Carl G Hammarskjöld

3 Hammarskjöld, Carl Gustaf, f 22 febr 1838 på Väderum i Tuna (Kalm), d 1 april 1898 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: kaptenen Carl Leonard H o Beata Maria Tham. Studentex vid UU 23 maj 56, inskr där 26 maj 56, jur fil ex 9 febr 61, ex till rättegångsverken 19 maj 63, jur utr kand:ex 26 maj 65, doc i nationalekonomi o ekonomi-o finansrätt vid UU vt 66, prof förordnanden inom jur fak där 68—77, UU:s ombudsman okt 68—juni 75, sekr i kommittén för utarb av förslag till fattigvårdslag nov 69—dec 70, adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt sv stats- o specialrätt vid UU 16 maj 70, led av kyrkomötena 73, 78, 88 o 93, ordf i Uppsala stadsfullm 73—80 (led från 1 jan 69), prof i nationalekonomi o finansrätt vid UU 10 aug 77, led av AK 79—81 o FK 95—97, konsultativt statsråd 19 april—27 aug 80, statsråd o chef för ED 27 aug 80—6 febr 88, justitieråd 28 sept 88, led av sv kyrkans missionsstyr 88 (v ordf 90), av stadsfullm i Sthlm 89— 93, ordf i styr för Sthlms högskola 89—93, v ordf o ordf i Sv bibelsällsk 89—95. — Jur hedersdr vid UU 6 sept 77, LSkS 83, LVA 85, LLA 90, fil hedersdr vid UU 6 sept 93, HedLVHAA 97.

G 6 juni 67 i Sthlm (Kungsh) m sin kusin Ulrika Sophia Charlotta Tham, f 23 dec 41 där (Klara), d 6 aug 27 där (Engelbr), dtr till myntmästaren Sebastian T o Sophia Lovisa Ekenstierna.

Carl H, som växte upp på släktgodset Tuna, kom tidigt under inflytande av den väckelsereligiositet, som på 1850-talet fått ett starkt fäste inom den småländska aristokratin och tog form i Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Van att vid husandakten i föräldrahemmet utlägga bibelordet var han under studietiden i Uppsala livligt verksam inom den s k Lördagsföreningen, en samlingsplats för väckelserörelsens studenter. H hade också ett starkt teologiskt intresse och deltog flitigt i den teologiska debatten i Uppsala. Hans religiösa och teologiska hållning präglades av vidsynthet och frisinne. I en motion vid 1873 års kyrkomöte yrkade han på borttagandet av kyrkolagens föreskrift om konfir- mation och nattvardsgång som villkor för äktenskap, vilken föreskrift han betecknade som »form utan innehåll». Belysande för H:s förtrogenhet med de teologiska och kyrkliga föreställningarna och meningsskiljaktigheter-na är hans av trycket utgivna brev till fadern från 1868 års kyrkomöte, där han tjänstgjorde som kanslist. Skarpsynta karakteristiker av detta det första kyrkomötets ledamöter växlar med initierade iakttagelser och omdömen om förhandlingar och debatter. Vid de kyrkomöten, i vilka H sedan deltog, spelade han en framträdande roll, 1873 och 1878 särskilt som ledamot av kyrkolagsutskottet.

I Uppsala ägnade sig H först åt humanistiska studier men övergick därefter till juridiken. Efter publicerandet av en avhandling om grundskatterna knöts han till universitetet som docent, blev snart adjunkt och 1877, efter enhällig kallelse, professor i nationalekonomi o finansrätt, vilken kallelse mera var grundad på hans personliga anseende än på hans vetenskapliga produktion, som var obetydlig. I sin vetenskap var H »en äkta son av den klassiska nationalekonomien» (Hj Hammarskjöld, Nat:ekon fören 1927). Han framträdde som övertygad frihandelsvän. Nymalthusianismen bekämpade han — bl a publicerade han en stridsskrift mot dess introduktör K Wicksell.

H tillhörde 1879—81 AK, där han snabbt förvärvade anseende som en betydande parlamentarisk förmåga. Då A Posse, det mäktiga lantmannapartiets ledare, 1880 bildade regering, rekryterades denna inte bland partiets eget folk utan med sådana politiker ur minoritetsgrupperna, som hade partiets öra eller var lätta att samarbeta med. I denna regering inträdde H i april som konsultativt statsråd för att i aug s å bli ecklesiastikminister. Han hade i viktiga frågor uppträtt mot lantmannapartiet, bland annat i fråga om grundskatterna, men genom sina personliga egenskaper och sitt ridderliga sätt att föra striden hade han vunnit stora sympatier inom motståndarnas led, och hans inträde i ministären hälsades med tillfredsställelse. Trots sitt utomordentligt stora personliga anseende kunde han inte alltid hävda sin gynnsamma position. Regeringens nederlag i de med varandra förenade försvars- och grundskattefrågorna vid 1883 års riksdag medförde Posses men inte de övriga statsrådens fall. H kvarstod som ecklesiastikminister såväl under C Thyselius statsministertid juni 1883—maj 1884 som under R Themptander maj 1884—febr 1888. Under sistnämnda tid nåddes betydelsefulla politiska resultat (ny värnpliktslag, partiell avskrivning av grundskatterna, viktiga insatser i unionsfrågan och för frihandeln). För kännedomen om det interna regeringsarbetet och om händelseförloppet vid kristillfällen av skilda slag utgör H:s dagbok en huvudkälla med »intressanta omdömen om såväl den faktiska situationen som framförallt de medverkande personerna» (Petré).

H:s viktigaste insatser som ecklesiastikminister var 1882 års folkundervisningsstadga och 1883 års prästvalslag. Hans försök att vid 1882 års riksdag genomföra en länge efterlängtad lönereglering för läroverkslärarna misslyckades genom lantmannapartiets motstånd. Den sedan länge brännande s k läroverksfrågan aktualiserades genom tillsättandet av 1882 års läroverkskommitté, vars förslag emellertid inte ledde till mera betydande åtgärder. H synes ha känt sig tyngd av ämbetets svårigheter och av vissa kontroversiella förhållanden — den bittra oppositionen från prästerligt protektionistiskt håll mot regeringens tullpolitik smärtade honom särskilt. I ett brev (till A F Beckman) omedelbart efter sin avgång ger H en träffande karakteristik av sin ämbetsgärning, som han betecknar som huvudsakligen »bevarandets». Att han inte utvecklade någon reformverksamhet berodde kanske, menar han, på bristande initiativförmåga, kanske också på hans uppfattning om vad tidsförhållandena i det avseendet medgav.

Insiktsfull, skarpsinnig och samvetsgrann var H en mycket skicklig men kanske alltför försiktig ämbetsman. Hans betydande juridiska kapacitet torde ha varit en stor tillgång i regeringsarbetet liksom i Högsta domstolen, som han tillhörde under det sista decenniet av sitt liv. H var en i sällsynt grad helgjuten personlighet. Han musicerade gärna och var en flitig botanist.