Carl Ingman

Ingman (antog senare namnet Manderfelt), Carl, f 27 maj 1747, trol i Vänersborg, d 6 mars 1813 där. Föräldrar: landskamreraren Jonas I o Maria Sandberg. Inskr vid Åbo akad 5 nov 61, disp under prof J Bilmarks presidium där 9 maj 63, inskr vid UU 15 april 65, eo kanslist i kanslikoll:s exp 4 sept 72, kopist i utrikesexp 19 mars 73, auskultant i Svea hovrätt 22 mars 74, v sekr vid sv legationen i Dresden 11 juli 75, vid sv legationen i S:t Petersburg 15 juni 76, chargé d'affaires där juli—15 dec 77, kommissionssekr i Hamburg 10 febr 78 (tilltr ej), rymde till Norge anklagad för försnillning, stannade där till juli 88, bosatt i Khvn 88—99, benådad av Gustav III 11 febr 90, tilldelades titeln lantråd 22 mars 90, bosatt i Gbg 99 o i Vänersborg från 05.

G 1) 7 nov 83 i Hedrum, Norge, m Ingeborg Fredrika Akeleye, f 13 maj 41 i Tönsberg, där, d  juni 00 i Vänersborg, dtr till kommendörkaptenen Jens Werner A o Martha Brun; 2) 4 juni 01 i Gbg, Domk, m Johanna Charlotta Lauterbach, f juni 49 trol där, ibid, f 25 sept 16 där, ibid, dtr till handlanden Peter L o Helena Maria Böker samt förut g Greig.

Efter studier i Åbo och Uppsala tog I tjänst som informator hos hovmarskalken greve Fredrik Ulrik v Rosen, en av hattarnas ledande krafter. I, som tidigt framträtt som "vitterlekare", rörde sig obesvärat i huvudstadens litterära och politiska kretsar och blev 10 okt 1769 invald i Utile Dulci. I den anonymt utgivna skriften (1770) Oväldug granskning öfver den oförmodeligen up-komna tvisten om frälse- och ofrälse manna rätt til högre ämbeten ställde han sig avgjort på adelns sida och saluterade sedan under de följande åren påpassligt och inställsamt märkligare tilldragelser i den kungliga familjens tillvaro. Man finner honom också verksam i den rojalistiska hyllningskören både före och efter statsvälvningen 1772.

I tillträdde på hösten 1775 befattningen som v sekreterare vid legationen i Dresden. Hans korrespondens med en av sina förmän i Sthlm, hovkanslern Fredrik Sparre, ger vid handen, att han var otillfredsställd med sina inkomster och hade måst göra stora skulder. På sommaren 1776 förflyttades han till S:t Petersburg. Vid denna tid stod Ryssland i centrum för Gustav III:s politiska planer. I mitten av juni 1777 företog han en resa till S:t Petersburg för att sammanträffa med kejsarinnan Katarina II. Under sitt månadslånga uppehåll där kom kungen esomoftast i personlig kontakt med beskickningens personal. Hans uppfattning av I rymde ingen översvallande uppskattning. Då envoyén v Nolcken senare erhöll en tids tjänstledighet, utsågs visserligen I att som chargé d'affaires sköta beskickningens angelägenheter, men det innebar endast ett kort förordnande och lovade intet för framtiden. I ett personligt brev 20 okt 1777 från presidentsekreterare U G Franc klandrades I för hans brist på vördnad i umgänget med "den nådige herren" samt för självrådigheten i hans åtgärder. I:s rapporter till konungen verkade vara skrivna "å la cavaliere" och hade nära nog karaktär "av förtroliga brev". I erhöll febr 1778 tjänsten som kommissionssekreterare i Hamburg, vilket knappast kunde betraktas som avancemang. Hans ekonomi hade alltid varit ansträngd, och i S:t Petersburg hade han bl a fått betydande spelskulder. I sitt trångmål tillgrep han medel som anförtrotts honom, dels av enskilda personer, dels i tjänsten. Ett tyskt fartyg på väg från Lybeck till S:t Petersburg strandade i okt 1777 i Pojo skärgård utanför Nyland. En del av lasten, som var avsedd för ryska hovet och bestod av bl a 11 gulddosor, fördes till Hfors och omhändertogs av I för att överlämnas till ryska hovförvaltningen. I pantsatte en del av godset och då redovisning uteblev, anmäldes saken efter en tid för sv beskickningen. Han gav då spelet förlorat och flydde till Norge.

På sommaren 1779 infann sig I helt frankt på länsstyrelsen i Vänersborg och hävdade, att hans förseelse "borde begripas" under det "pardonsplakat" som Gustav III utfärdat 10 nov 1778 med anledning av kronprinsens födelse. Justitiekanslern erhöll emellertid befallning att låta gripa honom och I fann för gott att i tid återvända till Norge. Här kom han i tjänst hos den danske länsgreven Christian Conrad Danneskjold-Laurwig, vars förtroende han i hög grad synes ha tillvunnit sig. Efter dennes död 1783 gifte I sig med hans älskarinna, som tillförsäkrats ett betydande kapital (13 000 rdr) i den avlidnes testamente. I slog sig nu ned i Kristiania, förde stort hus, kallade sig Manderfelt och knöt förbindelser åt olika håll.

I:s ambition var att på ett eller annat sätt bli knuten till den sv underrättelsetjänsten. Från sommaren 1788 befann han sig stadigvarande i Khvn, varifrån han sände Gustav III ett inte obetydligt antal rapporter, som fick sin givna aktualitet under den storpolitiska konjunktur, som inträtt genom kriget mellan Sverige och Ryssland och Danmarks 19 aug 1788 avgivna deklaration, varigenom man ställde sig på Rysslands sida. I hade redan 5 april 1788 begärt att bli återinsatt i sina "fri- och rättigheter som svensk medborgare". Då någon reaktion från Gustav III:s sida inte avhördes, började I mera medvetet odla sina förbindelser med den danske kronprinsen-regenten, som han sammanträffat med under dennes besök i Norge 1788 och uppvaktat med en utförlig programskrift, Folkets Röst til Hans kongelig Höihed Kronprindsen ved hans Ankomst til Norge 1788. Han framförde här en rad norska önskemål, allt i en underdånig och insmickrande form. Han var 1788—90 en ofta sedd gäst vid danska hovet och har av allt att döma till kronprinsen-regenten förmedlat nyheter och uppgifter från Sverige. 1790 tilldelades I en årlig dansk pension på 2 000 rigsdaler för sina informationer och råd.

I intog som "dubbelspion" en egendomlig nyckelställning i Khvn utan att bekläda någon officiell diplomatisk post. Själv hoppades han att bli sv envoyé i Danmark. Visserligen hade Gustav III febr 1790 utfärdat en försäkran om sin fullkomliga tillgift för de förseelser I begått under sin tjänstgöring som chargé d'affaires i Ryssland, men han litade inte på honom och bröt efter krigets slut förbindelsen med honom. Efter konungens död gjorde I ett tämligen klumpigt försök att närma sig förmyndarregeringens ledande man, G A Reuterholm. Han kvarstannade i Khvn och ägnade sig åt skrift-ställarverksamhet. I sin broschyr Tidens falske politik, ödeläggande staterne (dansk o sv version, tr Khvn o Sthlm 1790) riktade han ett skarpt angrepp mot upplysningsfilosofin och franska revolutionen. I magistrala ordalag fastslog I, att den borgerliga friheten endast kunde känna sig trygg under en monarkisk regeringsform. Den anspråksfulla tonen i den i och för sig obetydliga skriften retade Kellgren, som i Stockholmsposten levererade en nedgörande recension. Denna blev i sin tur en av anledningarna till Thorilds bekanta appell Kritik öfver kritiker. I tackade honom för att han låtit sin stämma ljuda, "så att det ljungar i alla höm av Parnassen och svartnar för ögonen på den gulbleka Kellgren" och uppmanade Thorild att slå sig ned i Danmark, där en vida större politisk frihet rådde än i Sverige (brev till Thorild 19 okt 1791, 3 jan 1792).

Vid seklets slut återvände I till Sverige och slog sig för en tid framåt ned i Gbg. Vid riksdagen i Norrköping 1800 uppvaktade han Gustav IV Adolf med en politisk broschyr. Från 1805 var I bosatt i Vänersborg, där han lockades av utsikten att än en gång spela en politisk roll och sökte förbindelse med några av 1809 års män, ånyo indragande Norge som lämpligt objekt för sv expansion. Den allmänna opinionen vid tiden för riksdagen 1809 sökte han nå genom några politiska broschyrer, t ex Ett medborgerligt Fader Vår till Konung Carl XIII och den mer betydande skriften Svenska folkets röst till sina fullmäktige vid riksdagen 1809. Han krävde här bl a återinförandet av tryckfriheten, inrättandet av en viss form av departementsstyrelse och ett nytt valsystem för riksdagsmän, samt hade funderingar om en riksdag fördelad på två kamrar, förslag som onekligen hörde framtiden till.

Under årens lopp kom I att utöva en ganska omfattande publicistisk verksamhet. Han ägde ett rörligt intellekt och hade en påtaglig lätthet att finna en språklig form för sina tankar. Han skrev för att behaga de maktägande och därigenom inhösta vinster för egen räkning. Först då han glidit utanför det politiska spelet, kan man hos honom skönja ansatser till egna tankar och uppslag. Att I grovt överdrev betydelsen av sina insatser i Khvn under krigskonjunkturen 1788—90, är ovedersägligt. Vad som egentligen mest förvånar är, att han helskinnad lyckades dra sig ur sitt farliga uppdrag som dubbelspion. Man var både i Sverige och Danmark på sin vakt, och några hemligheter av större värde torde han näppeligen ha förmedlat i någondera riktningen.

I:s skrift Memoirs sur l'état actuel de la Norvège, dat Fredrikshald 16 okt 1779, KB. I RA depescher från I i S:t Petersburg 1777 —78 i Muscovitica (vol 391), brev från I i Skriv:er till konungen 1782—91 o 1793 i Biographica, till F Sparre 1775—76 i Börstorpssaml (E 2956), till utrikesstatsministern L v Engeström 1809, till G A Reuterholm o i Ericsbergsarkivet (brev bl a till T Thorild). Brev från I till Gustav III (F 422) m f 1 i UUB (film i RA) o till G M Armfelt i dennes arkiv, Ängsö.