Katarina

Katarina, f natten mellan 9 o 10 nov 1584 i Nyköping, d 13 dec 1638 i Västerås o begr 5 febr 1639 i Strängnäs domkyrka. Föräldrar: konung Karl IX av Sverige o Maria av Pfalz.

G 11 juni 15 i Sthlm m pfalzgreven Johan Kasimir av Zweibrücken (s 204—210), f 12 april 89 i Zweibrücken, Rhenpfalz, Tyskland, d 8 juni 52 på Stegeborgs slott, Ög.

K var det enda av Karl IX:s barn i första giftet som nådde mogen ålder. Vid ännu ej fyllda fem år förlorade hon sin mor. Den närmaste vården av henne anförtroddes åt Euphrosina Heldin von Dieffenau, änka efter en tysk officer i sv tjänst. K omfattade Heldin med stor tillgivenhet, o denna var i många år hennes hovmästarinna. Sedan Karl IX 1592 gift om sig med Kristina av Holstein-Gottorp o K sålunda fått en styvmor, fick denna hand om hennes uppfostran. Äldre forskning har prisat förhållandet mellan Kristina o K, men att K:s relationer till den viljestarka o myndiga drottningen inte alltid var friktionsfria framgår av vad hon senare meddelat sin make.

Karl IX:s äktenskap med Maria av Pfalz bör ses som ett led i hans ständiga strävanden att bryta sin politiska isolering genom nära kontakter med det antihabsburgska, pfalziska aktionspartiet i Tyskland. Detta hade i sin tur nära förbindelser med Henrik IV o hugenottledarna i Frankrike. Under en period av särskilt goda relationer mellan Karl o Henrik, 99—00, aktualiserades planer på äktenskap mellan K o Henriks frände, vicomte Henri av Rohan, den senare hugenottledaren. Dessa rann dock ut i sanden. De sv prinsessorna under äldre vasatid tillhörde Europas rikaste furstinnor, men Sveriges vanskliga ställning under Karl IX:s regering försvagade K:s utsikter på äktenskapsmarknaden. Först efter freden i Knäred 13, då hon redan blivit 29 år, blev dessa gynnsammare. De sv-pfalziska politiska o dynastiska relationerna gav nu resultat. Genom förmedling av drottning Kristinas broder, ärkebiskopen Johan Fredrik av Bremen, o med änkedrottningens eget aktiva stöd ingick K 15 äktenskap med sin frände, den reformerte pfalzgreven Johan Kasimir, som visserligen själv var jämförelsevis fattig men hade viktiga politiska kontakter. Axel Oxenstierna var däremot emot äktenskapet.

Karl IX hade genom testamente o förordnanden noga reglerat K:s arv, vilket skulle utbetalas efter giftermålet. Enligt Gustav I:s testamente skulle K erhålla 100 000 rdr i brudskatt. Hennes mors brudskatt, 24 000 guldgulden, vilka fadern på olika sätt disponerat, skulle vidare ersättas, hälften av Gustav Adolf o hälften av hertig Karl Filip. Bröderna skulle också svara för utbetalningen av 24 000 dlr sv mynt som ersättning för del i de gustavianska arvegodsen. Slutligen hade K att fordra moderns silver, smycken o kläder — enbart detta ett rikt arv — samt övrig utrustning som anstod en kungadotter. K blev en av Sveriges största fordringsägare i en tid då det statsfinansiella läget var prekärt.

K nödgades stanna i Sverige till jan 18, innan sådan ekonomisk uppgörelse nåtts att pfalzgreveparet ansåg sig kunna resa hem till Pfalz. Då Johan Kasimirs eget pantslott Neukastel var bofälligt, upplät hans broder Johan II åt makarna fästet Kleeburg i norra Elsass som residens. Följande år lade Johan Kasimir grundstenen till ett nytt ståtligt renässansslott, Katharinenburg, nära Kleeburg, vilket dock inte blev färdigt, innan 30-åriga kriget 20 tvang familjen att fly till Strassburg. Slottet förstördes definitivt under Ludvig XIV:s krig.

Efter Karl Filips död 25 jan 22 var kungafamiljen starkt reducerad. Gustav Adolf själv var ännu barnlös. I detta läge fann kungen det bäst att kalla K o hennes familj tillbaka till Sverige. De anlände dit i juli. Sonen Karl Gustavs födelse ej långt därefter stärkte familjens ställning. Stegeborgs slott o län uppläts som pant för brudskatten, och K själv fick 26 som gåva Skenäs kungsgård. K:s huvudintresse blev vid sidan av barnens uppfostran att bistå maken vid skötseln av familjens växande godskomplex. Hon framträder i brevväxlingen med denne som en driftig hushållare, sparsam o ekonomiskt intresserad.

K stod i mycket gott förhållande till halvsyskonen, särskilt till Gustav Adolf, som ibland också sökte hennes råd. Då kungen befann sig på resa, bad han gärna K att besöka o trösta den i sin ständiga ängslan oresonliga Maria Eleonora. Det var åt K, som kungaparet anförtrodde dottern Kristina under vistelsen i Tyskland 31—32. Först när drottningen återkommit till Sverige efter Gustav Adolfs död, återtog hon vården av sin dotter. Ehuru hovintrigerna ibland var mycket besvärande för K — det fanns enligt henne de som ville bringa pfalzgreveparet i onåd hos kungafamiljen — förblev hennes kontakter med denna länge de bästa. Även med de brandenburgska o pfalziska släktingarna stod K i förtrolig korrespondens o bedömdes av dessa som klok o omdömesgill.

Tvisten med förmyndarregeringen efter Gustav Adolfs död om familjens ställning o om arvsrätt till Stegeborg o makens brytning med rådet 33 påverkade även K:s position. Hon levde i fortsättningen som regel tillbakadraget på Stegeborg. Något intresse för politik o diplomati synes hon själv inte ha haft. En viktig o grannlaga uppgift fick hon dock 36, då hon, trots motsättningen till Axel Oxenstierna, anförtroddes ledningen av den unga drottningens uppfostran. Förhållandet till Maria Eleonora försämrades givetvis därmed starkt. Uppdraget upphörde först med K:s död i Västerås, dit hovet flytt undan pesten i Sthlm.

Av särskilt pfalzgreveparets inbördes brevväxling framgår, att det från början av politiska skäl ingångna äktenskapet blev lyckligt. Makarna hade sju barn, varav fem nådde mogen ålder. De sistnämnda var sönerna Karl Gustav o Adolf Johan (bd 1) samt döttrarna Kristina Magdalena, Maria Euphrosine o Eleonora Catharina.