Nils E Kreuger

2 Kreuger, Nils Edvard, f 11 okt 1858 i Kalmar, d 11 maj 1930 i Sthlm, Högalid. Föräldrar: köpmannen o skeppsredaren Johan August K o Christina Elisabeth Lidman. Elev vid FrKA:s principskola 74–77, vid E Perséus fria målarskola 78–80, bosatt i Paris 81–87, i Varberg 87–96, i Sthlm från 96, lärare vid Konstnärsförb:s tredje skola 05–08.

G 15 maj 86 på Knapegården, Ryssby, Kalm, m Berta Elisabeth v Essen, f 2 mars 57 i Landskrona, d 21 april 32 i Sthlm, Högalid, dtr till majoren Diedrik Odert v E o Elisabeth Maria Callerström.

Efter genomgången läroverksutbildning i hemstaden började Nils K (namnet uttalat med ö-ljud) 1874 sina studier vid konstakademin. Med smärre avbrott följde han undervisningen där till 78, då han slöt sig till elevkretsen kring Edvard Perséus. Bevarade arbeten från denna tid visar att han målade folklivs- o genrebilder, ibland efter Boklunds föredöme i historisk kostym. Den betydelsefulla vinsten av elevåren var mötet med kamraterna Karl Nordström o Richard Bergh. Deras livslånga vänskap o sammanhållning kring konstnärliga o konstpolitiska program skulle få avgörande betydelse för sv konstliv under decennier. För dem liksom för hela deras generation betydde mötet med Frankrike förlösandet av deras konstnärliga krafter. K reste ut 81, o Paris blev därefter hans fasta punkt till 87. Han studerade på Atelier Colarossi, men mest utvecklande var kontakten med det internationella konstlivet på utställningar o i ateljéer.

Liksom hos flertalet sv konstnärer i Paris kan man hos K iaktta en snabb anpassning till ljusare fransk kolorit o en plötsligt mognande förmåga till målerisk helhetssyn. Friluftsmåleriet blev hans program. Redan 82 for han första gången till Gréz, den lilla idylliska by, där många svenskar samlades, men han besökte också Bretagne o Concarneau. 83 gjorde han med Richard Bergh en resa i Holland, där särskilt Katwijk gav honom motiv. Årliga sommarbesök i Sverige återspeglas också i hans verk. Men målning o studieresor upptog inte all hans tid. I kamratkretsen växte den s k opponentrörelsen fram, o han var aktivt verksam vid anordnandet av utställningen "Från Seinens strand" 85, som skulle bli själva upptakten vid de unga konstnärernas anstormning mot de etablerade institutionerna. Vid Konstnärsförbundets stiftande 86 var han en självklar medlem i denna sammanslutning, som ville vara ett kamporgan mot slentrian o provinsialism, främst förkroppsligade i den föraktade konstakademin.

Efter sitt giftermål 86 bosatte han sig i en förstad till Paris, Bourg-la-Reine, men redan 87 bröt han upp. I sökandet efter en lugn bostadsort, där han kunde koncentrera sig på sitt arbete, fann han på hösten Varberg, o dit lockade han så småningom också Karl Nordström o Richard Bergh. Därmed föddes "Varbergsskolan" som ett begrepp i sv konsthistoria, kulmen på 90-talets nationellt inspirerade, monumentalt formade stämningsmåleri. 96 flyttade K till Sthlm, men återvände ännu några år till sommaruppehållsorten Apelviken utanför Varberg. Från 99 gick sommarresorna till Öland, där Alvaret med dess betande djur blev hans käraste motiv, även om han 06 o 07 besökte Båstad o 08 återvände till varbergstrakten.

Efter överflyttningen till huvudstaden gjorde K stora praktiska insatser i Konstnärsförbundet som juryman vid utställningar, som vårdare av klubblokalen, vars möbler han ritade, etc. Jämte Nordström o Bergh utgjorde han konstpolitiskt den bestämmande kärnan i förbundet. Han verkade också som lärare i teckning vid förbundets tredje skola 05–08. Från 05 hade han ateljé i Christian Erikssons välkända ateljégård vid Maria prästgårdsgata. — K gjorde även en banbrytande insats för den konstnärliga affischen o var en flitig tecknare av bokomslag. Kring sekelskiftet var han också verksam som illustratör, bl a av Hallströms Döda fallet o Strindbergs Sömngångarnätter. 04–05 utförde han monumentalmålningar i dåv Engelbrekts o Matteus folkskolor i Sthlm.

Som redan nämnts präglas K:s arbeten från den franska tiden av en helhjärtad anslutning till friluftsmåleriets princip. Han bedrev alltså ett ljus- o valörstudium från realistiska utgångspunkter. Sina intima landskapsutsnitt berikade han ofta med människofigurer o djur, med särskild förkärlek för hästar. Den första målning han fick antagen på Salongen 83 med titeln Vägen till stenbrottet skildrar sålunda en hästanspänd stenfora, där såväl hästarnas kraftansträngning som ljusets bländande reflexer från den vita kalkstenen redan är mästerligt återgivna. Men före kamraterna o redan under vistelsen i Frankrike börjar han också intressera sig för det skymningsljus, som skulle bli hela kretsens angelägna program under nästa decennium. Man o häst på åkern eller på hemväg i den fallande skymningen är ett ofta varierat motiv, som ger rika tillfällen till mjukt valörmåleri. Samtidigt kan han dock i några studier av galopperande hästar, Kavallerister på Boulevard Montparnasse (84) o Tattare på Öland (85), komma de samtida impressionisterna nära i fråga om djärv o snabb penselföring. Men de stilla stämningarna o den detaljrika iakttagelsen överväger.

Överflyttningen till Varberg ger till en början endast en geografisk skillnad i motiv. Men snart inträder en förändring. Perspektiven vidgas, det öppna halländska landskapets vilande eller rytmiskt böljande linjer återges i alltmer monumentalt uppfattade former. Färgen samlas i större plan o får en alltmer mättad tyngd. Det är en utveckling som han delar framförallt med Nordström o som förmodligen står i samband med kännedom om Gauguins o van Goghs verk. Under varbergsåren utbildar K också den teknik med svart teckning i tusch eller färg ovanpå olja eller krita, som är helt personlig för honom. Med sina svarta linjer förstärker han konturerna o får dem att leva med en egen dekorativ rytm, o han fyller också ytorna med korta streck o punkter för att understryka framförallt djurens modellering. Denna egenartade teknik bibehåller han också, när han går upp i en kraftig, ren färgskala enligt det nya århundradets bud o när han använder stora format. Men samtidigt fortsatte han att då och då arbeta i mera konventionellt realistisk stil. Under tiotalets lopp överger han så småningom detta personliga framställningssätt o övergår att måla med bred o full pensel i en sorts neoimpressionistiskt påverkat fläckmanér.

Även om landskapen fyller större delen av K:s produktion är de inte allenarådande. Han hade ett utvecklat sinne för det burleskt komiska, som tidigast fick utlopp i karikatyrer o skämtteckningar för bl a tidningarna Palettskrap o Söndags-Nisse o i de dekorationer som ofta utfördes för kamratfesterna. Men han skämtade också i olja, då han utförde sina kända "historiska baksidor", många svenska o utländska krönta huvuden, sedda från ryggen o mer eller mindre vanvördigt uppfattade. Han lekte på detta sätt redan på 90-talet i målerisk stil, men de flesta är utförda i en dekorativt stiliserad 10-talsstil, ofta i mosaikartat lysande färger. På liknande sätt gestaltade han historien om Don Quixote i en serie målningar.

Personligen beskrives K som en soignerad, stillsam o bildad herre med bestämda meningar, vars ord vägde tungt i debatten. Men samtidigt kunde han i den intima kamratkretsen skämta friskt o bitande. Under senare år hämmades han av ohälsa o hade bl a svårigheter med ögonen, men kunde dock måla fram till sin död 30.