Nils Hansson

1 Hansson, Nils, f 8 mars 1867 i Tottarp (Malm), d 19 mars 1945 i Djursholm. Föräldrar: lantbrukaren o landstingsmannen Hans H o Bengta Nilsdtr. Studier vid Hvilans folkhögskola 83—84, vid dess lantmannaskola 85—86, extra lär där 93—95, bitr lär vid praktiska övningarna i geodesi o kartritn vid Alnarps lantbruksinst 95—97, agronomex där 20 okt 96, ord lär vid Hvilans lantmanna- o folkhögskola 1 nov 96— 07, föreståndare för kontrollassistentkurser där 00—07, överkontrollant för Malmöhus läns kontrollfören:ar 01—07, ordf i Sveriges lantbrukslärarefören 05—13, led av kommittén för den lägre lantbruksundervisn:s omorganisation juni 07—dec 08, förest för hus-djursavd vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet 13 sept 07—31 dec 32 (led av anstaltens styr 28—37, ordf från 35), prof:s n h o v 14, led av folkhushålln:kommittén 17—19, ordf i produktionskommittén dec 17—juni 18, i statens odlingskommitté april 18—nov 22, led av kommittén ang den statliga spannmålsregleringens avveckling febr—april 19, statsråd o chef för jordbruksdep 27 okt 20—okt 21, led av kommittén ang inrättande av fasta försöksgårdar nov 20—juni 25, av styr för Ultuna lantbruksinst 24—33, ordf för statens inst för rasbiologi 25-—28, för LA:s lantbruksavd 27—32, led av styr för Inst för husdjursförädling 28—37, av lantbrukshögskolekommittén 31—32, av styr för lant-brukshögsk 32—36. — LLA 05 (HedL 21, v preses 32—35, preses 35—37), LFS 18, fil hedersdr vid LU 27 sept 18, Iqml 32.

G 10 april 91 i Tottarp m Cecilia Håkansson, f 29 nov 67 där, d 2 okt 49 i Djursholm, dtr till lantbrukaren Ola H o Elsa Larsdtr.

Först efter flera år som lantbrukare på egen gård kunde H börja sina egentliga studier och sitt forskningsarbete. Fastän inte högskoleutbildad blev han en av våra internationellt mest kända jordbruksforskare.

Under de 11 år H verkade som lärare vid Hvilans lantmanna- och folkhögskola efter avlagd agronomexamen, fördjupade han sina kunskaper genom självstudier och studieresor, samtidigt som han började sin författarverksamhet. Han uppehöll nära kontakt med dansk animalieproduktion och med Forsøgslaboratoriet i Khvn. Efter danskt mönster organiserade han 1898 den första sv lokalföreningen för kontroll av kornas mjölkavkastning och mjölkens fetthalt (Hvilans kontrollförening). Nya föreningar bildades sedan i rask följd i olika delar av landet. 1901—07 var H överkontrollant för Malmöhus läns kontrollföreningar och författade årsredogörelserna för dessa. Fodertabeller utarbetades, där de olika fodermedlens värde angavs i foderenheter. Han ordnade kurser för utbildning av kontrollassistenter och utgav handböckerna En lönande ladugårdsskötsel (1904) och Kontrollföreningarnes arbetsfält (1905), vilka fick mycket stor spridning inte endast i Sverige utan även i grannländerna. 1905 erhöll H av Lantbruksakademin första pris för en tävlingsskrift om Nötboskapens rätta utfodring och vård. S å började han utföra utfodringsförsök med mjölkkor enligt den av N J Fjord vid Forsogslaboratoriet utformade gruppmetoden. H höll nära kontakt även med den tyska husdjursforskningen. De första studieresorna till Tyskland 1900—01 hade huvudsakligen praktiskt syfte, men sommaren 1908 besökte han de ledande institutionerna och forskarna på utfodringslärans område för att studera deras arbetsmetoder och resultat. Av stor betydelse för hans senare verksamhet blev särskilt vistelsen vid försöksstationen i Möckern, där O Kellner utförde respirationsförsök med nötboskap för att bestämma djurens energiomsättning vid gödning.

H tillträdde 1 aug 1908 befattningen som föreståndare för avdelningen för husdjursskötsel och mejerihantering vid den nyinrättade Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Arbetet där inriktades närmast på att bestämma fodervärdet hos de i vårt land vanligen använda fodermedlen och att utarbeta utfodringsnormer för olika slag av husdjur. Fodermedlens kemiska sammansättning och smältbarhet undersöktes, och deras effekt studerades i gruppförsök med hästar, nötkreatur, får och svin. På grundval av detta arbete utformades »den skandinaviska foderenheten», som avsåg att vara ett mått på fodrets helhetsverkan för djurens underhåll och produktion. Vid sammanträde i Khvn 1915 med nordiska forskare på utfodringslärans område antogs ett av H framlagt förslag, att fodervärdet hos ett kilo normalt korn skulle utgöra enheten vid fodermedelsvärderingen. 1913—16 fullbordade H sin stora Handbok i utfodringslära, och sistnämnda år utkom även första upplagan av boken Husdjurens utfodring och vård, vilken ingick som del 3 av Husdjurslära för de lägre lantbruksläroverken och översattes till sex främmande språk.

De närmast följande åren togs H:s arbetskraft alltmer i anspråk för allmänna värv: 1917 blev han ledamot av folkhushållnings- kommissionen och ordförande i dess produktionskommitté samt senare även i statens odlingskommitté (1918—20) och 1920 —21 var han jordbruksminister i De Geer—von Sydows ministär. Sedan H därefter återgått till Centralanstalten vidtog en ny period av intensiv forsknings- och författarverksamhet. Avkastningskontroll inom svinaveln organiserades 1923, betesförsök och beteskontroll utfördes, undersökningarna över fodermedlens näringsvärde och husdjurens näringsbehov fortsattes, och studier över olika metoder för ensilering och artificiell torkning av foderväxter samt över olika mineralämnens och vissa vitaminers betydelse i djurnäringen påbörjades.

Trots de begränsade resurser, som stod till förfogande vid Centralanstaltens husdjursavdelning, utfördes där under H:s ledning ett banbrytande arbete av mycket stor betydelse för animalieproduktionens utveckling i vårt land. H hade en ovanligt säker blick för vad som var praktiskt tillämpbart och värdefullt. Han sovrade den teoretiska kunskap som fanns på utfodringsområdet, sammanställde den med egna försöksresultat och praktisk erfarenhet och utformade på denna grundval fodermedelsvärdering och utfodringsnormer på ett för praktiken mer fruktbringande sätt än någon annan gjort före honom. Den skandinaviska foderenheten har under ett halvt sekel tillämpats i alla de nordiska länderna, och där fyllt en mycket betydelsefull uppgift. Hans fackkollega vid Norges lantbrukshögskola, professor Knut Breirem, skrev i en nekrolog: »N H har i det hele tatt en stor del av aeren for husdyrsbrukets hoye standard i de nordiske land». Som läroboksförfattare och föreläsare var H en mästare i att uttrycka sig klart och intresseväckande, och på lantbruksundervisningens utveckling i vårt land nedlade han ett mycket förtjänstfullt arbete. Under de 25 år han verkade vid Centralanstalten publicerade han 60 av dess försöksmeddelanden, varav 15 tillsammans med annan författare. Härtill kommer ett stort antal vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar i sv och utländska tidskrifter samt de förut omnämnda handböckerna. Ingen annan samtida sv jordbruksforskare torde ha haft en större läsekrets än H inom eller utom landet. — Sin utveckling och gärning som husdjursforskare och i det allmännas tjänst har H själv beskrivit i memoarboken Sextio år i lantbrukets tjänst.