej. När L av Hisingh lät sig tilldelas den troligen attraktivaste åbodtomten, svarade dess ägare med att vägra riva. L hävdade att tomtvalet gjorts uteslutande för att markera presidentämbetets anseende, ej av privata intressen. Åbodägarnas obstruktionspolitik följdes av andra. Först sedan en brand 55 härjat stadens centrala delar o 41 års stadsplan delvis reviderats, framträdde mot slutet av 60-talet en ny stadsbild.

Antalet avlönade befattningshavare i Norrköping hade i Oxenstiernas planering gjorts för stort i förhållande till stadens resurser. Vanligen kunde tjänstemännen inte få ut hela sin lön. När L, med större framgång än andra i samma ärende, av drottningen vid hennes besök i Norrköping 61 utverkade dels en kraftig lönehöjning, dels k brev på att hela hans lön skulle utbetalas ur stadskassans säkraste inkomstkälla, tolagen, väckte detta förbittring bland kollegerna på rådhuset. Tanken väcktes att få presidentämbetet avvecklat.

Under 40- o 50-talen bevistade L de flesta riksdagarna, först i borgarståndet, sedan på riddarhuset. Ett par gånger tillhörde han SU, t ex 43 o 55. Där torde hans insikter i internationell rätt ha passat väl. 55 pläderade han mot det förestående kriget. Vid riksdagen 50 argumenterade han mot en reduktion, av vilken han som nyvorden adelsman o donatarie skulle drabbas hårt. — Sin framställningskonst prydde L med långa latinska citat o ett ofta överrikt bildspråk. Sannolikt hade hans kapacitet kommit bättre till sin rätt på den diplomatiska banan, för vilken Oxenstierna 41 hade honom i åtanke.