Gottlieb Klein

1 Klein, Gottlieb, f 18 febr 1852 i Homonna, d 6 april 1914 i Saltsjöbaden. Föräldrar: köpmannen Samuel K o Malkah (Mali). Studier vid talmudhögsk i Eisenstadt o gymn i Oedenburg 65—68, teol studier i Mainz o Frankfurt am Main 68—70, studier vid univ i Heidelberg 71—72, studier vid univ i Berlin 72—75, vid Hochschule für die Wissenschaft des Judentums i Berlin till 77, Dr phil i Heidelberg 11 juni 73, diplomerad rabbin 77, rabbin i Schüttenhofen i Böhmen 77—79, studier i filosofi vid univ i Prag 78, rabbin i Elbing, Ostpreussen, 79—83, rabbin i Sthlm april 83, gästföreläsare vid UU 85—86, prof:s n h o v 26 maj 97.

G 4 juni 79 trol i Elbing m Antonie (Toni) Levy, f 20 aug 57 i Breslau, d 24 maj 40 i Stocksund, dtr till orientalisten o numismatikern prof Moritz Abraham L o Sophie Meyerstein.

K föddes i en ungersk småstad som en av de yngsta i en stor syskonkrets. Hemmet, liksom den judiska miljön i övrigt, präglades av ortodox fromhet. Fadern var en stillsam talmudlärd, medan modern, mera praktisk o utåtriktad, i huvudsak skötte den lilla hökarbod, som gav familjen dess knappa försörjning. I hemstadens judiska gosskola, motsvarande en lägre elementarskola, utmärkte sig K genom sin vetgirighet o studiebegåvning o hade i tidiga år klart för sig, att han ville utbilda sig till rabbin. Möjlighet till högre studier, också för den mindre bemedlade, fanns vid denna tid vid den av rabbinen Hildesheimer grundade talmudhögskolan i Eisenstadt nära Wien. Här meddelades även kunskaper i profana läroämnen, f ö något nytt i sitt slag vid en talmudhögskola.

I Eisenstadt kom K för första gången i kontakt med västeuropeisk kultur o klassisk tysk bildning, en erfarenhet som blev avgörande för hans fortsatta studieinriktning: en rabbinutbildning i den nya tidens anda, kombinerad med universitetsstudier o en akademisk grad. Univ i Heidelberg blev därmed det hägrande målet. Till fots, under svåra umbäranden, begav han sig på vandring upp genom Tyskland. K var nu hänvisad att helt sörja för sig själv; för att få det nödvändigaste för uppehälle o studier försörjde han sig tidvis som informator.

I Heidelberg blev det Ferdinand Hitzig som främst introducerade K i den historiskt orienterade bibelforskning, ofta kombinerad med en filologisk metod, som vid denna tidpunkt bildade en ny epok inom tysk protestantisk teologi. K följde här Hitzigs föreläsningar i hebreiska, syriska o Gamla Testamentets exegetik. Hittills synes K ha byggt sitt teologiska vetande o sin fromhetssyn uteslutande på talmudisk grund, men med sin vetenskapliga argumentering torde Hitzig ha starkt påverkat honom till den liberala hållning, som sedermera kom att bli utmärkande för hans teologi. Med den sanningslidelse som var betecknande för K råkade han därför vid denna tid in i en religiös kris, som för någon termin fick honom att lämna teologin för studier i medicin, kemi o fysik — här med sådana auktoriteter som Bunsen o Kirchhoff som lärare. Han skulle livet igenom behålla ett intresse för "de reella kunskaperna", vilket även inbegrep en beundran för Darwin o dennes vetenskapssyn.

Snart nog återgick K emellertid till de teologiska studierna, nu i Berlin som elev till Abraham Geiger, den liberala judendomens förgrundsgestalt i Tyskland o av samma teologiska skola som Hitzig. I sin strävan för judendomens förnyelse o med sin förmåga att anlägga praktiskt-religiösa synpunkter på tidens problem fick Geiger sina unga adepter att lyssna. I sin lärares anda lade K här grunden till sin teologi: judarnas framtida uppgift skulle vara att leva i förskingring bland andra folk, vara judar endast till sin religion, ej som ett särskilt folk. Denna universalistiska tanke har K senare bl a framlagt i Bidrag till Israels religionshistoria men även givit form i ett tidigare arbete, Zur "Judenfrage", Unsere Anforderungen an das Christenthum des Herrn Stöcker, som tillkom, medan K ännu var rabbin i Elbing o föranleddes av den på politiska grunder stigande antisemitismen i Tyskland.

Den liberala hållning K intog till sin religion hade en naturlig komponent i ett engagerat intresse för tidens kulturfrågor o gjorde honom känd som flitig föreläsare o debattör o personlig vän med kristna kyrkomän, däribland främst Nathan Söderblom o S A Fries. Läsåret 85—86 föreläste K vid UU på kallelse av orientalisten Herman Almkvist regelbundet över Talmud för blivande präster; något av ekumenisk anda vilade även över den teologiska studiecirkel (sedermera ombildad till Religionsvetenskapliga sällskapet), som på 90-talet hade sin verksamhet i Sthlm med K o Fries, då komminister i Storkyrkoförsamlingen, som de drivande krafterna. Även den teologiskt intresserade Oscar II förekom stundom i denna krets o lät sig en tid undervisas av K i hebreiska. Som ett uttryck för kungens personliga vänskap o uppskattning erhöll K professors namn.

K blev med tiden en hänförd sv patriot. Att vara svensk av mosaisk tro var för K en självklarhet, en inställning som han torde ha delat med de flesta i sin församling. Han predikade på svenska, o utöver sabbatsgudstjänsten på lördagarna anordnade han även söndagspredikningar för intresserade utomstående. K:s starkt personliga förkunnelse anknöt gärna till aktuella, många gånger profana ämnen. I det hänseendet kan hans predikan vid 25-årsjubileet i ämbetet, Mot ljuset, omnämnas, ett personligt vittnesbörd om ungdomens troskamp o svårigheter, men även en bekännelse till att tro o vetande ej behöver stå i motsatsförhållande till varandra. Den vetenskapliga verksamheten blev för K något av en fromhetsövning: med det forskningsområde han valde till sitt — urkristendomens förhållande till judendomen — såg han i profetismens stora förkunnare o i de rabbinska idealen upprinnelsen till den kristna etiken o kulturen. K gjorde följaktligen i sina arbeten gällande nödvändigheten av att studera den rabbinska litteraturen o göra sig förtrogen med olika strömningar inom judendomen för att förstå evangelierna o Jesu lära. Exempel härpå är det omfångsrika arbetet Den första kristna katekesen samt de små men betydelsefulla skrifterna Fader Vår o Är Jesus en historisk personlighet?, den sistnämnda ett verkningsfullt genmäle till filosofiprofessorn i Karlsruhe, Arthur Drews, en av de främsta företrädarna för den s k mytologiska skolan o författare till Die Christusmythe.

Den internationella religionsvetenskapliga kongressen i Sthlm 97 knöt de vänskapliga banden än fastare mellan K, Söderblom o Fries. Medan K o Fries umgicks nästan dagligen, växlades mellan K o Söderblom 97—14 sporadiska brev, som talar om en själarnas frändskap i fromhet o vetenskapssyn o i optimistisk framtidstro. Bägge ansågs som frisinnade — utom i moraliska frågor, där de ej hade något till övers för samtidens radikala strävanden. Sålunda stod K i stark opposition till 80-talets kulturradikalism, särskilt till de båda Verdandi-männen H Öhrwall o K Wicksell men även i hög grad till Ellen Key. Här var det främst hennes mycket fria bearbetning av Letourneaus bok Moralens utveckling med avsnittet Judarnas moral, som föranledde K att gå i svaromål.

Mot slutet av sin levnad blev K inblandad i en tidningspolemik med sionismens företrädare i landet. Med sin syn på judarnas förhållande till omvärlden kunde K naturligt nog ej acceptera den tidens sionism med dess blandning av kulturradikalism o nationalism utan ansåg den vara "ett avfall från judendomens bärande idé". Detta var dock ingalunda liktydigt med — som hans motståndare ville göra gällande — en okänslighet för de från Östeuropa flyktande trosfrändernas problematik.

K kom med åren att lida av en alltmer sviktande hälsa; ungdomens umbäranden torde ha bidragit härtill. Ett av hans sista åtaganden blev en medverkan till upprättandet av en professur i allmän religionshistoria vid StH för den nära vännen Torgny Segerstedt.