C Fredrik Knorring, von

2 von Knorring, Carl Fredrik, f 24 febr 1757 på Huhtis, Kjulo, Åbo o Björneb, Finland, d 29 okt 1810 i Heinola, Finland. Föräldrar: premiärmajoren Frans Henrik v K o Christina Johanna Ribbing. Inskr vid Åbo akad 66, volontär vid fortifik 69, vid Björneborgs reg 70, sergeant på e stat 12 maj 73, fänrik vid Björneborgs reg 8 nov 75, löjtn 26 april 80, kapten 17 sept 83, major i armén 8 nov 90, överstelöjtn:s avsked 24 april 91, krigsråds titel 21 aug 96, kontingentborgare i Åbo 10 sept 96, ordf i Musikaliska sällsk 97, konkurs maj 98, flydde från Finland hösten 99, dömdes förlustig adelskapet 9 juli 01 (domen stadf 31 okt 04).

G 1) 14 sept 80 i Yläne, Åbo o Björneb, m frih Anna Renata Lybecker, f 23 maj 59 i Mietois, ibid, d 16 nov 99 i Vartsala, Halikko, ibid, dtr till hovjunkaren frih Carl Bleckert L o frih Charlotta Yxkull; 2) 21 juni 04 i Dorpat m grev Christina Eleonora Igelström, f 2 juli 66, levde ännu 27 i Dorpat, dtr till kursachsiske kammarh Harald Gustav I o frih Sofia Fredrika v Münnich.

När kriget bröt ut 1788, var Fredrik v K kapten vid Björneborgs regemente. Han underskrev — tillika med fem andra Knorringar — Anjalaförbundsakten, men hans politiska intresse var ringa. Hans främsta strävan var att tjäna pengar, o därför ägnade han sig framförallt åt arméleveranser o värvningar (Meijerfeldts friskyttar 89, se Lindén). Enligt uppgift (Stedingk) visade han sig under hela kriget inte på sitt regemente. 9 aug 88 var han dock chef för den gränspostering som lät överlöparen major J A Jägerhorn obehindrat passera över gränsen med den s k Liikkalanoten — utan tvivel ett egendomligt sammanträffande. Skrupellös o vinningslysten skodde han sig efter bästa förmåga på kronans bekostnad o tävlade i fråga om svindlerier med den ökände E G v Willebrand (sedermera landshövding i Åbo) — "två kronotjuvar o landsförrädare" (Lagerborg).

K hade en olycklig benägenhet att slå på stort o en obegriplig förmåga att få kredit. 89 köpte han Villnäs men förtog sig på omfattande reparationer av gårdens corps de logis o måste sälja 93, då han i stället inköpte Sundholm, som han behöll i två år o likaledes sålde med god avans. Sedan K erhållit överstelöjtnants avsked 91, hade han helt ägnat sig åt affärsverksamhet med bl a bördsköp — en form av fastighetsjobberi — värvningar o rederirörelse. Han var bl a delägare i ett av fransmännen 93 i dec uppbringat barkskepp, Friedrich v K kallat, vari han ägde hälften o kapten W V v Heidenstam andra hälften. 20 april 95 fick han tillstånd av kommerskollegium att i Åbo få anlägga o driva ett tobaksspinneri jämte snus- o kardustillverkning; Nyaste tobaksfabriken i Åbo kom verkligen till stånd, o han var dess disponent 96—98 (Dahlström i FHT 41). K hade 95 flyttat till Åbo, där han 96 blev kontingenthandlande o tillsammans med en kompanjon öppnade en krambod för försäljning av ryska, engelska o lybska varor. Han företog vidsträckta affärsresor utomlands, bl a till Ryssland o England. Affärerna växte emellertid K över huvudet, o 98 var en konkurs oundviklig.

K, som åtalats för konkursbedrägeri, dömdes juli 01 av Åbo hovrätt att mista adelskapet, stå två timmar vid kåken på ett av Åbo torg samt därefter till 14 dagars fängelse på vatten o bröd. På grund av kreditorernas flathet o godtrogenhet hade emellertid K hunnit smita, utverkat ett lejdebrev av sv kungen 16 april 00 o begivit sig till S:t Petersburg, där han i förväg deponerat en stor summa pengar (enl S Rosenhane i brev). Hans hustru påstås ha dött av skam, när han flydde hals över huvud o lämnade henne ensam med 7 små barn.

Enligt en efterlysning, som på begäran av Åbo hovrätt sändes ut till länsstyrelserna i dec 99, var K "lång till växten, av manligt o vackert utseende, rödlätt med ljusa hår o ögonbryn". Han tycks ha haft stor personlig charm o haft lätt att dupera folk. I sällskapslivet hade han stor framgång o bjöd flott. Ännu dagarna före konkursen "hade han stora kalaser hos sig" (Porthan till Calonius). 97 hade han efterträtt v Willebrand som ordf i Musikaliska sällskapet i Åbo.

I Ryssland togs K om hand av G M Sprengtporten o välkomnades i hans krets. Sv ministern C v Stedingk, som själv ej ville träffa eller ha något att göra med K, rapporterade 6 april 04, att denne försörjde sig på lotterispel o lurendrejeri samt genom att uppvakta medlemmar av kejserliga familjen med kartor över Sverige o Finland, vilket belönades med gåvor. Han införskaffade från Sthlm även kartor o optiska instrument för den ryska arméns räkning. Så ofta han kunde sökte han skada o nedsvärta sitt forna fädernesland. Vid årsskiftet 03—04 gjorde han sitt största skurkstreck härvidlag, då han till chefen för den ryska generalstabens underrättelseväsen, general J P van Suchtelen, överlämnade en detaljerad redogörelse för Finlands försvarssystem samt en plan för ockupation av landet (ex återfunnet av U Willers, tr hos Lagerborg, s 217—227). Syftet var att förmå ryssarna att erövra Finland samt att visa hur lätt detta kunde göras. K framhåller bl a överraskningsmomentets betydelse, vikten av att undvika onödig blodsutgjutelse samt att få civilbefolkningen att kvarstanna vid sina hus o gårdar. Beträffande Sveaborg avråder han från stormning, som kan kosta mycket tid o blod, o rekommenderar i stället några månaders blockad till lands o sjöss. Överensstämmelsen med den senare utvecklingen är i några fall bestickande (Willers). På rekommendation av van Suchtelen belönades K 04 med en rysk kejserlig pension på 500 rubel. Utöver denna pension uppbar han från 08 1 500 rubel om året så länge han förblev i tjänst samt 1 000 rubel för resekostnader o andra utlägg; dessutom erhöll två av hans söner friplatser i artilleriskolan.

Vid den ryska invasionen i Finland 28 febr 08 åtföljde K Sprengtporten med uppgift att sörja för provianteringen till de ryska trupperna. Sprengtporten föreslog 27 juli K till landshövding ad interim i Kuopio efter Wibelius, men detta förhindrades med knapp nöd av finska delegationens ordf C E Mannerheim. K fick i alla fall anställning som medhjälpare åt landshövding S W Carpelan i Kuopio o nämns ofta i Sprengtportens officiella korrespondens. Carpelan o K fann på ett sätt att förbättra finanserna genom att utge nödmynt, som i folkmun döptes till "karplaner" o "knorringar". Hedvig Elisabeth Charlotta berättar, att K av ryske överbefälhavaren general Buxhoevden sändes som parlamentär till Klingspor för att uppmana denne att träda i rysk tjänst. Genom kejserligt reskript återfick K 9 nov 10 sina adliga rättigheter men hade kort dessförinnan avlidit.