Fredric Hasselquist

Hasselquist, Fredric, f 3 jan 1722 i Törnevalla (Ög), d 9 febr 1752 nära Smyrna, Turkiet. Föräldrar: komministern Magnus H o Helena Maria Pontin. Studier vid Linköpings skola o gymn, inskr vid UU 12 okt 41, disp pro exercitio 20 juni 47, ämnessven i VA 47, med ex vid UU 12 nov 48, ex in praxi där 23 febr 49, disp pro gradu där 7 april 49, vetensk forskningsresa till Främre Orienten från aug 49, prom MD (absens) vid UU 8 mars 51. — LVS 50, LVA 51. — Ogift.

H föddes i ett torftigt prästhem hörande till »den sämsta sacellanie i stiftet» (Linné). Fadern dog 1734, modern, sondotter till biskopen i Linköping Magnus Pontinus, intogs småningom på Vadstena hospital efter att redan ett par år före sonens födelse ha visat allvarliga tecken på melankoli och depression. Ett stöd ägde han i sin morbror, kyrkoherden i församlingen David Pontin, som emellertid dog redan då H var 14 år. Efter avslutad skolgång i Linköping, där han åtnjutit viss hjälp av stadens prästerskap, började H höstterminen 1741 sina studier vid medicinska fakulteten i Uppsala. Från sedvanliga avgifter var han på grund av fattigdom befriad. I nationslivet deltog han flitigt och utvecklade där sin även senare ådagalagda versifikatoriska talang.

Redan från början studerade H energiskt naturalhistoria för Linné, och trots avbrott för konditioner och tidiga utbrott av lungsot kunde han snart producera sig i sin vetenskap. En otryckt Dissertatio epistolaris om örtekänningen såsom et nyttigt och angenämt studium för en prästman nämns av Abraham Bäck men har ej bevarats. Livfulla inblickar i hans dagliga liv som student med bl a lärorika besök hemma hos Linné ger ett dagboksfragment från 1748. Av en förteckning över ett trettiotal patienter med upplysningar om deras sjukdomar och behandlingen därav framgår, att H redan som student börjat en viss läkarpraktik.

Vid midsommartiden 1747 disputerade H pro exercitio på en dissertation om växternas verkan. Med utgångspunkt i sista kapitlet av Linnés Fundamenta botanica utvecklar han med rik exemplifiering sin lärares tes, att växter tillhörande samma klass även äger samma medicinska krafter. Frågan om respondentens självständighet och preses' medverkan är här som ofta tvistig; Linné själv ger avhandlingen betyget »artigt utarbetad». S å påpekade Linné för sina lärjungar, att Palestina i avseende på sitt växt- och djurliv vore lika okänt som »de mest avlägsne Indier». H beslöt att bliva dess upptäckare. Beslutet var på sitt sätt av intresse för dagen, ty s å hade Olof Celsius utgivit senare delen av sitt arbete om Bibelns växtvärld, Hierobotanicon, en värdig fullföljare av Uppsalas vackra traditioner inom klassisk realfilologi. Men det var naturligtvis även i sig självt stort och viktigt. Det gällde ju att vinna för Bibelns rätta uttolkande nödvändiga kunskaper om Heliga landets natur. Med Celsius, liksom med en kännare av zoologia sacra, bibliotekarien Anders Norrelius, diskuterade H nu de frågor på vilka en resa borde kunna ge svar. I förberedelserna ingick självfallet även studier i arabiska. Efter att i april 1749 under Rosén ha disputerat för graden på ett antal medicinska teser for H till Sthlm, där han i väntan på fartygslägenhet undervisade i botanik i Vetenskapsakademins rum på Riddarhuset och i stadens omgivningar.

Utrustad med flera akademiska stipendier och med respenningar insamlade både bland enskilda och samfund avseglade H 7 aug från Sthlm och anlände 27 nov till Smyrna, där han blev omhändertagen av Sveriges konsul Anders Rydelius. Här tillbragte H vintern under flitigt utforskande av ortens märkvärdigheter och under utflykter på den anatoliska landsbygden, varvid han vid ett tillfälle även besökte Magnesia och berget Sipylos. Bl a fick han här goda tillfällen att experimentellt studera kameleontens färgskiftningar.

I avsikt att tillvarataga de sv handelsintressena i Egypten, ett uppdrag utanför det uppgjorda reseprogrammet, avreste H från Smyrna till Alexandria, dit han anlände 13 maj 1750. Han var utrustad med förordnande som sv vicekonsul av Sveriges sändebud i Konstantinopel Gustaf Celsing, men hans mission misslyckades på grund av det invecklade intrigspel som pågick i landet.

I Egypten fortsatte H sina naturvetenskapliga undersökningar, och i själva verket är det resultaten från detta land lika mycket som från Palestina som utgör hans livsverk. Faraoråttan, egyptiska bergfalken, geckoödlan, Nilströmmens fiskar, för att taga några exempel ur djurriket, förutom givetvis en mängd växter, blev där föremål för hans beskrivningar. Vid ett tillfälle dissekerade han en krokodil och fann då två fiskekrokar i kadavret. Alltså måste Job avse krokodilen och ej valfisken, när han frågar: Kan du draga Leviatan med en krok (40: 20). En gammal fråga var därmed avgjord, sedan zoologin räckt exegetiken en hjälpande hand. En annan svårighet var förbunden med Johannes Döparens spis i öknen, »de evinnerligen omtvistade Johannis gräshoppor». 'Gräshoppor' heter det i evangelierna, men det kunde väl ej vara riktigt, hade mången uttolkare menat, här måste grekiskans 'akrides' stå för ett slags frukt eller för någon fågel. H kunde berätta, att gräshoppor fortfarande åts av öknens beduiner, och att alltså denna som mången annan utläggning av bibelordet stred mot både grundtexten och landets naturalhistoria. Andra ämnen för H:s noggranna undersökningar var musas, dvs bananens, anatomi och befruktningen hos dadlar och fikon. Detta var centralt linneanska rön, med vilkas hemsändande han kunde fägna sin lärare. Även till ekonomins och hushållningens fält sträckte sig FLs observationer. Han redogjorde för hur silkesmaskar kläcks i sängen och kycklingar i ugnen, och en särskild uppsats ägnade han beredningen av salmiak. När denna publicerades i VA:s handlingar, väckte den stort intresse och gav andra författare anledning till kommenterande inlägg. Att ha fått studera Nilens för hela landets ekonomi avgörande flöde, detta »naturens underverk underhjälpt av konsten», skattade H högre än sina två besök vid pyramiderna.

Från Kairo begav sig H i mars 1751 till Damiette och därifrån till Jaffa, dit han anlände 1 april. De följande tre veckorna besökte han Jerusalem och gjorde utflykter till Jeriko, Döda havet och Betlehem. Slutet av månaden ägnades Tiberias, Nasaret och Tabor. Under dessa färder, vilka han för att nedbringa kostnaderna företog som pilgrim, undersökte H vad som kunde ha varit israeliternas åkerhöns, Rakels dudaim, Sackeus' mullbärsfikonträd, Kristi törnekrona m m. I mitten av maj avseglade han från Sidon och nådde efter ett månadslångt uppehåll på Cypern i mitten av juli åter Smyrna. Här redigerade han sina anteckningar och ordnade sina samlingar i väntan på att det skulle bli möjligt att besöka Konstantinopel, där för tillfället pesten rasade. Denna stad tänkte han skulle bli resans sista mål, möjligen med undantag för en avstickare längs Svarta havets kust för att på Celsius' begäran hos avkomlingarna till alanerna söka upplysningar i Sveriges äldsta historia. I Smyrna tog dock H:s gamla bröstlidande en allvarlig vändning, och trots utflyttning till landsbygden för att genom lämplig diet söka bot eller lindring dog han i byn Budga (Buca) nyss trettio år fyllda. Hans stoft gravsattes på engelska kyrkogården i Smyrna.

En lång historia vidtog nu för att till hemlandet bärga H:s dyrbara samlingar, däri inbegripna för universitetets räkning inköpta arabiska manuskript. H hade nämligen tvungits att sätta sig i skuld, och borgenärerna hade tagit hans ägodelar i beslag. På Bäcks tillskyndan inlöstes de dock av Lovisa Ulrika och kom till hennes museum på Drottningholm. De beskrevs av Linné, vars brev från dessa år är fulla av förtjusta »hisnanden» över alla nya reella rön, som den makalösa drottningen sålunda räddat åt vetenskapen. Linné var också den som 1757 utgav H:s reseskildring, Iter Palaestinum.

H var en av Linnés dugligaste apostlar. I fråga om Levantens utforskande innebär hans beskrivningar ett stort steg framåt i förhållande till hans föregångare Alpini, Rauwolf, ja även Tournefort. Han var en sann vetenskapsman. »Vi få mera oeconomiskt av Kalmen men mera curieust av H», lyder lärofaderns träffande omdöme.