R Yngve Hamrin

2 Hamrin, Richard Yngve, brorson till H 1, f 16 okt 1907 i Jönköping, d 25 aug 1969 där. Föräldrar: chefred Carl Josef H o Beda Augusta Ringqvist. Mogenhetsex vid Jönk:s h a l 26, inskr vid LU ht 28, FK där 18 mars 30, medarb i Jönköpings-Posten från 30, red:sekr där 32, chefred där från 35, led av Jönköpings läns landsting från 46, led av AK från 53 (suppl i KU 53—64, led från 65), v ordf i Frikyrkl pressmannaföreningen, styr ded av Sv alliansmissionen från 51, av Jönköpings läns nykterhetsförb från 40 (ordf där 49—58), styr:suppl i H Halls boktryckeri ab från 35, led av direktionen för Jönköpings lasarett från 49, av 1954 års sinnessjuklagstiftn:kommitté juni 57—64, av medicinalstyns disciplinnämnd från mars 64.

G 7 nov 48 i Jönköping m Greta Kristina (Stina) Eugenia Stendahl, f 8 okt 05 där, dtr till skräddarmästaren Adolf Alenius S o Emma Sofia Borén.

Yngve H:s livsgärning fick sin utformning dels av den publicistiska verksamhet han 1935 tog i arv från sin far som chefredaktör för Jönköpings-Posten, dels av uppgiften som ledamot av andra kammaren, åt vilken han med intensivt allvar ägnade alltmer av sin kraft, i samma mån som tidningen stabiliserades som den ledande i länet. Uppväxtåren i hemmet och studieåren i Lund fick sin prägel av den strängt puritanska kristendom, som kännetecknade den småländska alliansmissionen med dess fosterläncbkt betonade politiska utlöpare i Jönköpings läns valmansförening. Trogna denna särprägel stod dess representanter i riksdagen utanför partierna, dock på klart borgerlig grund. Efter den liberala partisplittringen deltog valmansföreningen i början av 1930-talet i ett initiativ till ny partibildning, den sk Nässjö-centern, och sedan Folkpartiet konstituerats 1934 anslöt sig både denna och tidningen till det nya partiet. Särskilt tidningen behöll sin puritanska särart, även sedan H övertagit ledningen. Dess uttalanden i olika ämnen präglades av förankringen i fasta, hävdvunnet kristna normer.

Inför offentligheten var H en allvarsman med stränga krav på samvetsstyrda, självständiga människor, som inte låg någon till last. Denna stränghet kunde stundom göra det svårt för honom att samarbeta i grupp eller parti. Inte sällan var han i både pressen och riksdagen den ensamme, och mången tyckte sig skönja ett drag av hårdhet, särskilt på senare år. I debatter om kristendomsämnet, kyrkosamfundens ställning, nykterhet och allmän tukt drev han oförfärat sin övertygelse. Mest känd i vidare kretsar blev han måhända som »den sv boxningens fiende nummer ett». Trots nederlag, löje och karikatyrer till en början vann hans krav på boxningsförbud allt starkare anklang och respekt.

Sina främsta parlamentariska insatser gjorde H som ledamot av konstitutionsutskottet. Debatterna om granskningen av statsrådens fögderi var för honom högtidsstunder, eftersom han i övervakningen av myndigheterna och vården av den grundlagsstadgade medborgarfriheten såg den kanske viktigaste funktionen av ett levande och effektivt folkstyre. Till det långvariga förarbetet på ny författning lämnade han självständiga bidrag.

H:s starkt humana ambitioner ledde honom till fördjupat intresse för mentalsjukvården, och när han offentligt berörde denna del av sin verksamhet präglades hans omdömen av medkänsla men också sinne för rättssäkerhet och samhällsskydd.

H ägde en ovanlig naturlig fallenhet för att uttrycka sig i skrift och ännu mera i tal. I riksdagen framstod han ofta som enstöring men utvecklade i talarstolen en lidelsefull intensitet. Orden föll direkt och osökt, vitala och övertygande. Bakom skymtade man en känsloladdning, som vittnade om hård inre prövning och allvarlig självuppgörelse.