Georg (Göran) G Ingelman

Ingelman, Georg (Göran) Gabriel, f 3 april 1788 i Virestad, Kron, d 10 dec 1844 i Sthlm, Nik, genom drunkning i Norrström. Föräldrar: kh Johan Gustaf I o Catharina Maria Ödmann. Inskr vid LU 4 febr 09, jur kansliex 22 jan 16, eo kanslist i kammar-exp 26 nov 18, i RA 27 febr 24, tillika kanslist i krigshovrätten 26, tf kopist i RA 28 juni 30—14 juli 35 o därefter e tjänsteman i RA. Förf. — Ogift.

Göran I flyttade 1818 till Sthlm och började där tjänstgöra i ämbetsverken; hans karriär ledde dock aldrig längre än till en underordnad befattning i RA, där han "arbetade lamt på register till rådsprotokoll och äldre registratur" men också passade på att skriva beställda tillfällighetsdikter. Som tillfällighetspoet var I en av sin tids mest anlitade vid bröllop, begravningar och andra familjehögtider men även då uppdraget t ex gällde text till oratorier och kantater. Till de talrika uppdragen bidrog hans många vänskapsförbindelser: han var medlem i Aganippiska sällskapet, tillhörde kretsen kring den litterära tidskriften Freja och hade anknytningar även till Dagligt Allehanda och Aftonbladet.

"Han levde blott i och för sin poetiska kallelse", har J V Snellman yttrat, "nöjd med en ringa lott av livets goda, lyckligt obekymrad om världens gång i övrigt." I var mera intresserad av den andevärld som han ansåg ha förbindelse med sinnevärlden, och denna religiositet kommer fram särskilt i hans romantiskt-elegiska dikter med kyrkogårdsmotiv. Romantisk var också hans beundran för Ossian och Linné — den senare hyllade han som "naturens högste präst" — men högst satte han Tegnér: "Tegnérska sångmön nyckeln skänker dig / till fantasins och känslans paradiser". I:s föga originella dikter rymmer emellertid även åskådliga realistiska inslag, ofta med anknytning till Anna Maria Lenngren, och detsamma gäller de noveller han gav ut i duodesformat med gravyrer eller planscher.

Mest uppmärksammade i I:s flitiga författarskap — belönade av SA 1836 — blev sången Gustaf II Adolf och den naturbe-skrivande dikten Årets tider. Årstidernas växling är ett av huvudmotiven i hans diktning, gärna i förening med reflexioner om människolivets åldrar och om kärleken som det enda bestående.

I:s diktsamlingar upptar även översättningar och bearbetningar, särskilt av tyska romantiker, samt ett flertal hymner som är rimmade parafraser av Davids psalmer. Separat utgav han 1830 en översättning av Oehlenschlägers Helge. Ett visst uppseende väckte han 1839 med Den liberala werkstaden eller Darell och Banko-tiorna, en anonym polemisk dikt mot rabulisterna med anledning av Darells sedelförfalskning. I skrev hyllningsdikter till både konungen och kronprinsen och tillägnade dem delar av sina Skaldeförsök. Sensommaren 1838 fick han av Karl Johan en gratifikation på 200 rdr.