J Andreas Hallén

1 Hallen, Johannes Andreas, f 22 dec 1846 i Gbg (Fattighusförs), d 11 mars 1925 i Sthlm (Klara). Föräldrar: komministern Mårten H o Hedvig Amalia Leffler. Studerade vid musikkonservatoriet i Leipzig 66—68, i München 69 o i Dresden 70—71, dirigent vid Gbgs musikfören 72—78, sånglär i Berlin 79—83, dirigent vid Filharmoniska sällsk i Sthlm 85—95, andre kapellmästare vid K teatern där 92—97, dirigent vid Sydsv filharmoniska sällsk i Malmö 02—07, lär i komposition vid musikkonservatoriet i Sthlm 09—19, prof:s titel 15. Tonsättare, musikkritiker. — LMA 84.

G 1) 1 mars 73 (—86) i Gbg (Domk) m musiklär Anna Fredrique Margaretha Schloss, f 3 aug 47 i Breslau, dtr till operaregissören o operasångaren Maximilian S o Emilia Henrietta Schlurich; 2) 2 maj 88 i Sthlm (Ty) m Constance Clara Albertina Söderberg, f 17 dec 61 där (ibid), d 24 april 27 där (Klara), dtr till grosshandl Carl Hermann Gottlieb S o Constance Hilma Olivia Sundel.

Andreas H växte upp i ett musikintresserat hem, där rikligt umgänge med musiker och musikälskare förekom. Redan vid unga år fick han studera pianospel och snart följde även orgellektioner för den skicklige gbgsorganisten H J F Seldener. I april 1866 reste han till Leipzig, där han under två år studerade för Karl Reinecke och Moritz Hauptmann. I Miinchen genomgick han senare en ettårig kurs i komposition för den berömde musikpedagogen Joseph Rheinberger. H:s debut som tonsättare ägde rum vid ett sammanträde 22 okt 1869 i Musikaliska akademien under dåvarande preses, prins Oscar, där en pianokvartett och en pianotrio framfördes. H:s första egna konsert hölls i Frimurarsalen i Gbg i nov 1869. Kritiken var välvillig, och de framförda musikstyckena sades vittna om nordisk karaktär, talangfull utarbetning och en ärlig konstnärlig vilja.

Wagners musik, som H kommit i kontakt med under studierna i Tyskland, var en av hans viktigaste inspirationskällor. En annan var den nordiska folkloren, vilket tydligare kommer till uttryck i hans senare produktion. Efter besöket i hemlandet 1869 fortsatte H sina kompositionsstudier, nu i Dresden för Julius Rietz. Innan han lämnade Dresden gavs en konsert, där H:s ballader Om pågen och kungadottern sjöngs av Leipzigs förnämsta operasångare och en kör på 150 personer. Balladsamlingen utkom även i tryck i Leipzig. H återvände därefter till sin hemstad för att entusiasmera musikälskare till att stifta en musikförening. Gbgs musikförening återbildades nu, och H blev dess dirigent och drivande kraft. Trots att han hade lagt upp en konsekvent arbetsplan med förträffliga verk, upplöstes föreningen 1878 till följd av det alltför ringa intresset. H reste nu till Berlin och arbetade som sånglärare och musikreferent för Deutsches Tageblatt till 1883. Där träffade han den tyske skalden Hans Herrig, som för H:s räkning omarbetade sin dikt Harald der Wiking till ett operalibretto i Wagnerstil.

H blev den förste sv wagnerianen och bidrog i hög grad till att göra Wagners musik känd i Sverige, där den ofta tedde sig tämligen obegriplig för såväl musiker som musikälskare. H var tillräckligt övertygad och modig att uppta den svåra striden mot det oförstående och det hån, som nyheter brukar möta. Hans opera Harald Viking uruppfördes 16 okt 1881 på Leipzigs Stadt-teater genom Franz Liszts försorg och fick en något delad kritik. Somliga ansåg, att H enbart var en Wagnerepigon, andra fann hans opera självständig och egenartad. I Sverige hade verket, sin premiär först 18  febr 1884 i Sthlm och mottogs även där med blandad kritik.

H gjorde utan tvivel en större insats som orkester- och körledare och introduktör av ospelade verk än som kompositör. Han var dirigent för Nya sångsällskapet ungefär ett år, innan han flyttade från Gbg till Sthlm, där han stannade resten av sitt. liv så när som på åren 1902—07, då han bodde i Malmö. Under malmövistelsen gjorde han en stor insats för Sydsveriges musikliv genom att stifta Sydsvenska filharmoniska sällskapet. Liknande sällskap hade H redan startat i Sthlm. År 1885 bildades Filharmoniska sällskapet, en blandad kör, och H blev sällskapets dirigent i tio år. Under de första åren framfördes några större körverk, t ex Brahms Ein deutscher Requiem, och dessutom verk av Schumann, Beethoven, Gade, Liszt, Hallström och H själv. Redan från början blev kören känd för sin mästerliga a cappellasång.

Före H hade knappast någon i Sthlm arbetat med sådan konsekvens för både samtidens och gångna tiders tonkonst. Han verkade också för att minska klyftan mellan seriös och folklig musiksmak. Eftersom han i Tyskland inte bara upplevt Wagner utan också tagit djupa och bestående intryck av äldre tyska klassiker, blev han aldrig någon extrem modernist. Tillsammans med Tor Aulin gjorde han en avgörande insats för att sprida kännedomen om Bach i Sthlm. Det var Filharmoniska sällskapet under H:s ledning, som där för första gången framförde ett större Bachverk, nämligen Matteuspassionen. Ett annat försök att göra Sthlms musikliv rikare gjorde H genom att starta Filharmoniska symfoniorkestern 1890. Detta skedde för att man i Sthlm skulle kunna uppföra orkesterverk oberoende av Hovkapellet, som annars dominerade. Emellertid nedlades orkestern redan 1891 utan att ha hunnit få nydanande betydelse.

H var mycket temperamentsfull och ägde en okuvlig energi, vilket han visade i samband med uppförandet av Matteuspassionen. Hovkapellet under Conrad Nordqvists ledning vägrade nämligen att medverka, beroende på en tidigare kontrovers mellan H och Nordqvist. H telegraferade då till kapellmästare Balduin Dahl i Khvn och bad denne komma med hela sin orkester, vilket han också gjorde. Konserten blev en triumf för den danska orkestern, men kritiken delades i två läger, och H utsattes för personliga angrepp av den patriotiska pressen. Mycket god kritik fick däremot H:s opera Valdemarsskatten vid premiären 8 april 1899. De wagnerska influenserna hade nu modifierats till förmån för en mer nordiskt hållen stil, bl a med drag från August Söderman. H ansåg, att musiken borde präglas av melodin, och den melodiska omväxlingen är också framträdande i Valdemarsskatten. Inom musikdramatikens område skapade H sina kanske bästa verk, där han framstår som en formsaker, melodiskt inspirerad kompositör med ovanlig förmåga att behandla orkestern och den mänskliga rösten. Han skrev även sånger och religiösa verk, bl a ett Juloratorium, som blev flitigt spelat.

Även vid hög ålder var H aktiv, och han presenterade 77 år gammal sin Missa Solemnis. Som kritiker kunde han vara skarp, men han ansågs ändå inte lämna något oerkänt, som förtjänade erkännande. Han ägde också den bland nyromantikerna vanliga förmågan att med ord kämpa för sina åsikter, vilket märks i de Musikaliska kåserier, som han gav ut 1894. H, som en gång själv varit en ivrig frihetskämpe inom konsten, angrep nu musikens nymodigheter. Han var en temperamentsfull stämningsmänniska men kunde också vara en hjärtlig värd i ett gästfritt hem och en trofast vän.