J Sixtus Janson

Janson, Johan Sixtus, f 31 okt 1883 i Uppsala, d 2 okt 1957 där. Föräldrar: gårdsbrukaren Jan Erik J o Johanna Maria Holmgren. Studier vid Tekn skolan, Sthlm, 97— 02, stiftade IF Thor, Uppsala, 97 (ordf där från 08), startade kontorsboksfabrik i Uppsala 06, ordf i Upplands idrottsförb 12—17, led av styr för Sv idrottsförb 19—31, av Riksidrottsförb:s överstyr 19—48 (led av dess förvalta: utsk 21, v ordf där 30—48), ordf i Sv skidförb 22—48 (hedersordf där 48), led av Sveriges olympiska komm 24.

G 13 april 18 i Uppsala, m Tekla Elwira Freding, f 12 febr 87 där, d 4 aug 71 där, dtr till skräddarmästare Erik F o Tekla Eklöw.

Sixtus J var en typisk representant för den sv idrottsrörelsens andra generation. Han saknade pionjärgenerationens socialt exklusiva bakgrund och idrottsliga utgångspunkter i grenar som gymnastik och hästsport. I sin karriär inom idrottsrörelsen fick han gå den långa vägen och kunde bygga på praktiska erfarenheter i en rad grenar, dock utan att i tävlingssammanhang kunna räknas till de verkligt stora,

I yngre tonåren låg J bakom stiftandet av Upplands i decennier ledande förening, IF Thor i Uppsala, och kan även spåras bakom flera andra lokalföreningar i denna stad. På distriktsplanet bidrog han mer än någon annan till att Uppland, som tidigare tillhört sthlmsdistriktet, 1912 blev självständigt genom tillkomsten av Upplands idrottsförbund. Som ordf till 1917 gav han förbundet en god start. Därefter tog han steget över till riksplanet. Han invaldes i styrelserna för flera specialförbund inom riksidrottsförbundet (RF): cykelförbundet, friidrottsförbundet, isseglingsförbundet och skidförbundet. 1922 valdes han efter Sven Hermelin (bd 18) till ordf i Sv skidförbundet. Valet var överraskande och kom utan tvekan till stånd endast därför att Hermelin önskade det.

De c:a 25 år J — under tillnamnet "Sicke" — stod i ledningen för sv skididrott blev en mycket framgångsrik period. Numerärt utvecklades förbundet på 20 år från c:a 440 föreningar med 60 000 medlemmar (1922) till c:a 2 150 och 235 000 (1942). På J:s initiativ påbörjade förbundet 1929 en rådgivande verksamhet i fråga om skidbacksbyggande. Det redan under Hermelins tid förbättrade samarbetet med skidfrämjandet, som av gammalt inrymde avsevärda spänningsmoment, bidrog J till att befästa. Han var sålunda en drivande kraft bakom de nya samarbetsöverenskommelserna 1929 —30. Mellan J och skidfrämjandets ledande man, Ivar Holmquist (bd 19), bekräftades den gemensamma samarbetsviljan "med handslag".

Utåt mest uppmärksammade blev ändå tävlingsresultaten. Från första stund sökte J med stöd av egna betydande skiderfarenheter förbättra den sv skididrottens internationella konkurrenskraft. Han satsade intensivt på skidlöparnas träning, genomdrev en moderniserad skidutrustning och utvecklade åktekniken — det sistnämnda en nödvändighet på de tekniskt krävande tävlingsbanor svenskarna hade så svårt att bemästra. Norges traditionella ställning som skidsuverän nation kunde på allvar naggas i kanten. OS i Chamonix 1924 medförde visserligen ett svårt nederlag. Men ett verkligt genombrott innebar Sveriges tredubbla seger på 5-milen vid följande OS i S:t Moritz 1928. På 30-talet lyckades Sverige även hävda sig väl på den typiskt norska 18-kilometersdistansen. Också i den än mer norgedominerade backhoppningen kunde så småningom framgångar inregistreras.

J anlitades även inom den samlade idrottsrörelsens riksledning, där hans individuella insatser dock är svårare att urskilja. 1919 invaldes han i RF:s överstyrelse och kom snart — from 1930 som v ordf — att tillhöra dess mäktiga förvaltningsutskott. Han var bl a ordf i styrelsen för RF: s Förlags ab och i redaktionskommittén för förbundets 1929 uppsatta tidskrift Sv idrott, vars tillkomst han låg bakom. Likaså var han ledamot av Sveriges olympiska kommitté och RF:s idrottsplatskommitté. Det har sagts (Lindhagen i Idrottsbl) att den sv idrottsrörelsens reella ledning bestod av Bo Ekelund, Einar Råberg och J.

Under 40-talets sista år avslutade J sin idrottsliga ledargärning, som präglats av outtröttligt organisationsarbete och mångsidigt praktiskt idrottskunnande.