C Gustaf Lidberg

Lidberg, Carl Gustaf, f 23 sept 1859 i Sthlm, d 2 nov 1931 i Sollenkroka, Djurö, Sth. Föräldrar: rådmannen Carl Fredrik L o Charlotta Magnusson. Mogenhetsex vid Karlstads h a l vt 80, inskr vid UU ht 80–vt 85, förber ex till rättegångsverken o till kansliet 30 maj 82, anställd vid Sthlms poliskår från 85, kommissarie vid detektivavd 90, chef där 08–16, tredje stadsfiskal 02, andre stadsfiskal 04–24.

G 30 dec 90 i Sthlm, Klara, m frih Sigrid Telma Maria Oxenstierna, f 26 sept 70 där, Skeppsh, d 24 dec 35 där, Bromma, dtr till kaptenen frih Carl Gustaf O o Amelie Ingeborg Thuring.

Gustaf L var under skoltiden i Karlstad klasskamrat med G Fröding o umgicks även under studietiden i Uppsala med honom. Efter att ha läst juridik där anställdes L vid Sthlms poliskår. Han hade fallenhet för yrket o visade sig ha många för den tiden både oväntat radikala o moderna spaningsmetoder. När han i ett par uppmärksammade fall dirigerade sina detektiver på uppdrag utanför landets gränser, väckte det internationellt intresse. Ett känt fall gällde falsktryckta 100-kronorssedlar, som 1899 översvämmade sv banker. Sedlarna härrörde från hemvändande emigranter, som före tillbakaresan i New York växlat till sig dem av en svensktalande man. L misstänkte en 35-årig målare, Johan Alfred Skoog, vilken efter att här hemma ha avtjänat ett långtidsstraff som sedelförfalskare 93 emigrerat o etablerat sig som fotograf i New York. L beslöt sig för det då djärva steget att själv ta båten över i sällskap med en språkkunnig konstapel. I USA fick han veta att den federala polisen o Scotland Yard i London i flera år jagat en okänd förfalskare av bl a engelska 20-pundsedlar o amerikanska 5-dollarmynt i silver. Signalementet på Skoog, som kallade sig Albert Brown, spreds o några månader senare spårades han till ett växlingskontor på Broadway. En polisman förföljde honom i en gatujakt som slutade med att svensken drog fram en revolver o sköt sig två skott i pannan. Han dog ett par dygn senare efter att inför L ha avlagt en fullständig bekännelse. — Ett liknande uppdrag med internationell räckvidd gällde brevbombens uppfinnare, civilingenjören Martin Ekenberg, som efter ett par attentat 1909 mot ledande sv industrimän av L spårades till London.

Storstrejksåret 09 medförde andra stora problem för L o hans kollega, stadsfiskal Lars Stendahl — "Lasse med påken". Ungsocialister o till vårt land flyende ryska anarkister misstänktes, fullt berättigat visade det sig, för planer på att mörda tsar Nikolaus som med sin gemål besökte Sverige. Gustav V kallade personligen samman en större polisstyrka i Sthlm i syfte att orientera sig om övervakningen. Ett tiotal som farliga betecknade ryska flyktingar placerades i häkte under de kritiska dygnen, men en från Närke inflyttad 22-årig kolportör o fanatiker, Adolf Hjalmar Wång, glömdes bort. Tsaren kom iförd rysk amiralsuniform, åkte i kortege med kungen genom Sthlms gator o deltog med kejsarinnan i galadinén på slottet. På natten sköts chefen för kustartilleriet, generalmajor O L Beckman, ihjäl, när han var på hemväg genom Kungsträdgården från festligheterna på Grand Hotel. Beckman bar amiralsuniform. Wång hade enligt L:s utredning avsett att mörda kejsaren. Omedelbart efteråt sköt sig Wång. Han avled på Serafimerlasarettet, där L fick hans bekännelse.

En annan känd insats var när L o en grupp detektiver efter en snabbt insatt bogserbåtsexpedition grep bankrånaren Johan Alfred Andersson-Ander i hans hem i Sthlms skärgård. Ander hade i jan 10 med ett besman slagit ihjäl en kassörska i ett växelkontor vid Gustav Adolfs torg. Han förblir sedan dess en historisk fotnot i vår kriminalkrönika. Hans avrättning på Långholmens fängelsegård 23 nov 10 är den sista dödsdom som exekverats i vårt land.

En personlig triumf för L var när han genom listig taktik lyckades avslöja Skandinaviens förste dynamitard. Två som helt säkra betecknade valv i ett par juvelerarebutiker i Sthlm o Khvn hade 04 givit den okände smycken för stora värden. Mysteriet förblev i åratal olöst tills L började misstänka Axel Bernhard Nyström. Med tanke på dennes fåfänga lät L 11 sprida uttalanden i tidningarna om att man misstänkte utländska gangsters för kupperna. Nyström replikerade med ett längre anonymt brev till DN, vari han berättade sanningen: att det var en ensam svensk som var gärningsmannen. Nyström kunde nu spåras o gripas.

I sin verksamhet som rättvisans tjänare valde L gärna att vara den tystlåtne men oavbrutet aktive. Ett undantag från denna regel att om möjligt undvika en offentlig framtoning är hans memoarer i två band, Detektivchefens berättelser, där han levande o faktaspäckat skildrar sina upplevelser i kampen mot särlingar i brottets värld o andra kriminella element av format. Innehållet genomsyras kanske mest av hans fasta övertygelse om att brott aldrig lönar sig. L har karaktäriserats som barsk o kärv men mänsklig, o det har sagts om honom att han var en av landets skickligaste brottmålsspecialister. Tom K Kilbom, som 16 (om bakgrunden se bd 21, s 137) utsattes för långa förhör av L, har uppskattande ord till övers för honom. Vid ett samtal mellan Kilbom o stadsfiskal Stendahl underströk den senare: "Ja, jag kan säga dej, att stadsfiskal L var också en bra karl. Han kunde polisyrket o visste, när han hade att göra med bra människor. Men, akta er ni gossar, alla polischefer är inte sådana" (Kilbom, s 106).