Karin Månsdotter

Karin Månsdotter, f 6 nov 1550 i Sthlm, d 13 sept 1612 på Liuksiala kungsgård, Kangasala, Tavastehus län, Finland. Föräldrar: stockeknekten Måns o Ingrid (Jakobsdtr?). Krönt till drottning av Sverige i Storkyrkan, Sthlm, 5 juli 68.

G trol 13 juli 67 (äktenskapet proklamerades 28 dec 67, äktenskapskontraktet beseglat av riksråden 31 dec 67) o vigd 4 juli 68 i Storkyrkan vid konung Erik XIV.

K:s föräldrar härstammade från uppländska bönder och är kända endast till namnet. K växte upp i Sthlm och som 14-åring möter hon i tjänst hos en kung Eriks musiker Gert Cantor, som också drev värdshusrörelse. Redan i jan 1565 knöts hon till hovet som kammarjungfru hos Eriks syster Elisabeth och för tillsyn av hans dotter Virginia. Hennes verkliga uppgift som kungens älskarinna blev snart uppenbar. Det anmärkningsvärda var, att hon lyckades förvandla denna tillfälliga förbindelse till något varaktigt. Hennes yttre företräden spelade sin roll, än mer att hon synbarligen utövade ett lugnande inflytande på kungen. 15 okt 1566 föddes hennes första barn med denne, dottern Sigrid.

För K väsentligt var utvecklingen av Eriks giftermålsplaner. Frågan var en statsangelägenhet. Dess centrala roll speglas i en hel rad utlåtanden, som indirekt berörde K. Tanken att de direkt skulle ta henne med i beräkningen var länge alltför orimlig. I jan 1565 medgav rådet Erik att ingå äktenskap med vem han behagade. En liknande försäkran avgavs av ständerrepresentanter i mars 1566. Den har samband med den då aktuella handeln rörande Renata av Lothringen. Skulle den gå i stöpet, råddes kungen att gifta sig inom- eller utomlands. I den fortsatta diskussionen, som fick färg av den stigande spänningen mellan konung och adel, kom under våren 1567 K att framstå som ett trots allt tänkbart alternativ. När Sten Erikssons (Leijonhufvud) dotter skymtade som motkandidat och Jöran Persson bestämt avrådde Erik från ett sådant äktenskap, kan detta ses som uttryck för både social och maktpolitisk spänning. Den fick sin utlösning i de bekanta Sturemorden och utbrottet av Eriks sinnessjukdom. Den i Uppsala församlade riksdagen fick upplösas, innan den hann godkänna ett giftermål mellan Erik och K.

Det senare halvåret 1567 blev p g a Eriks sjukdom en prövningens tid ej minst för K, som fick användning för all sin förmåga att lugna den sjuke, att medla och utjämna, då det gällde försoning med hertig Johan och de avrättade herrarnas släkter. Redan under sommaren (trol 13 juli) fullbordade Erik emellertid sin avsikt att genom vigsel besegla förbindelsen. Vigseln förrättades i hemlighet av ärkebiskopen. I slutet av dec gav Erik offentlighet åt vad som hänt. En månad senare (28 jan 1568) föddes sonen Gustav.

Denna händelse måste ha varit en källa till glädje för K även i så måtto, att den befäste hennes ställning för framtiden, då nu sonen var tronarvinge. Dessutom hade Eriks hälsotillstånd förbättrats. Konungen stod redo att ånyo övertaga den politiska och militära ledningen. Det var honom angeläget att därvid få betryggande garantier för det ingångna äktenskapet. K utrustades med vapensköld och drottningssigill. Förberedelser för hennes kröning började. Ceremonien firades med all ståt i Sthlm 5 juli efter en högtidlig bröllopsakt dagen före. Därmed hade K ännu ej 18 år nått toppen i en exempellös karriär.

Upphöjelsen visade sig omedelbart ödesdiger. Den bidrog till att utlösa en upprorsrörelse, som snabbt sopade undan allt. Redan 29 sept kapitulerade Sthlm, och den k familjen fängslades. Från de påfrestande fängelseåren föreligger endast spridda, tämligen intetsägande underrättelser. Johans ständiga oro för att en sammansvärjning för att befria fångarna skulle lyckas medförde flera förflyttningar av dem. Man kan dock iaktta, att ingenting brast, vare sig när det gällde betjäning, utrustning eller kosthåll. Men det finns också exempel på brutalitet och förnedrande behandling. I Sthlm föddes K:s andre son Henrik, på Gripsholm en tredje Arnold. Båda dog i späd ålder i fängelset, men utökningen av familjen blev ett viktigt argument för Johan att skilja makarna åt. Tanken sattes i verket strax efter flyttning till Västerås sommaren 1573, då K och barnen fördes till Åbo. Skilsmässan blev definitiv.

Övervakningen i Åbo behövde ej vara lika rigorös som tidigare, då K ej kunde betraktas som politiskt farlig. En hårdhänt påminnelse om att ej vara bortglömd fick hon dock våren 1575, då den sjuårige sonen rycktes bort från henne och fördes till Polen för att ej växa upp till ett hot mot den regerande kungafamiljen. Eriks död i febr 1577 innebar en förändring för K i så måtto, att fängelsetiden var slut. Hennes framtid tryggades genom att Liuksiala kungsgård i Satakunda förlänades henne. Där fick hon sitt hem under sina återstående 35 levnadsår. Hon var 27, då hon tog gården i besittning.

På det avlägsna Liuksiala kom K att leva isolerad och föga observerad. Hon möter i dokumenten mest i kamerala sammanhang i frågor om förbättringar eller utökning av förläningar och i tvister med underlydande bönder. Hennes ekonomiska ställning bör ha varit bekymmerfri. Hon strävade också målmedvetet efter att sörja för dotterns framtid. Här som i omsorgerna om gård och ekonomi möter en robust förmåga att tala i egen sak. Hon och dottern besökte 1582 Sthlm som kungaparets gäster. Den snart 16-åriga Sigrid presenterades vid hovet. Löften har säkert givits om hennes framtid, och 1587 överflyttades förläningen av Liuksiala med ärftlig frälserätt på henne. Hon hade då tjänst som hovfröken hos Johans dotter Anna och blev senare ingift i frälseätterna Tott och Natt och Dag.

Något autentiskt porträtt av K finns ej. Hennes skönhet är omvittnad, och en sentida undersökning av hennes kvarlevor visar, att hon varit reslig och välbildad.