Alfred A Jensen

Jensen, Alfred Anton, f 30 sept 1859 i Forsa, Gävl, d 15 sept 1921 i Wien. Föräldrar: civiling Carl Anton J o Carolina Eugenia Modéer. Mogenhetsex i Hudiksvall vt 78, inskr vid UU 8 sept 79, studerade där till 84, volontär vid tidskr Exporteur, Hamburg, 84, medarb i GHT nov 84—jan 88, red för månadsskr Nautiska blad i Gbg april —dec 85, bosatt i Berlin o korresp till SDS 88—90, resekorresp till GHT o red för dess utrikesavd 90—93, dess korresp i Berlin 94 —96, i Sthlm 96—97, i Wien 97—99, SA:s sakk för slavisk vitterhet vid Nobelinst 9 okt 00, bosatt i Sthlm från 01, medarb i Sthlms Dagbl från 05. — Fil hedersdr vid UU 24 inaj 07.

G 21 okt 97 i Lund m översättaren Karin Lidforss, f 7 febr 66 i Sthlm, Klara, d 18 sept 28 där, Ad Fredr, dtr till prof Volter Edvard L o Anne Marie Swartling.

I Uppsala deltog Alfred J flitigt i studentlivet men avlade ingen examen. Han gjorde sig känd som spexförfattare och poet och skrev studentkårens hyllningsdikt vid Tegnérjubileet 1882. Redan under studentåren förebådades hans livsverk som pionjär för spridande av kännedom om slavisk litteratur och kultur. Från Ryssland, där han vistades några månader 1878—79, skrev han resebrev till Hudiksvallsposten, och i veckotidningen Figaro skildrade han sina intryck från ett besök där sommaren 1881.

J företog mest varje år utländska resor, särskilt till slaviska länder, och sade en gång att han berest hela Europa utom Pyreneiska halvön. Resorna bar frukt i talrika reseskildringar och översättningar av slaviska verk på vers eller prosa. 1895 fick han av SA Beskowska resestipendiet på 2 000 kr och reste ett år bl a i Sydösteuropa och Ryssland. Under sin sista resa till Balkanhalvön avled han i Wien och begravdes på kyrkogården i Inzersdorf.

J:s intresse för slavisk kultur väcktes på allvar, då han på 1890-talet från Berlin gjorde utflykter till de slaviska språköarna i närheten av Berlin, till den då tyska delen av Polen och till Prag. Med tiden vidgades hans språkkunskaper, så att han kunde göra översättningar av skönlitterära verk inte bara från ryska utan även från polska, tjeckiska, slovenska, bulgariska och serbokroatiska. Han var alltså synnerligen kvalificerad för den befattning som sakkunnig i fråga om slavisk vitterhet inom Nobelinstitutet som han fick 1900. Enligt instruktionen hade han bl a "att bereda prisfrågor, lämna redogörelser för nyligen utkomna arbeten i utlandet samt verkställa översättningar av utländska skrifter". För Nobelbiblioteket anskaffade J mängder av slavisk litteratur och tidskrifter. Han hade alltså att avfatta utlåtanden om till nobelpris föreslagna slaviska författare. Det blev nu inte så många, och Nobelinstitutets chef 1915, historikern Harald Hjärne, sade till J: "Jag tycker doktorn har för mycket betalt." Detta sårade J mycket, och i ett brev till Schück påpekade J, att han inte bara författat en handfull utlåtanden utan gjort mycket annat och att hans lön, 5 000 kr om året, inte höjts. Misshälligheten med Hjärne ebbbade dock ut, och J återvann sitt goda humör. Han bodde sedan 1903 om somrarna på Utö, där han gick omkring i en röd fez.

J var som författare och översättare mycket produktiv — han utgav ca trettio böcker och lika många översättningar, skrev en mängd tidskriftsuppsatser, tidningsartiklar, biografier och översikter i Nordisk Familjeboks 2: a upplaga. Han var också en trägen föreläsare. Hans första reseskildring i bokform var Slavia (1—2, 1896—97), ett svep från olika slaviska länder, den sista var Slaverna och världskriget (1916). Han skrev en rad studier om rysk litteratur och kultur, främst Rysk kulturhistoria (1—3, 1908), men även om religiösa förhållanden och ryskt folklynne. En värdefull översikt är Slavisk kultur och litteratur under nittonde århundradet (1920). J intresserade sig särskilt för förbindelserna mellan Sverige och slaviska länder. Till detta område hör t ex Svenska bilder i polska vitterheten, Mazepa, Svenska minnen från Böhmen och Mähren och Sverige i ryska folkpoesien.

Som översättare har J haft få likar. Han spände över vida områden, både vers och prosa, var inte bara språkkunnig utan även poetiskt lyhörd. Han tolkade sålunda flera litterära storverk: Pusjkins Eugen Onegin och Herr Tadeusz av Mickiewicz — främst för dessa översättningar erhöll han 1905 k priset av SA — och vidare bulgaren Slavej-kovs Sången om blodet samt Bergkransen (i Montenegros ärekrans) av den montenegrinske furstbiskopen Njegus. I de fyra delarna av Polska skalder ingår bl a Wyspianskis Bröllopet och Rydels tragedi För alltid, vilken uppfördes på Dramatiska teatern 1904. Från ryskan tolkade han bl a dikter av Lermontov, från tjeckiskan dikter av Cech och från slovenskan ballader av Askerc. I flera reseböcker och tidskriftsartiklar är diktprov insprängda. Även prosaöversättningarna blev rätt många, från ryskan bl a verk av Gogol, Turgenjev, Saltykov och Dostojevskij.

J var inte bara en talangfull översättare utan även litteraturvetenskapsman. Han skrev 1891 en liten bok om den bulgariske skalden Botjev och utgav 1898 Ryska skaldeporträtt. Vid sekelskiftet bodde han ett par år i Dubrovnik, där han forskade i den gamla handelsstadens rika litterära minnen. En frukt härav blev en monografi om skalden Gundulic och hans stora epos. Gundulic und sein Osman var länge det bästa verket om denne skald. Ett förslag att ge den tjeckiske skalden Vrchlicky nobelpriset föranledde J att skriva en monografi om honom 1904, som översattes till tjeckiska 1906. Även en annan av J:s böcker översattes till föremålets språk: Taras Schewtschenko (Wien 1916) kom 1921 på ukrainska. J medarbetade också i utländska tidskrifter och samlingsverk.

Det var inte bara i tryck som J förmedlade kunskap om slavisk kultur. Under sin tid i Gbg föreläste han på högskolan och arbetarinstitutet, höll senare åtskilliga föreläsningar på Sthlms arbetarinstitut och företog flera längre turnéer i olika landskap för folkbildningsförbundet. Hans enda fasta inkomst var avlöningen från Nobelinstitutet. I övrigt fick han och familjen leva på vad han kunde publicera eller få in på föreläsningar. Strömmen av böcker och artiklar i tidningar och tidskrifter blev därför strid.

Vid sekelskiftet och under åren före första världskriget var det stort rabalder om ryska sågfilare, som misstänktes vara ryska spioner. På utrikesministerns uppdrag undersökte J några sågfilares ordförråd och fann, att det var enkla bönder från Novgorodområdet, som skaffade sig någon inkomst på andra håll liksom dalkarlarna på sin tid. Ett annat offentligt uppdrag som tillföll J var att översätta ryska och bulgariska grundlagar (ej publ) för den på riksdagens initiativ tillkomna serien Främmande statsförfattningar. På uppdrag av Söderhamns stad skrev han dess historia.

Redan under studenttiden hade J gjort sig känd som poet. Hans första dikt publicerades 1881 i tidskriften Tule, och han utgav senare flera diktsamlingar, inspirerade av reseiakttagelser (På fjärran stig m fl) eller världshändelser (t ex Gnistor från världsbranden), naturmålningar eller stämningsbilder från hemlivet. Hans sista diktsamling, Stilla stunder, är en åldrandes meditationer.

J fick tre gånger Letterstedtska priset och 1890 SA:s mindre pris för en tolkning av en serbisk hjältedikt. På förslag av akademin erhöll han ett par år ett av statens författarstipendier. Han blev också hedersdoktor i Uppsala och nordstjärneriddare. Under sina vidsträckta resor vann han många vänner, och hans verk rönte stor uppskattning i olika slaviska länder. Han blev ledamot eller hedersledamot i en rad utländska akademier och lärda sällskap.

J:s hustru Karin J (1866—1928) var anställd i Vårt Land 1892—97. Efter sitt giftermål lämnade hon i stort sett journalistiken och verkade därefter med stor framgång som översättare. Hon översatte ett stort antal romaner mest från engelskan men även från andra språk och ett 40-tal barn- och ungdomsböcker.