L Cyrillus Johansson

Johansson, Laurentius Cyrillus, f 9 juli 1884 i Gävle, d 20 maj 1959 i Lidingö. Föräldrar: byggmästaren Magnus J o Johanna Charlotta Bohlin. Elev vid h a l i Gävle, vid Chalmers tekn läroanst 00, avgångsex från dess avd för byggn:konst 05, elev vid FrKA 05—08, drev egen arkitekt- o stadsplanebyrå i Sthlm från 06, tjänstgjorde som arkitekt utom stat i byggnadsstyrelsen från 16, stadsarkitekt i Södertälje 17—25, assistent i stadsplanekonst vid FrKA 22—32, anställd hos järnvägsstyr som arkitekt för Årstabron 23—24, stadsarkitekt i Ludvika 31—41, i Vaxholm 35—40, led av Sthlms stads byggnadsnämnd 35—39, av Lidingö stads byggnadsnämnd från 44. — FrKA:s kanslersmedalj 08.

G 1) 23 juni 17 (—27) i Sthlm, Kat, m Alice Gunhild Eugenia Engelbrecht, f 8 juli 96 i Skövde, d 26 mars 72 i Solna, dtr till ingenjören Karl Albin Engelbrecht Petersson o Gunilla Eugenia Yourstone samt senare omg Frykberg; 2) 7 juni 32 (enl vb för Kungsh, Sthlm) m Elisabeth (Lisbeth) Klara Hillevi Thomsson, d 22 sept 03 i Visby landsförs, dtr till folkskollär Thomas Efraim T o Anna Maria Augusta Andersson.

Cyrillus J hör till den typ medvetna arkitekter som konsekvent följer en vald linje och utvecklar denna på ett personligt sätt. Stilväxlingar har endast satt ganska ytliga spår i hans byggnader. Han anammade tidigt den tegelstil med anknytning till dansk och övrig nordvästeuropeisk arkitektur som förespråkades av gruppen kring Ragnar Östberg. Utmärkande är betonad materialverkan och traditionsanknuten formgivning, ibland med lätt pastischartade motiv. J tog avstånd från funktionalismen, och han anslöt sig knappast heller till den maniererade klassicism som dominerade i Sverige under 20-talet. Det modernistiska draget i hans byggnader har snarare anknytning till den tegelexpressionism, som efter första världskriget utvecklades i Tyskland och Holland. Men J tar inte upp dess mer utrerade former utan följer närmast den "Sachligkeit" som hade proklamerats av Deutscher Werkbund. Ett intressant drag hos J är impulser från kinesisk byggnadskonst, särskilt framträdande i svängda takfall och tunga murkroppar. Intresset för Kina hörde till den allmänna kulturströmningen i början av seklet, men sannolikt har de sv arkitekterna särskilt inspirerats genom konsthistorikern och Kinaspecialisten Osvald Siren.

J intog tidigt en framträdande position inom arkitektkåren. Han gjorde sig under 1910-talet känd som en av de flitigare författarna i TT:s avdelning Arkitektur. Hans produktion är mycket omfattande och mångskiftande: hyreshus, villor, industrier och tekniska anläggningar, kontorshus, institutionsbyggnader och kyrkor. Han var ambitiöst inriktad även på stadsbyggande i vidare mening och ägnade stort intresse åt stadsplanearbete. Hans medverkan i stadsplanetävlingar resulterade i flera belönade förslag. Även på detta område företrädde J en traditionalistisk linje genom att införa moderna bostadskvaliteter i hyreshusstaden utan att radikalt bryta dess givna mönster. Idéerna kring verken presenterade J 1936 i den välillustrerade boken Byggnaden och staden, där hans viktigaste arbeten behandlades tematiskt. Stort utrymme gav han sitt förslag till tävlingen om Nedre Norrmalm 1933, vilket han själv fann vara av särskild betydelse men som rönte föga framgång.

J:s första uppmärksammade arbete var ett större bostadshus i hörnet av Nybrogatan och Riddargatan i Sthlm (1910—12), ett fint prov på den då gängse materialmedvetna arkitekturen i tegel och granit. En konstruktivistiskt betonad klassicism anslog han i Sthlms bomullsspinneri- och väfveri ab:s komplex vid Barnängsgatan i Sthlm (1916—17), där de sakliga formerna motiverades av stommen i armerad betong. I samarbete med ingenjörer utförde han också ritningar till en lång rad tekniska byggnadsverk, av vilka Årstabron (1923— 24) med dess kraftfulla arkitektur, inspirerad av romerska akvedukter, intar en framträdande plats. Ett stort antal vattentorn, bl a i Ljusdal (1916), Vaxholm (1923) och Höganäs (1932) visar en utveckling från mer pastischartade former till geometrisk renodling. J har också utfört ritningarna till ett antal industribyggnader såsom lagerbyggnader för Tobaksmonopolet i Gbg (1928) och Vin- och spritcentralen i Sthlm.

I Vin- och spritcentralens röda tegelkomplex (1920—23) och i synnerhet i den vackra, slammade byggnaden för Värmlands museum i Karlstad (1926—28) finner man det kinesiska anslaget kanske tydligare än i andra av J:s byggnader. De är båda kraftfullt slutna byggnadsvolymer med svängda takfall och lätta takprydnader. Portvalvet till lagerbyggnadens halvcirkelformiga gård vaktas av två kinesiskt formade granitlejon.

En lättare behandling av det röda teglet visar fasaderna till det stora affärs- och kontorskomplexet Centrum vid Kungsgatan i Sthlm (1929—31). Det byggdes efter kontinentalt mönster med underjordisk lastgata. I formspråket kan man finna referenser till den tyska tegelexpressionismen som den exempelvis framstår i det kända Chile Haus i Hamburg. Av stor betydelse för byggnadens verkan var att arkitekten fick till stånd en stadsplaneändring, som möjliggjorde den konkavt krökta gatufasaden åt Kungsgatan. De röda tegelfasaderna utmärks av en stark horisontalatet, markerad av raden av likformiga liggande rektangulära fönster och de kraftiga taksprången till två indragna takvåningar — i dessa kan återigen märkas inspiration från Kina. Horisontaliteten är karaktäristisk också för ett par outförda projekt till citybyggnader: tävlingsförslag till Sydbanken vid Norrmalmstorg (1930) och förslag till bebyggande av Sveaplatsen i anslutning till stadsplanetävlingen om Nedre Norrmalm 1933. Det senare visar en skyskrapearkitektur i kraftigt expressionistiska former.

Centrumhusets karaktäristika — mörkrött tegel med framhävda horisontella fogar och liggande rektangulära fönster med spröjsindelning och ramverk i tegel eller puts — finner man i flera av J:s senare institutionsbyggnader, t ex Hygienisk-bakteriologiska och Patologiska institutionerna i Uppsala (1936) och det stora militära förvaltnings-komplexet "Tre Vapen" på Gärdet i Sthlm (1942—48). Stadshusen i Ludvika (1937) och i Mjölby (1940) är enkla kubformade tegelbyggnader med pastischartade tornkrön. J:s tegelstil låg under 40-talet i linje med årtiondets starkare traditionalism och anknytning till 20-talet, och gick inte mot strömmen som under 30-talet.

Av samma art som institutionsbyggnaderna är en serie församlingshus, av vilka S:t Görans röda tegelbyggnad på Kungsholmen (1928—29) är ett karaktärsfullt exempel. En enkel vänlighet utstrålar J:s senare församlingshus i Enskede (1951—52) och i anslutning till kyrkan på Essingen, där de låga röda tegelbyggnaderna är vackert inpassade i terrängen. J deltog 1946 i tävlingen om restaureringsförslag för Uppsala domkyrka med ett italieninspirerat arbete med fristående kampanil. Samma anslag återkommer vid koncipierandet av Essinge kyrka (färdig 1959). Liknande komposition med ett fristående klocktorn har J använt vid andra kyrkoförslag.

En mycket omfattande del av J:s produktion 1912—35 utgöres av hyreshus på Sthlms malmar, sammanlagt ett trettiotal. Därvid arbetade han med bostadsområdets plan som helhet, och i flera fall har han genom stadsplaneändringar löst upp stora hyreshuskvarter, såsom i kvarteret Vattuormen vid Norr Mälarstrand. I detta tillämpades en klassicistiskt monumental uppläggning men i förening med lätta detaljer och maniererad gavelarkitektur. Flertalet bostadshus fick dock sitt markanta uttryck av de karaktäristiska, stora liggande fönstren, som skulle ge rikligt med ljus åt bostadsrummen. De återfinns såväl i hus med klassicerande drag som i byggnader i anslutning till ett mer funktionalistiskt formspråk, t ex i kvarteret Paraden vid Valhallavägen från 1930-talets början. En lätt Köpenhamnsklassicism utmärker några putsade eller slammade hyreshus såsom S: t Eriksplan 4— 8 (1913—16), Tysta Gatan 9 (1921—23) och Götgatan 93 (1926). Ett bostadshus i mer expressionistiska former är Eriksbergsgatan 6 (1927—28) med sin spiraltrappa markerad åt gatan av ett rundtorn med snedställda fönster. J föredrog personligen egnahemmet som en bättre bostadsform framför hyreshuset. Han ritade ett stort antal enfamiljshus, från diplomatstadsvillor till arbetarbostäder, i tegel eller trä.

Även i sina trähus följer J en traditionalistisk linje. Revetering med puts används i Vaxholms rådhus (1925), en lätt pastischartad ombyggnad av ett äldre trähus. I övrigt ansluter J till den sv traditionen med enkla empireformer och lockpanel med Falu rödfärg eller mörkare tjärfärg och ljusa listverk. Vackra exempel är Forsbacka gästgivargård (1918) och Köpmanholmens folkhögskola i Ångermanland (1925). Det lilla kapellet i Nikkaluokta i Gällivare (1942) knyter an till det tidiga 1900-talets träkyrkobyggande med utskjutande snedsträvor och rödmålade ytor.