Liewen (von), Liwen, Lyue, släkt

(von) Liewen, släkt. Dess tidigast 1341 belagda vapen med 3 liljor o 7 stjärnor är detsamma som åtminstone från 1327 fördes av släkten von Ungern (på sv riddarhuset senare von Ungern-Sternberg), varför det förmodats, att de båda släkterna har gemensamt ursprung. Redan 1269 namnes en Gerardus Livo som vasall under ärkebiskopen av Riga o då tillsammans med en Johannes de Ungaria. 1389 bytte en Hincke (Henrich) Live (d tidigast 1408) bort jord i södra Livland mot gården Parmel i Goldenbecks socken i Estland, som kom att bli ett av släktens huvudgods ända till 1694.

Vid arvskiftet 1542 efter Jürgen Live tillföll Parmel hans son Heinrich Live, som 1546 var mannrichter i Wiek o 1563 var bland de livländska adelsmän som tillfångatogs av svenskarna vid erövringen av Leal o fördes till Sverige. Hans gods indrogs men återlöstes 1582 av hans son Reinhold Life (d tidigast 1628). Denne var sannolikt far till den Hinrich Lyue (d 1605), som 1597 for till Danmark på uppdrag av hertig Karl o 1598—99 namnes som dennes kammarjunkare samt i ett brev från denne sistnämnda år skrives till Parmel. Han deltog i hertigens tåg till Finland 1599 o innehade från s å häradshövdingeräntan av Frösåkers härad o Bro o Vätö samt Frötuna o Länna skeppslag i Uppland. 1600 deltog L i belägringen av Pernau, o från 1601 kan han beläggas som överste. Under de första månaderna av detta år erövrade han Kremon, Segewold o Treiden i Livland, o på försommaren deltog han under Karl Karlsson Gyllenhielms (bd 17) befäl i striderna vid Erla o Kokenhusen.

I början av 1602 blev L en av de båda vikarierande ståthållarna på Pernau, o under sommaren s å var han en av de tre vikarierande sv överbefälhavarna i Livland, varvid han gjorde en framstöt kring Weissenstein (Hiärn). Vintern 1602—03 tjänstgjorde han i Sverige, bl a vid Älvsborg, o brev från hertig Karl visar, att han var i Sthlm ännu i maj 1603, då han beordrades att över Finland bege sig till Livland. Den 13 nov så anmodades L att överta befälet på Reval. Hösten 1604 deltog han i striden vid Weissenstein eller Mexhof, där han torde ha blivit tillfångatagen av polackerna (Andersson). Kort därpå inlät sig L tillsammans med några andra livländska adelsmän i konspirationer med polackerna för att bringa Reval i dessas händer. Sedan detta upptäckts, flydde han till Parmel men blev gripen o avrättades i Reval. Weltz i S:t Michaelis sn, som hertig Karl givit L 1602, o som sedan dess varit hans sätesgård, gavs till en annan person.

Reinhold Life testamenterade 1615 Parmel till sin son sedermera ryttmästaren Berendt Lyue (d 1649). Dennes son överste Reinhold Liuen till Parmel, som deltagit i danska kriget 1643—45 o sårats vid belägringen av Prag 1648, o hans bror ryttmästaren Bernhard Otto L samt deras "frände" — enligt ett brev från 1636 (Red:komm:s i Estland arkiv; Livl donationskontorets arkiv) farbror — kapten Jürgen Liewe (d 1659, 79 år gammal) till Steinhausen eller Pargenthal i Goldenbeck blev friherrar 1653, varvid Reinhold Liuen som friherreskap fick staden Eksjö i Småland med ett trettiotal till honom 1650—52 donerade krono- o skattehemman i Uppvidinge, Tveta o Mo härad. Reinhold o Bernhard Otto skrev sig därefter von Liuen resp von L.

Reinhold von Liuen (1621—65) var 1654—59 guvernör på det till drottning Kristinas underhållsländer hörande Ösel o blev 1664 generalmajor av infanteriet. Hans son Bernhard Lieven (1651—1703) ärvde redan som fjortonåring friherreskapet, som han sedan förlorade genom reduktionen. Han var i fransk tjänst 1669—71 o i holländsk 1671—72 o deltog sistnämnda år i sjöslaget vid Southwold bay. Efter hemkomsten deltog L 1676 i slaget vid Halmstad, utmärkte sig i slaget vid Lund o vid återtagandet av Helsingborg samt tillfångatog 1677 i slaget vid Landskrona den danske generalen D Rumohr. Han befordrades till överste för drabanterna till häst o livgardet till fot 1686, generalmajor av infanteriet o överste för Dalregementet 1696 samt generallöjtnant av infanteriet o guvernör i Wismar 1698. Vid krigsutbrottet deltog L 1700 i Nils Gyllenstiernas (bd 17) manöverkrig i Holstein. I juni 1701 överfördes han till Livland, där han s å vid övergången av Düna närmast under Karl XII ledde anfallet såsom äldste generalsperson av infanteriet. Ett brev från honom (avskr M 1454, RA) är en av källorna för händelseförloppet. I slaget vid Kliszow 1702 förde L befälet över centern. 1703 befordrades han till general men stupade vid belägringen av Torun (Thorn), där han under samtal med konungen fick högra lårbenet avslaget av en kanonkula. Rester av L:s arkiv finns i E 2837—2858 (Wijksaml), RA, o på Trolle — Ljungby (Handl ur v Brinkmanska archi-vet). Hans dotter i första giftet — med en sondotter till riksdrotsen Gabriel Oxenstierna Gustavsson — var gift med riksrådet Gustaf Bonde (bd 5). I sitt andra äktenskap var L gift med en dotter till riksmarsken Gustaf Horn (bd 19), varigenom Vik i Balingsta, Upps, kom till släkten L. En son i detta äktenskap, den holstein-gottorpske kammarherren Carl Gustaf Lieven (1695— 1722; rester av hans arkiv i E 2867—2903, Wijksaml, RA), var i äktenskap med en dotter till generalmajor Abraham Brahe (bd 5) far till den postumt födde Carl Gustaf Lieven (1722—70). Denne deltog i C G Tessins ambassad till Berlin för att hämta den blivande drottningen Lovisa Ulrika 1744, sändes till Hessen för att underrätta om konung Fredriks död 1751 o var från 1752 kavaljer hos prins Karl (sedermera Karl XIII) men tog avsked 1760 efter ett vredesutbrott av Lovisa Ulrika (Fryxell). Han hade 1754 sänts till ryska hovet för att lyckönska till sedermera kejsar Pauls födelse o hade 1759 blivit hovmarskalk. Han var från 1768 landshövding i Sthlms län. I äktenskap med en syster till arkivsekreteraren o kanslirådet Gustaf Ribbing var L far till Ulrika (Ulla) Elisabet Lieven (1747—75), som påståtts i en förbindelse med konung Adolf Fredrik ha blivit mor till den s k Lolotte (Fredrika Charlotta Forsberg), sedermera gift med greve G H Stenbock. Ulla L gifte sig 1770 med Charles De Geer (bd 10), som därigenom kom i besittning av Vik. Hennes bror Carl Gustaf L (1748— 1809) deltog i Pommerska kriget (M 954), tog som löjtnant vid livgardet initiativet till gardesofficerarnas anslutning till Gustav III:s statskupp 1772 o har efterlämnat en långt senare nedskriven berättelse därom (D 1019, KB). Han sändes av konungen som kurir med nyheten om kuppen till Paris, där han 1770—72 tjänstgjort som kapten vid Royal Suédois o nu blev överste för Royal Allemand. L blev 1774 kammarherre hos änkedrottningen, deltog 1780 i fransk tjänst i nordamerikanska frihetskriget, befordrades i sv tjänst till överste i armén 1788, deltog 1789—90 i kriget i Finland o blev 1795 generalmajor o 1806 generallöjtnant. Med honom utdog denna gren av släkten.

Längre fortlevde de släktgrenar som härstammade från Reinhold von Liuens förutnämnde bror Bernhard Otto von L (1625— 99), sedan 1653 också friherre, som 1666 fick överstes karaktär o 1673—95 var överste för Åbo läns kavalleriregemente. Han deltog i striderna vid Fehrbellin 1675 o Warksow på Rügen 1678 o kom under hemresan till Sverige s å i dansk fångenskap, sedan transportfartygen förlist vid Bomholm. 1694 måste v L sälja stamgodset Parmel. Hans son Reinhold von Lieven (1653—1701) deltog i slagen vid Halmstad o Lund 1676 o Landskrona 1677 samt försvaret av Malmö så (M 970) o blev så kammarherre. Senare stred han mot fransmännen under Pfalziska tronföljdskriget (M 970) o blev 1693 överste o 1694 kommendant i Landskrona, i vilken egenskap han 1700 fick ombesörja inskeppningen av de trupper med vilka Karl XII landsteg på Själland. Hans ende efterlevande son stupade 1709 i slaget vid Poltava. Hans bror generallöjtnanten o riksrådet Hans Hinrich von Liwen (L 1) blev 1719 greve, men denna grevliga gren utdog på manssidan redan med sonen generallöjtnanten, riksrådet o riksmarskalken Hans Henric von L (L 2). Dennes bror Carl Fredrik von Lieven (1721—63) deltog i kriget i Finland 1741—42, i franska arméns fälttåg 1744 o i Pommerska kriget, från vilket han 1760 reste till Sverige för att delta i riksdagen utan att bry sig om rådets befallning att återvända. Han blev överste i armén s å. En av deras systrar var hovfröken Hinrica Juliana Lieven (1709—79), som uppges ha varit livligt verksam för det blivande hattpartiet på 1730-talet (Nilzén). Av dess vedersakare J Arckenholtz (bd 2) påstods hon ha varit konung Fredriks broder Wilhelms av Hessen älskarinna under hans besök i Sverige 1732 o fått en dotter med en i Sverige avliden hessisk president Dörnberg. Under de första åren efter den blivande drottningen Lovisa Ulrikas ankomst till Sverige 1744 var L dennas politiskt förtrogna o blev 1747 kammarfröken samt gifte sig 1748 med Carl Hårleman (bd 19), som dog 1753. Hattarnas veckoskrift En ärlig Svensk skall ha utarbetats av en klubb, som samlades hos henne, o hon tillerkändes av riksdagen 1755 en årlig pension. Då mössorna kom till makten 1765, var L nära att förlora denna pension, men hon fick behålla den för att hon till KB donerat sin mans ritningar o gravyrer till ett värde av flera gånger pensionens belopp (Fryxell).

L 1:s äldste bror, Bernhard Otto von Lieven (1645—84 eller 85), måste 1670 rymma utrikes på grund av mord o blev senare överste i kejserlig tjänst. Hans son Berent Wilhelm von Lieven (1685—1771) kom i sv krigstjänst 1700 o deltog i erövringen av Birsen (Birzai) i Litauen 1704, slaget vid Ljesnaja 1708, försvaret av Reval 1710 o av Stralsund 1712 o slaget vid Gadebusch s å. Efter att i ett o ett halvt år ha suttit fången i Danmark efter Tönnings kapitulation 1713 deltog han i försvaret av Stralsund 1715 (M 939) o belägringen av Fredrikshald 1718. 1724—39 var L kommendant i Landskrona, o 1746—65 var han överste för Kronobergs regemente. Han blev 1756 generalmajor, deltog i Pommerska kriget o blev 1759 generallöjtnant. L hade 1730 köpt Lärkesholm i örkelljunga, Krist, där Linné besökte honom 1749 o skildrade hans verksamhet på gården. Vid riksdagen 1746—47 hade han ingivit ett förslag till metoder att döda vargar o andra rovdjur. L blev i äktenskap med en dotter till fältmarskalken o riksrådet Gustaf Adam Taube genom fyra söner stamfar för den sista i Sverige kvarlevande grenen av sin släkt. En av hans sonsöner var häradshövdingen i Östra härad i Småland Bernt Malte von L (1790—1867). Kusin till denne var Gustaf Rutger L (1772—1835), som blev överste i armén 1829. En bror till honom var farfar till skeppsredaren Christian Wilhelm von L (1851—1917) i Helsingborg, med vars enda dotter, g Wistrand, släkten utdog i Sverige 1962. Hennes söner kallar sig von L Wistrand.

De i Sverige ej representerade kurländska grenarna av släkten, som kommit att stava namnet von Lieven, uppges härstamma från en farbror till den förutnämnde Jörgen Live. En gren fick 1826 rysk furstlig värdighet. Europeiskt känt blev namnet genom den ryske generalen o diplomaten furst Christoph Heinrich von Lievens (1774— 1839) hustru Dorothea von Lieven, född von Benckendorff (1785—1857), Metternichs o Guizots diplomatiskt inflytelserika älskarinna, efter skilsmässa från maken länge bosatt i Paris.