Daniel Klockhoff

Klockhoff, Daniel, f 14 sept 1840 i Ytterstfors bruksförs, nuv Byske, Vb, d 29 juli 1867 i Uppsala. Föräldrar: disponenten Olof Daniel K o Maria Carolina Lindemark. Inskr vid UU 26 maj 59, FK 15 dec 63, disp 20 febr 64, FD 31 maj 66, doc i estetik 10 jan 66, allt vid UU. — Skald, filosof.

G 19 juni 64 i Skellefteå m Aurora Gus-tafva Sandström, f 26 maj 39 där, omg Sjöberg o d 18 mars 83 i Nederluleå, dtr till sjökaptenen Nikanor S o Anna Lovisa Westling.

K härstammade från en norrländsk prästsläkt o fick en lärd uppfostran, först av fadern, sedan i läroverk. Efter gymnasieåren i Härnösand undervisades han privat av C J Dahlbäck, då docent i filosofi, ett ämne som blev K:s huvudstudium sedan han 1859 blivit student i Uppsala. Det var främst estetikens problem som fängslade honom. Han blev lärjunge till C J Boström, vars idealistiska tankebyggnad på kristen grund kom K:s personliga åskådning nära. Detta uteslöt dock inte en viss självständighet, bl a på politikens område, där K var mer reformvänlig än lärofadern.

K:s gradualavhandling Om den pantheistiska esthetiken 64 innebar ett försök att på den boströmska "rationella" filosofins grund med analytisk metod kritiskt granska Hegels o Vischers panteistiska skönhetslära. Den följande år utgivna avhandlingen Om det tragiska avsåg att definiera detta estetiska begrepp o ge en rationell förklaring på personlighetsfilosofins grund. Skriften meriterade K till docentur i estetik. Han ansågs som en betydande spekulativ begåvning, o vid univ fästes stora förhoppningar vid honom, men på grund av hans tidiga bortgång kom hans filosofiska forskning att stanna vid ansatser.

K tillhörde den grupp unga lyriker, som samlades i Namnlösa Sällskapet o anslöt sig till dess av L Dietrichson formulerade program. Hans lyrik, som huvudsakligen publicerades i "signaturernas" vittra publikationer, är representativ för gruppens litterära ideal: en enklare, mer "realistisk" dikt än Tegnér-epigonernas retoriska o stilistiskt överlastade alstring. Resultatet blev i K:s fall en söt o något färglös, svärmiskt idealistisk lyrik kring huvudsakligen idylliska motiv. Dess teman är främst den norrländska naturen, dess blomsterrika dalar o oskuldsfulla vallflickor. Känsloläget är ungdomligt vekt, språket utan prydnader — "K:s konst är stämningsinnerligheten i vardagsdräkt" (Ola Hansson). En grupp kärleksdikter kretsar kring den unga kvinna som var K:s barndomsväninna o 64 blev hans hustru. K var en hänförd beundrare av Runeberg, o i hans lyrik hör man inte sällan ekon från dennes o även från Topelius poesi. Någon nyskapande diktare blev K aldrig, o hans av den efterromantiska generationen uppskattade små poem har väl numera mest litteraturhistoriskt intresse. Men mjuk melodisk form kan inte frånkännas dem, o de har också lockat till tonsättning (av Halfdan Kjerulf).

En värdefull insats gjorde K för den av C R Nyblom redigerade Sv litteratur-tidskrift. I en programartikel visade han en för tiden vidsynt blick för en kulturtidskrifts uppgifter; målet skulle vara "en högre fantasiodling" i nationell anda. Han medarbetade flitigt i tidskriften, bl a med inlägg i religionsfilosofiska frågor, varvid han försvarade filosofins frihet o avvisade teologiska angrepp på denna vetenskap. K visade också tolerans mot frikyrkliga strömningar. I en längre uppsats om dödsstraffet hävdade han på tankemässiga grunder dettas orättmätighet.

Av sina vänner uppskattades K som en nobel o älskvärd personlighet med moralisk resning. Dietrichson kallar honom "en stilla o något inbunden men energisk o vänfast natur", o för Wirsén framstod han som "en av de finaste o friskaste personer jag kommit i beröring med". En något annorlunda bild av K ger Viktor Almqvist, som i sitt föräldrahem träffade K: "En ung, sjuklig man med långa, ljusa lockar hängande ned över halsen. Inåtvänd o drömmande, ständigt medveten om sin värdighet som 'skald', saknade han i mina ögon all manlighet." Både samtida omdömen o hans författarskap vittnar om K:s, trots en tidigt frambrytande lungsjukdom, ljusa o optimistiska lynne o nästan naivt idealistiska livsåskådning, vilken får ett rörande uttryck i hans mest kända dikt, Den döende studenten.