1 Hasselberg, Clas Bernhard, f 3 sept 1848 i N Vånga (Skar), d 23 maj 1922 i Stocksund, Danderyd (Sth). Föräldrar: kh Claes Anton H o Natalia Clementina Stabeck. Elev vid Skara h elementarlärov ht 63, mogenhetsex där vt 66, inskr vid UU 18 sept 66, FK 13 maj 72, disp pro gradu 31 maj 72, FD 31 maj 72, allt vid UU, eo astronom vid centralobservatoriet i Pulkovo, Ryssland, hösten 72, chef för en exp till Possiet, Manchuriet, för observation av Venuspassagen framför solen 8 dec 74, adjunkt-astronom vid observatoriet med kollegii-assessors rang 1 maj 75, adjunkt i astrofysik där 75, förestod dagliga tidsöverföringen till S:t Petersburg 76—83, hovråd maj 79, astrofysiker vid observatoriet med statsråds rang 1 jan 83, ledde inrättandet av ett nytt astrofysikaliskt laboratorium där 85—86, Rysslands ombud vid astrofotografiska kongressen i Paris 87, chef för astronomisk exp till Klin nära Moskva för studium av den totala solförmörkelsen aug 87, VA:s fysiker med prof:s namn från 14 nov 88 (tilltr 1 juni 89), avsked ur rysk statstjänst 27 maj 89, upprätthöll professuren i allm fysik vid KTH okt 90—juni 99, chef för astronomiska exp:er för observation av totala solförmörkelser aug 96 (till Vadsö, Norge) o 21 aug 14 (till Sollefteå), led av internationella meterkommissionen i Paris från 00, av Nobelstiftelsens fullm 12—21. — LVA 90 (led av Nobelkommittén för fysik från 00, ordf där 00—04, VA:s preses 08—09), LVS 90, halva VA:s Wallmarkska pris 97, VS:s Thalénska pris 07.
G 15 aug 75 i Österlövsta (Upps) m Julia Elisabet Walter, f 8 juli 50 där, d 23 febr 94 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till kronofogden Carl Johan W o Julie Charlotte Lönnberg.
Bernhard H var såväl astronom som fysiker och nådde tidigt internationell ryktbarhet genom sina spektralanalytiska studier, som är av fundamental betydelse för den astrofysiska forskningen. Omedelbart efter sin promotion i Uppsala anställdes han vid det ryska astronomiska centralobservatoriet vid Pulkovo nära Leningrad (S:t Petersburg), och här publicerade han en serie spektralanalytiska arbeten i den ryska vetenskapsakademins handlingar, vilkas gemensamma syfte var att ge underlag för kunskapen om himlakropparnas materiella sammansättning och natur. Sålunda kartlade han det vid ljusets gång genom kväve-tetroxid uppkomna absorptionsspektrum samt kvävgasens emissionsspektrum, när gasen utsattes för en elektrisk urladdning. Vidare studerade han den förändring, som spektret hos en ljusutsändande gas undergår, då gasen får en inblandning av främmande ämnen. I samband med sina studier rörande kometernas ljussvaga kolvätespektra utförde han undersökningar över vilket inflytande en tillsats av koloxid till en kolvätegas har på gasens spektrum. I fråga om norrskenet kom han till slutsatsen, att dess ljusspektrum sannolikt härrörde från förtunnad luft, som vid mycket låg temperatur utsattes för elektriska urladdningar.
En viktig upptäckt gjorde H 1881, då han iakttog natriums gula linje i den Wellska kometens spektrum. Tidigare kände man endast till de typiska kolvätebanden i kometernas spektra. Den gula linjen framträder, då kometen kommer så nära solen, att en väsentlig upphettning äger rum. Samma företeelse kunde H bekräfta hos den stora septemberkometen 1882. År 1885 framträdde en ny stjärna i Andromedagalaxen, om vars uppträdande och egenskaper H lämnade väsentliga upplysningar.
Efter det att H återkommit till Sverige som Vetenskapsakademins fysiker, inriktade han sig huvudsakligen på precisionsmätningar av metallernas spektra i den elektriska ljusbågen. Mätningarna gällde elementen krom, titan, nickel, mangan, vanadin, molybden, volfram och uran. Han konstaterade sålunda, att metallen vanadin hade en betydligt mera spridd utbredning än man dittills känt till. Den finns i små mängder i många järnmalmer och mineral men dessutom i solen, meteorstenar osv.
Vid den totala solförmörkelsen i norra Sverige sommaren 1914 koncentrerade sig den av H organiserade och av honom ledda expeditionen på att fotografera solens korona i stor skala. Resultatet blev enastående vackra fotografier av c:a 20 centimeters diameter av såväl den inre som den yttre koronan, en prestation som ytterst få stationer lyckades med.
På äldre dar upptogs H:s intresse av astronomins historia. I samband härmed utgav han en facsimileupplaga av Tycho Brahes praktfulla och svåråtkomliga verk Astronomiae instauratae mechanica. Upplagan försågs med en på latin av H författad analys av verket.
H hade vidsträckta internationella förbindelser. Ett vittnesbörd härom är, att han erhöll kallelser till professurer i Leipzig och Nizza samtidigt som han fick sin utnämning i Sthlm. Han företog långa studieresor, och när han förberedde det av honom skapade astrofysiska institutet i Pulkovo, besökte han så gott som alla europeiska astronomiska observatorier för att där hämta uppslag och idéer. Han ägde en rik boksamling, som han donerade till Uppsala universitet.
Sven Em Ohlon