Jan Johansson

Johansson, Jan, f 16 sept 1931 i Söderala, Gävl, d 9 nov 1968 i Fresta, Sth. Föräldrar: distriktschefen Valter August J o småskollär Ingeborg Persson. Pianostudier från 11-årsåldern, spelade med Gunnar Hammarlunds ork, studentex vid Söderhamns lärov vt 51, inskr vid Chalmers tekn högsk sept 51, medv i Alliansorkestern o i studentspex där, spelade med Kenneth Fagerlunds ork, med Gunnar Johnsons kvintett, Gbg, 56—59, med saxofonisten Stan Getz , Khvn, 59—60, med Ronnie Hartleys ork, Gbg, vintern 60—61, med Arne Domnérus ork, Sthlm, 61—68, studerade dirigering o teori för Sigfried Naumann vid Sthlms borgarskola 63, medlem i Radiojazzgruppen (RJG) 67—68. — Ork:journalens Gyllene skiva 60, 61 o 67 (för inspelningarna: Mäster Johansgatan 12, 8 bitar Johansson o komp Mobil med A Domnérus ork), Grammis 69 o 72 (postumt; LP-skivorna Höstspelor o 300 000), Expressens musikpris Spelemannen 69 (postumt).

G 17 maj 57 i Gbg, Örgryte, m Else Gunborg Charlotte Bergström, f 4 april 28 i Skepplanda, Älvsb, dtr till järnvägstjänstemannen Gustaf Adolf B o Anna Elisabeth Willig.

Efter en avbruten ingenjörsutbildning vid Chalmers i Gbg, där han bl a medverkade som pianist och musikalisk idégivare till studentspexen Henrik VIII, Gustav Vasa och andra, blev J i mitten av 1950-talet professionell jazzmusiker. Efter en skivdebut 1955 (med Gunnar Björkstens kvintett) engagerades han följande år till basisten Gunnar Johnsons kvintett. Säsongen 1959—60 spelade J med den amerikanske tenor-saxofonisten Stan Getz i Khvn (på klubb Montmartre) och på turnéer. Som medlem i Getz kvartett medverkade J våren 1960 som förste icke-amerikan i den legendariska turnerande konsertorganisationen Jazz at the Philharmonic och uppmärksammades därvid internationellt. S å började han göra inspelningar i eget namn för det lilla grammofonbolaget Megafon, som startats av en grupp chalmerister, bl a Lars-Gunnar Andersson och J, och som därefter svarat för större delen av J:s inspelade musik. Under detta första skede av sin karriär utvecklade J en personlig pianostil kännetecknad av en raljant, "konverserande" improvisationsteknik framförd med obesvärad teknisk elegans. Under 1960-talet fördjupade och förfinade J sin improvisationskonst, vilket är dokumenterat i en rad inspelningar. I dessa finns exempel på ett rikt varierat och uttrycksfullt spelsätt: brusande mångtonighet och energiskt ackordspel kontrasteras mot spröda melodislingor och raffinerad harmonik. Traditionell s k standardrepertoar är ett grundmaterial J ofta använder sig av och stundom lyfter upp till hög konstnärlig nivå, t ex i de oackompanjerade tolkningarna av Willow weep for me (1961) och S:t Louis Blues (1967). Ett ännu mer förutsättningslöst gestaltande präglar inspelningarna av de egna kompositionerna Fortare men ändå inte fortare, Staden mellan broarna, 300 000 km/sek (alla inspelade 1967).

Uttrycksfull enkelhet kännetecknar J:s tolkningar av äldre sv vis- och låtrepertoar som han utnyttjade i större skala i den numera klassiska LP-skivan Jazz på svenska (1963). Därmed introducerade han ett i populärmusikaliska sammanhang dittills föga utnyttjat repertoarskikt. Idén att arbeta med folkmusikaliskt stoff, att variera och improvisera över det givna grundmaterialet visade sig vara, både konstnärligt och ur publiksynpunkt, mycket framgångsrik och vidarefördes i inspelningar med ryskt och ungerskt material (1967 resp 1968) samt i den, vad gäller både repertoar- och besättningstyper brett upplagda Musik genom fyra sekler (3 LP-skivor 1968). Som kompositör och arrangör och som utövande musiker var J utomordentligt mångsidig och anlitades för en rad varierande uppgifter inom radio, TV och film (jfr förteckningen nedan). Han samarbetade med bl a Georg Riedel och Lia Schubert i olika uppsättningar av jazzbaletter (Gbg och Sthlm), tillsammans med Rune Lindström i Den underbara pälsen (Malung) och med olika artister på skiva.

En huvudlinje i J:s produktion består av arrangemang och kompositioner för jazzensembler av varierande besättning. Redan i de tidiga arrangemangen (under 1950-ta-let) för Johnsons och Björkstens orkestrar finns en personligt artikulerad rytmik och okonventionell samklangsuppfattning som antyder grundläggande drag i hans senare produktion för Radiobandet och, framför allt, för Radio jazzgruppen, den ensemble som J tillhörde från dess grundande 1967. Generalens dröm, Generalen kommer hem, Ljus tungt som bly, Fem spelor, Per Anders dröm och andra stycken med stort utrymme för solistiska improvisationer av gruppens medlemmmar (A Domnérus, R Gustafsson m fl och av J själv) visar hur J hämtade inspiration ur olika traditioner (främst jazz-och konsertmusik) och därav gjorde en personlig syntes. I dessa verk pendlar stämningarna mellan det elegiskt fördrömda och det häftigt uppflammande. Av J:s större verk bör särskilt nämnas den ofullbordade sviten Minnen av Sverige samt Musik i Norrköping och Silentium, de sistnämnda för symfoniorkestrar och jazzgrupp.

Både som musiker och kompositör ägde J en sällsynt begåvning och förmåga att skapa nyanserade musikaliska valörer. Däremot fanns i hans musikaliska tänkande inte utrymme för det schematiskt specialiserade eller programmatiskt formulerade: hans musik avspeglar ofta en lekfull underfundighet eller en ironisk distans. Representativa exempel i dessa avseenden är de radioinspelningar från 1964—66 som delvis gavs ut på 2 LP-skivor 1973: J spelar musik på sitt eget vis. Här, liksom i Musik genom fyra sekler, demonstrerar J också sin mångsidiga instrumentala begåvning genom att spela på en rad instrument vid sidan av sitt huvudinstrument pianot. Med sin förutsättningslösa musikuppfattning och genom att visa hur man på ett fruktbart sätt kan tillvarata och förena stilmedel av olika traditioner framstår J som en av de viktigaste vägröjarna för den liberalare musiksyn som bröt igenom i sv musikliv under 1960-talet.

J omkom i en bilolycka i nov 1968. I dec anordnades en konsert till hans minne med ett 40-tal medverkande artister. Behållningen användes för att inrätta en stipendiefond i hans namn.