Alexander Leslie

Leslie, Alexander, f omkr 1580, d 4 april 1661 på Balgonie, Fife, Skottland. Föräldrar: George L, slottsbefälh på Blair, Athole, o Ann Margaret Steward. I sv tjänst 08, löjtn vid Holifer Poplers reg 11, guvernör i Pillau okt 20, överstelöjtn vid Patrick Ruthwens småländska reg 22, överste 12 aug 22, chef för det av Södermanlands, Närkes o Värmlands krigsfolk bildade storreg 23, kommendant i Pillau 26, chef för Närke-Värmlandsdelen av storreg 27—29, befälh över den sv undsättningshären till Stralsund 28, generalmajor ("sergeant generalmajor") 28 april 31, generalmajor vid Åke Totts armé i de nedersachsiska o westfaliska kretsarna 27 nov 31, kommendant i Stralsund 12 jan 32, fältmarskalk o generalkommendant över armén i Westfalen 9 febr 36, avsked ur sv tjänst 14 aug 38, överbefälh (lord general) för skotska covenantarmén 9 maj 39, Privy Councillor 41, ståth på Edinburghs fästn 41, earl of Leven o lord Balgonie 6 nov 41.

G m Agnes Renton, d 26 juni 51, dtr till godsäg David Renton i Billy, Berwickshire.

L, som fick en bristfällig undervisning i hemmet, gick i unga år i utländsk krigstjänst, först vid ett av de skotska kompanierna i Nederländerna o 1608 i svenske kungens armé. Han deltog i striderna i öster o medföljde Jakob De la Gardie på hans tåg mot Moskva. 23 blev han överste o chef för ett av de nybildade landskapsregementena, rekryterat från Södermanland, Närke o Värmland o förlagt i garnison på Älvsborg. L medföljde Gustav II Adolf på fälttåget mot Preussen sommaren 26 o kvarblev som kommendant på Pillau med uppgift att befästa denna ort.

I juli 1628 fick L befälet över den hjälpkår som sändes till Stralsund för att försvara den belägrade staden mot Wallenstein o belönades sedan rikligt av borgarna för att han räddat staden. Våren 30 förberedde han den sv landstigningen i Tyskland genom att besätta skansen Altefähr o rensa Rügen från kejserliga trupper. Sommaren 31 sändes han till London för att värva trupper o övervaka den kår av engelska o skotska soldater, som markisen av Hamilton överförde till Pommern. Efter återkomsten utsågs L till generalmajor o befälhavare i de nedersachsiska o westfaliska kretsarna o kommendant i Stralsund. Under belägringen av staden Buxtehude blev han svårt sårad av ett skott i vänstra foten o fördes till Hamburg. Läkarbehandlingen tog lång tid — i ett brev till Axel Oxenstierna i maj klagar han över svårigheten att röra sig. Först på hösten var han så återställd att han kunde delta i striderna i Nedersachsen o slaget vid Lützen.

Under de följande åren var L huvudsakligen kommenderad för bevakning av området mellan Weser o Elbe, o efter Dodo von Knyphausens död i jan 36 utsågs han till fältmarskalk o dennes efterträdare som chef för armén i Westfalen. Strax före slaget vid Wittstock i sept s å kallades han med en stor del av sina trupper till huvudarmén, o under slaget gjorde han en verksam insats som chef för centern o stöd åt Johan Banérs högra flygel. L som hade ett utmärkt samarbete med den lynnige sv överbefälhavaren följde honom året efteråt till Torgau o under reträtten till Stettin.

I aug 38 begärde o fick L avsked ur sv tjänst på grund av opasslighet o ålderskrämpor o tilldelades en årlig pension på 800 rdr. Drottning Kristina förärade honom dessutom 2 kanoner o 2 000 musköter. L hade i unga år gift sig med Agnes Renton, som stannat kvar i Skottland men ofta besökt honom i lägret. Vid ett besök i Skottland 35 köpte han godset Balgonie i Fife, där han nu slog sig ner. Sina goda förbindelser med Axel Oxenstierna fortsatte han att uppehålla genom en lång brevväxling.

L var en trogen anhängare av de skotska s k covenanterna (skotska presbyterianer) o blev våren 39 befälhavare för den armé de satte upp mot Karl I. L beskrivs då som en "old, little, crooked soldier" o åtnjöt ett högt anseende bland skottarna — han satt med hatten på vid bordsändan o alla de andra barhuvade, sägs det. Sin armé rekryterade han med hemvändande trupper från Tyskland. Sommaren 40 gick han över gränsen o intog Newcastle. Sedan fred slutits med kungen i aug 41, gynnades han av denne o utsågs till earl of Leven o ståthållare på Edinburghs slott. I det inbördeskrig som året efteråt utbröt i England stödde L parlamentet mot kungen. Han drog in i England o deltog i slaget vid Marston Moor i juli 44, då de kungliga trupperna besegrades. L, som kvarstod som befälhavare för den skotska armén, mottog i maj 45 den flyende Karl I i sitt läger i Newcastle o deltog i förhandlingarna om dennes utlämnande till engelsmännen.

L motsatte sig den skotska invasionen i England 48 o drog sig tillbaka till sitt slott, men när Oliver Cromwell sommaren 50 inföll i Skottland, återtog L befälet över armén. I sept besegrades han vid Dunbar, togs till fånga av Cromwell i aug 51 o insattes på Towern i London. Här satt han fängslad till våren 54, då han på drottning Kristinas intervention sattes på fri fot. Sina sista år tillbragte han på Balgonie.

L åtnjöt ett stort förtroende bland sina soldater. Som krigare var han tapper, beslutsam o taktiskt skicklig. Personligen beskrivs han som humoristisk, enkel o mänsklig. Han var starkt förbunden med Sverige o hade lätt att vinna vänner bland både officerare o civila.