Ivar C Hallström

Hallström, Ivar Christian, f 5 juni 1826 i Sthlm (Maria), d 11 april 1901 där (Klara). Föräldrar: bankokommissarien Paul Fredrik H o Anna Maria Casparsson. Inskr vid UU 9 okt 44, hovrättsex 49, bibl hos prins Oscar (Fredrik) (sedermera Oscar II) 53, ledde A F Lindblads musikskola 61—72, repetitör vid K teatern 81—85, prof:s n h o v 83. — AssMA 53, LMA 61, Litteris et artibus 64, LVVS 81. — Ogift.

Ivar H gjorde sina första lärospån som musiker under 1840-talets senare hälft, då han studerade piano för E Passy och för den tyske pianisten Theodor Stein. Sina pianostudier bedrev han vid sidan av juridiska studier vid Uppsala universitet, vilka han avslutade med en hovrättsexamen. I Uppsala kom han i kontakt med prinsarna Gustaf och Carl och medverkade i den s k Prinsarnas kör. Dessutom komponerade han ett stort antal solosånger och virtuosa pianostycken. Huruvida han från början tänkte sig en framtid som musiker är ovisst. Hans egentliga musikutbildning begränsades i varje fall till studierna i pianospelning, och som pianist vann han vid sina relativt fåtaliga offentliga framträdanden erkännande för elegant och säkert spel. Som tonsättare var H självlärd. Denna brist på mera omfattande musikalisk skolning kompenserades dock av hans säkra musikaliska uppfattningsförmåga och hans stora lätthet att tillägna sig ett visst skrivsätt. Han behöll också upp i hög ålder sin stora musikaliska receptivitet.

H anställdes 1853 som bibliotekarie hos prins Oscar, vilkens bibliotek han ordnade och förtecknade i en realkatalog 1874. Hans musikaliska erfarenhet togs även i anspråk vid ordnandet av hovets musikaftnar, som genom hans insatser stod på en hög nivå; tidvis biträddes han i denna organisatoriska verksamhet av sin yngre kollega C Nordqvist. H följde även med vid de kungligas utlandsresor och sammanträffade i samband härmed med Wilhelm v Wied och med den rumänska drottningen Elisabeth (pseudonymen »Carmen Sylva»). Båda dessa återfinns bland textförfattarna i H:s sångproduktion. Samarbetet med »Carmen Sylva» resulterade bl a även i operan Neaga (1885). Vid olika tillfällen kombinerade H hovtjänsten med andra befattningar. Han övertog 1861 A F Lindblads musikskola, som han ledde till 1872, då den nedlades. En kort tid var han även repetitör vid K teatern; bland hans elever från denna tid märks O Lemon, O Bergström, Blenda Nilsson-Lemon och Amalia Riégo. Till hans fåtaliga organisatoriska uppgifter hörde ordnandet av de sv-norska musikinslagen vid världsutställningen i Paris 1878 (brev i UUB och Oslo UB).

Endast ett fåtal musikaliska genrer är företrädda i H:s produktion. Fristående instrumentalmusik i större format (symfonier, kammarmusikverk och sonater) saknas helt; de enda instrumentalkompositionerna är ett par variationsverk och smärre stycken för H:s instrument pianot (alla i huvudsak troligen skrivna under 1840—50-talen). Det stora flertalet verk utgöres av vokalmusik: talrika verk för scenen, flera kantater och andra körkompositioner samt duetter och solosånger med pianoackompanjemang. Endast i en mässa, skriven till moderns minne, samt en kort orgelsats anknyter han till tidens kyrkomusik. Denna begränsning i fråga om verktyper uppvägs dock av en stor stilistisk mångsidighet.

H är i sina tidigaste kompositioner från 1840-talet påfallande »modern» och står relativt oberoende av de starka sekundärklassicistiska strömningarna i sin samtids sv musikliv. Under 1850-talet nådde han en fördjupad kontakt med fransk musik, särskilt i samband med en resa till Frankrike 1852. Denna stilinriktning, som dock ofta avsevärt överbetonats i förhållande till andra stilanknytningar i hans musik, bestyrkes av de många avskrifterna av franska operor, som bevarats i H:s notsamling. Under 1850—60-talen anknöt han även till samtida tysk musik (Mendelssohn och Schumann). Under 1860- och 70-talen fördjupades hans engagemang i nationalromantiska idékretsar, med inslag av folkton och folkmusikaliska vändningar. De främsta resultaten av dessa tendenser utgör en sångsamling till texter av Topelius (1884) och operan Den berg-tagna (1874), vars dramatisering av ett ålderdomligt folkvisemotiv såväl som musikens stilistiskt relativt enhetliga karaktär gjorde, att den länge kom att betraktas som en nationalopera och blev hans största framgång som tonsättare. Även den moderna musikdramatiska tekniken i Wagners anda sökte han tillägna sig. Härtill bör läggas hans utpräglade begåvning för en snärtig kuplettstil, influerad bl a av Offenbach, som kom till uttryck i hans operetter. Denna sida av H:s kompositionsteknik återfinns även i hans seriösa produktion; i synnerhet i sina till tiden sena verk hemföll han ofta åt ytliga eller patetiskt retoriska vändningar.

Såväl H:s musikhistoriska ställning som kronologiska förhållanden i hans produktion är ännu outredda i flera viktiga hänseenden. Allmänt kan man om hans verksamhet säga, att han inte var någon nydanare men inte heller någon osjälvständig epigon. Genom sin stilistiska mångsidighet är hans produktion en känslig mätare av några av de viktigaste strömningarna i sv musik från 1840-talets slut till början av 1900-talet.