Karl G Lennander

Lennander, Karl Gustaf, f 20 maj 1857 i Kristianstad, d 15 mars 1908 i Uppsala. Föräldrar: förste konstapeln vid Wendes art:reg Nils August L o Else (Elisabeth) Billing. Mogenhetsex vid h latinlärov i Gbg 1 juni 75, inskr vid UU 16 sept 75, med fil ex 14 dec 76, amanuens vid farmakolog instit ht 78—ht 80, MK 12 mars 81, andre läk vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 84—85, amanuens vid Serafimerlasarettets kirurg poliklinik o klinik 11 nov 85—22 dec 87, ML vid Kl 30 jan 86, leg läk 1 febr 86, disp vid UU 14 dec 87, doc i kirurgi där 16 jan 88, MD 29 maj 88, tf prof i kirurgi o obstetrik 1 sept 88—31 jan 91, prof i samma ämnen 31 jan 91, endast i kirurgi från 28 sept 93, allt vid UU. — LVS 93, LVVS 02, LVA 05. — Ogift.

Karl L:s far avled i kolera när L var späd. Modern flyttade till Gbg, där L växte upp. Hon förblev hans ständiga följeslagare genom livet o överlevde honom. L bildade aldrig familj.

L visade tidigt naturvetenskaplig läggning o förvärvade redan som skolpojke goda kunskaper i botanik. Han gladdes livet igenom åt blommor o växtlighet. L:s första uppsatser rörde droger o kom från farmakologiska institutionen, där han var amanuens i två o ett halvt år. När han gick de kliniska kurserna, blev emellertid kirurgin en allt uppslukande lidelse. Redan som medicine kandidat var han känd för hejdlös arbetsförmåga med ensidig inriktning på att bli ki- rurg. Kirurgisk skolning fick han på Serafimerlasarettet hos sin sex år äldre vän J Berg (bd 3).

Genom C B Mestertons sjuklighet såg professuren i kirurgi o obstetrik i Uppsala ut att bli ledig. L utsågs, 31-årig, att uppehålla tjänsten fr o m ht 1888, Inom sv kirurgi började en ny o stor epok. L tog genast steget från antiseptik till aseptik. Varje detalj i det aseptiska programmet granskades; steriliseringsapparater o desinfektionsmedel prövades o bedömdes. Det nya inom kirurgin var bukkirurgi. I okt 90 skrev han till J Berg att han ägnat sin lediga tid åt studiet av J G Smith's Abdominal Surgery, o framhöll att detta arbete var "ett angenämt sällskap". Bukkirurgi var ännu i huvudsak detsamma som gynekologisk kirurgi. Men denna del kunde L lämna, sedan O Lindfors 93 blivit professor i obstetrik o gynekologi.

En åkomma i buken var sedan ett halvt sekel känd under namnet perityflit (inflammation o varbildning kring blindtarmen). Patienterna vårdades på de medicinska avdelningarna i långvarig väntan på den naturliga läkningen, ibland sökte sig tyvärr va-ret ut i bukhålan med en dödande bukhinneinflammation (peritonit) som följd. Man såg att sjukdomen utgick från blindtarmens maskformiga bihang (appendix). Att behandla denna sjukdom blev bukkirurgins mandomsprov. L tillhörde pionjärerna, även internationellt sett. I dec 89 gjorde L den första operationen i vårt land vid diagnosen peritonit utgången från appendix. 93 sammanfattade han sin erfarenhet o 02 gav han ut en ny översikt, där han förordade tidig operation vid akut appendicit. Även om sjukdomen kunde läka spontant gav operationen kortare sjukdomstid o större säkerhet. Hans lärjunge K H Giertz (bd 17) bearbetade ytterligare materialet från kliniken o betonade vikten av att operera så tidigt som möjligt, även vid enbart misstanke om appendicit. Denna regel gäller alltjämt.

Det hade varit brukligt att söva patienterna med kloroform. Man började dock inse, att eter är mindre farlig än kloroform, o från sommaren 89 var eternarkos rutin på L:s klinik. 94 kom lokalbedövningen med cocain. Skulle denna kunna användas inom bukkirurgin måste man känna till bukhålans sensibilitet. L gjorde systematiska prövningar under operationer i lokalbedövning. Han fann att bukhålans organ inte har känsel, däremot är bukhinnan på bukhålans insida starkt smärtkänslig. L registrerade känseln även i andra organ o i ben o leder. Observationerna utgör grunden för tolkning av smärtor som symtom, liksom för hur lokalbedövning skall utföras. Dessa undersökningar är en beslående insats av sv medicin.

L var kroppsligen o andligen robust. Studiekamraterna märkte, att han skulle fram till varje pris. Med outtömlig energi arbetade han om dagarna på sjukhuset o om nätterna vid skrivbordet. Han både läste o skrev snabbt. Kirurgin befann sig i jäsande utveckling. Sedan L tillträtt professuren, for han runt i Europa o bekantade sig med framstående kirurger. Han vårdade förbindelserna genom nya visiter o besökte flitigt kongresser o möten. Han förberedde noga sina resor o visste att intervjua rätt man om rätt sak. Han såg till att hans arbeten översattes o trycktes i goda tidskrifter inom de tre stora språkområdena. Tyskland var tongivande inom medicinen, men L såg förtjänsterna inom anglo-amerikansk kirurgi. Hans krafter tillät inte en resa till USA. Fyra volymer brev från utlänningar till L vittnar om hans internationella anseende o om vänskap med ledande kirurger.

Reumatisk feber 66 o 72 hade givit L ett klaffel i hjärtat. Från början av 90-talet började hjärtat svikta. L skötte sig exemplariskt o vistades långa tider på kurorter. När han inte var på kliniken, låg han till sängs, läsande o skrivande. Det rastlösa verksamhetsbegäret sporrades av att han förstod, att hans liv skulle bli kort.

L:s klinik var en hård arbetsplats, alla måste göra sitt yttersta. Chefens vilja var en lag utan undantag, men han var mån om sin personal o var deras stöd. Tonen på kliniken var vänlig o kamratlig, med de unga läkarna familjär. De blivande kirurgerna gav han en utmärkt skolning. När L var bortrest, krävde han att kollegerna i brev skulle meddela honom allt väsentligt om patienterna på kliniken. De rapporterade likaledes från sina utlandsresor o när de vikarierade ute på lasaretten. Dessa rapporter utgör en stor del av breven till L. Hans elementära undervisning fängslade inte studentema, hans språk var enkelt o tafatt o hans andnöd var ytterligare ett hinder i undervisningen. Att operera var för honom livets krydda o salt. L var en driven o omsorgsfull operatör, allt var noga planerat o genomtänkt, uppkommande oväntade episoder behärskade han lugnt. Enligt nutida syn var L alltför aktiv terapeut, men det brukar vara så när nya fält skall tas i bruk. Arbetet på kliniken skulle även ge läkarna material till vetenskapligt arbete. Sjukhistoriker o operationsberättelser skrevs ner minutiöst under chefens överinseende. Anatomer, fysiologer, patologer o bakteriologer anlitades i den kliniska forskningen. Allt som kunde belysa aktuella frågeställningar publicerades genast. Erfarenheten skulle göra behandlingen o det praktiska arbetet allt bättre.

Mot patienter o särskilt mot folk från livets skuggsida var L ömsint o hjälpsam; själv sjuk förstod han den sjukes situation. Sjukdomen isolerade L, men han hade inga intressen utanför kirurgin. Humor saknade han o stod oförstående inför skämt o lättsamt prat. Allt var sakligt allvar. Hans tal var korthugget o drastiskt på göteborgsk dialekt. De personliga behoven var små. Han var legendariskt sparsam, utom när det gällde operationssalen, men säges ha brandskattat folk, som kunde betala. Okonventionell i sitt sätt var han respektlös inför överhet o myndigheter. Administration o organisation var honom främmande. Han kunde ibland vara diva, men det gällde inte egna förmåner utan kirurgins o de ungas välgång. L skänkte sin förmögenhet till UU för att som Elisabeth o K G L:s fond stödja naturvetenskaplig o medicinsk forskning. Sv läkaresällskapet fick en gåva att använda till en årlig föreläsning över aktuella frågor inom kirurgi eller hygien.

L var vårt lands främste kirurg efter O af Acrel.