H Emil Hallberg

1 Hallberg, Hans Emil, f 9 okt 1856 i Vellinge (Malm), d 30 jan 1944 i Sthlm (Gustav Vasa). Föräldrar: v kronofogden Johan Fredrik (Fritz) H o Elisabeth (Betty) Charlotta Trägårdh. Mogenhetsex vid Malmö h a l 29 maj 76, inskr vid LU 11 sept 76, FK 30 maj 79, eo amanuens vid LUB 8 maj 80–vt 86, teor teol ex 20 sept 84, prakt teol ex 19 maj 85, prästv i Lund 5 juni 85, domkyrkoadj i Lunds domkyrkoförs 1 febr 86, kh i Vinslöv o Nävlinge (Krist) 24 jan 90 (tilltr 1 maj 91), i Glemminge o Tosterup (Krist) 6 sept 95 (tilltr 1 maj 97), i Gustav Vasa förs i Sthlm 21 dec 06 (tilltr 1 jan 07)–1 april 36, tjänstg eo k hovpred 6 dec 09–17 april 30, av K M:t utsedd granskningsman av läroböcker i kristendom 14–23, led av kyrkomötet 20, av Sthlms stads mindre konsistorium 1 maj 27–31 mars 36. – Teol hedersdr vid UU 31 okt 17.

G 20 aug 85 i Vellinge m Anna Gustafva Emilia Cavallin, f 13 april 60 där, d 10 dec 26 i Sthlm (Gustav Vasa), dtr till kh Severin C o Emilia Gustafva Wilhelmina Gleerup.

Emil H växte upp i ett välbärgat och kyrkligt sinnat hem på Söderslätt i Skåne. Nära vän i familjen var församlingens kyrkoherde, herdaminnesförfattaren Severin Cavallin, som torde ha spelat en roll vid H:s slutliga val av levnadsbana och vars äldsta dotter blev hans hustru. H:s studieintresse gick ursprungligen i juridisk och humanistisk riktning, men efter provår och ett antal år som biblioteksamanuens övergick han till teologin och prästvigdes 1885.

Som student tog H intryck av domprosten Pehr Eklund, vid vilken han livet ut var fäst med den djupaste sympati. Den av Eklund hävdade syntesen mellan luthersk bekännelsetrohet och en tankens frihet, som ej kände några gränser, kom också att prägla H:s tänkande. Han delade även Eklunds syn på kyrkan. I en minnesteckning över denne säger han: »Han ville hava hela folklivet och allt folket under den evangeliska kristendomens och den evangeliska kyrkans höga valv» — folkkyrkotanken in nuce, i fortsättningen väl vårdad av H.

Efter några år som domkyrkoadjunkt i Lund, med den konservative Carl Olbers som chef, blev H kyrkoherde i Vinslöv. I den på kristianstadsslätten belägna församlingen var den gamla kyrkligheten vid denna tid genombruten av de fria rörelserna, som hade ett centrum i de stora mötena på Vanneberga backar. Mera hemma kände han sig i det gammalkyrkliga Glemminge, där han 1897 tillträdde kyrkoherdebefattningen. Här kom hans praktiska läggning och vinnande personliga egenskaper till sin fulla rätt. H hade ett utpräglat och i många sammanhang omvittnat personhistoriskt intresse, och bland ämbetsbröderna i stiftet blev han uppmärksammad ej minst som minnestecknare vid prästmötena i Lund 1900, 1906 och 1912. Han var även minnestecknare vid det första prästmötet i Sthlm 1925.

1906 blev H kyrkoherde i Gustav Vasas nybildade församling i Sthlm. Han hade valts med en ytterst knapp majoritet, som endast uppnåtts tack vare den då tillämpade graderade röstskalan. Delningen av Adolf Fredriks gamla jätteförsamling hade skett under starka motsättningar, där motståndet mot de av kyrkoherde E D Heüman hävdade kyrkliga önskemålen leddes av Hjalmar Branting. Det visade sig emellertid snart, att H inte endast var en duglig organisatör utan även ägde en utpräglad förmåga att medla och sammanjämka stridiga viljor. Under de tre decennier, som han stannade i Gustav Vasa, fick han se ett levande församlingsliv växa sig allt starkare.

H:s förkunnelse och etiska inställning var präglad av hans gammalkyrkliga bakgrund, men samtidigt ansågs han i Sthlm redan från början vara en »modern» präst. Han var tidigt engagerad i de sociala problemen, både personligen och principiellt. På detta område var de konkreta arbetsuppgifterna för en kyrkoherde i den tidens Sthlm mycket stora. Ett uppmärksammat initiativ av H var »julfemman».

S å som H kom till Gustav Vasa, blev S A Fries kyrkoherde i Oscars församling. Dennes av många kritiserade »rationalism» fick i H en försvarare, både när det gällde Fries vägran att sätta likhetstecken mellan uppenbarelse och bibel och beträffande bekännelseskrifterna, där han förnekade, att de var ett »ofelbart uttryck» för det kristna trosinnehållet. Mer tveksam ställde han sig till Fries kategoriska hävdande av statskyrkans absoluta riktighet. Med största glädje hälsade H Nathan Söderblom välkommen som ärkebiskop. Han anlade härvid både teologiska, sociala och politiska aspekter; bl a talade han om Söderbloms »hjärta för de undre lagrens betryck . .. han hoppades på den tid för Sverige, då från dess alla lemmar skall strömma friskt blod till de hjärtkamrar, där landets öden avgöras». Även den kvinnliga rösträtten hade i H en varm förkämpe.

Med åren blev H en prominent gestalt i huvudstadens kyrkliga liv. Han togs i anspråk för många praktiska uppdrag (bl a i ledningen för Prästerskapets änke- och pupillkassa)och ansågs allmänt som en auktoritet, när det gällde folkbokföring och liknande ting. Hans trygga och harmoniska läggning gjorde, att han, fastän infödd skåning, slog rot i Sthlm. Utan att ge avkall på sin kyrkliga hållning och med en central förkunnelse hävdade han i olika sammanhang toleransens princip. Hans värdiga gestalt med det korta vita skägget och den livliga blicken bakom den karakteristiska pincenén hörde till de kända i Sthlm.