Thekla L A Knös

4 Knös, Thekla Levinia Andrietta, dtr till K 3, f 17 juni 1815 i Uppsala, d 16 april 1880 på Växjö hospital. — Förf. — Ogift.

Thekla K växte upp som enda barnet till en lärd o inåtvänd far o en glad o sällskaplig mor med estetiska intressen. Hon fick en vårdad uppfostran, blev mycket språkkunnig o var tidigt mogen: "oaktat skenet av barndom är hon dock i det hela äldre än både far o mor", skriver A Törneros i ett brev 1827.

Efter makens död bosatte sig modern med den då 13-åriga K i Uppsala. K o hennes mor Alida, "de små Knösarna", som de kallades, blev snart uppburna medlemmar i stadens sällskapsliv: "två luftiga skönheter, skämtets, glädjens o poesiens genier" (Hamilton Geete). Den unge G Wennerberg var en ofta sedd gäst hos dem o gjorde ett livsvarigt intryck på den unga K. I företalet till Gluntarne har han gett en kärleksfull skildring av deras hem, "där de, omgivna av blommor o tavlor, levde ett liv, som endast i nödfall fick vara verklighetens".

Vid sidan av Malla Silfverstolpes mer storslagna salong kom detta hem att bli en samlingsplats för Uppsalas vittra o musikaliska storheter. Geijer, Atterbom, Järta, A F Lindblad o andra kulturpersonligheter umgicks i huset o omfattade den litterärt talangfulla K med faderlig välvilja. I denna krets insöp hon tidigt den då rådande tyskromantiska atmosfären o uppmuntrades i sina poetiska försök. Denna för hennes utveckling avgörande period, präglad av ett sorglöst o stimulerande sällskapsliv, fick ett slut då modern, som gett den veka o opraktiska dottern hennes fäste i tillvaron, gick bort 55 o lämnade K i en förlamande känsla av övergivenhet. Hennes livsöde gick nu mot en allt mörkare tragik. Endast en varm religiositet o vännernas stöd höll henne ännu uppe.

Hon försörjde sig med översättningsarbete, språklektioner o ett o annat penningbidrag från SA. Umgängesliv o resor gjorde hennes liv periodvis ljusare. Några år bodde hon hos Malla Silfverstolpe, tills missstämning uppstod mellan de båda kvinnorna. Därefter vistades hon hos olika vänner o släktingar o kände sig alltmer rotlös o onyttig. Till sist fick hon en fristad hos sin barndomsvän Agnes Geijer, gift med landshövding A L Hamilton. Men hennes nervositet o anlag för melankoli trädde allt oftare i dagen. K hade tidigt drömt om en verksamhet i människokärlekens tjänst. I 50-årsåldern började hon ivrigt verka för inrättandet av ett hem för sinnesslöa ungdomar. Under arbetet med detta projekt drabbades hon av själslig omtöckning. Hon fördes till Växjö hospital, där hon tillbringade det sista decenniet av sitt liv.

K:s diktning har sina rötter i den sv romantik som hade ett centrum i hennes ungdoms Uppsala. Den vann stor uppskattning av tidens smakdomare o läsande publik. 46 upplästes i SA några av henne insända dikter, Bilder från hemmet. Uppmanad av Atterbom tävlade hon 51 i akademin med dels diktcykeln Ragnar Lodbrok, dels en samling smärre dikter o belönades med både första o andra priset. Det förstnämnda verket, som består av romanser med växlande versmått, är en hjältedikt i tidens götiska smak. Det visar K:s lediga handlag med versen men saknar all originalitet; tydlig förebild är Tegnérs Frithiofs saga. I de smärre dikterna, som infördes i den samling dikter som utgavs 52—53 med företal av Atterbom, kommer K:s talang bättre till sin rätt. Några är barnvisor, som blev mycket omtyckta, andra hämtar motiv från naturen o vardagslivets förhållanden. Det är "täcka" poem i efterromantikens idealistiska o idylliska stil, oftast utan någon djupare personlig ton. En lätt satirisk ton kan någon gång förnimmas. De mer centrallyriska dikterna berömdes av samtiden som själfull poesi; den är "själfull på ett äkta nordiskt vis, blekt o litet blåfruset" (A Österling). Flera av K:s dikter tonsattes av Lindblad.

Bland K:s övriga verk har Fotografier af det forna upsalalifvet intresse genom de på förtrogen vänskap byggda karakteristikerna av Atterbom, Geijer o Järta. Hon utgav också sagosamlingar o andra böcker föt barn, delvis tillkomna i samarbete med vänner. De figurer som tecknas i Elfvornas qvällar är förtäckta porträtt av personer i det uppsaliensiska kotteri K tillhörde. Året, med undertiteln Teckningar ur barndomslifvet, är enkla små berättelser o skildringar med insprängda dikter. Kort innan K blev sjuk, belönade SA hennes sonettsamling Pågen, som endast är bevarad i fragment, då hon förstörde manuskriptet, sedan hennes anonymitet avslöjats. Dessa dikter skall ha haft en hetta i kärleksskildringen som överraskade o som visar att ett starkare temperament fanns bakom den svala o behärskade attityd K annars visar som diktare.

Bland de många betydande personer som stod K nära under hennes senare år märks Fredrika Bremer o Pontus Wikner. För de unga poeterna i Namnlösa sällskapet var "tant Thekla" en moderlig väninna. Överhuvud tycks hon ha ägt en ovanlig förmåga att öppna sig för människors, inte minst de ungas, förtroenden. Samtida som känt henne prisar hennes rika mänskliga värme o osjälviskhet, som närmade sig självutplåningens gräns: hon "förtärde sig själv i översvämmande medkänsla" (L Dahlgren). Det berättas att hon vägrade bära den då moderna krinolinen med motiveringen att hon inte "ville ta så mycket plats i världen".

Trots sin svärmiska läggning var K, särskilt i yngre år, glad, kvick o humoristisk. Men hennes osjälvständighet o överkänslighet gjorde henne värnlös mot livets påfrestningar, vartill kom hennes tafatthet när det gällde praktiskt handlande. Det är betecknande för hennes livsskygghet o oförmåga att fatta avgörande beslut, att hon trots till synes fördelaktiga äktenskapsanbud förblev "mamsell".