Artur I Hazelius

2 Hazelius, Artur Immanuel, son till H 1, f 30 nov 1833 i Sthlm (Ad Fredr), d 27 maj 1901 där (Hedv El). Inskr vid UU ht 54, FK 18 april 60, disp pro gradu 25 maj 60, mag 31 maj 60, allt vid UU, lär vid Nya elementarskolan i Sthlm ht 60, bitr lär vid Högre lärarinnesem i Sthlm 61–62, adjunkt vid Nya Elementarskolan 64, tf lektor vid lärarinnesem 12 sept 64–5 sept 68, rektor för A W Staaffs skola 68–69, grundare av Skandinavisk-etnografiska saml, från 80 Nordiska museet, i Sthlm 72 o dess styresman från 73. – LVHAA 93, LVA 98.

G 26 juli 64 i Umeå landsförs (Vb) m Sofia Elisabet Grafström, f 31 okt 39 där, d 29 mars 74 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till kontraktsprosten professor Anders Abraham G o Helena Sofia Franzén.

Ehuru född i huvudstaden fick Artur H tillbringa fem av sina barndomsår på landet i pension hos komminister T R Ekenstam i Hannäs (Kalm). En sådan uppfostringsmetod synes vid denna tid inte ha varit helt ovanlig, men i detta fall sammanhängde den också med faderns nära anknytning till kretsen kring Carl Jonas Love Almqvist och den kritiska inställning man där hyste till tidens officiella skolväsen. Åren i Tjust blev av betydelse för H även på så sätt, att de gav honom en kunskap om lantligt liv och arbete, som ett stadsbarn under vanliga förhållanden aldrig kunnat erhålla. När H 1847 återkom till Sthlm, placerades han i Nya elementarskolan, en pedagogisk reformanstalt, där fadern var djupt engagerad. Även de ganska långvariga resor och fotvandringar som H företog till Dalarna och Norrland ingick säkert i uppfostringsprogrammet och bidrog att fördjupa H:s kunskaper om svenskt folkliv.

Under studentåren i Uppsala samlade H snabbt omkring sig en stor vänkrets bland kamrater och lärare. Han kom härvid också i nära kontakt med skandinavismen, sådan den manifesterade sig främst i de stora studentmötena. Själv deltog han första gången i mötet 1856, som hölls i Uppsala och i Sthlm. Han knöt redan då liksom under ett motsvarande möte i Köpenhamn 1862 bland danskar och norrmän många kontakter, som skulle få stor betydelse för hans livsgärning. Sina studier koncentrerade H också så småningom på ämnet nordiska språk, vilket 1859 fick sin förste officielle företrädare vid universitet genom den professur som då upprättades för Carl Fredrik Säve. Den doktorsavhandling, Inledning till Hávamál, som H framlade 1860, saknar inte intresse, eftersom här för första gången klart betonades, att verket inte är enhetligt utan en sammanställning av flera disparata dikter.

Försök som gjordes att knyta H till universitetet som docent misslyckades, möjligen genom faderns inflytande. I stället ägnade han sig under några år med nit och framgång åt skolarbete och undervisningen i modersmålet och den sv litteraturen. I egenskap av huvudlärare i dessa ämnen vid Högre lärarinneseminariet framlade han 1865 ett omfattande och framsynt program för denna undervisning. Han fann emellertid också tid för andra arbetsuppgifter i anslutning till sina filologiska och pedagogiska intressen. Sålunda tog han våren 1868 upp till ingående granskning Det svenska bibelöfversättningsarbetet, en vid denna tidpunkt mycket aktuell fråga. Även om H grundligt satt sig in också i den textkritiska delen av ämnet, tar han dock främst sikte på den främmande påverkan, t ex ifråga om de tyska prefixen, som kom till synes i provöversättningarna. Hans likväl ganska måttfulla purism sammanhängde givetvis med hela hans syn på språket som den kanske viktigaste faktorn i den nationella samhörigheten.

Med arbetet för en förbättrad bibelöversättning kan sammanställas den betydande insats H gjorde vid utformningen av Läsebok för folkskolan (1868) och den av honom s å utgivna serien Fosterländsk läsning för barn och ungdom. Utan jämförelse viktigast blev dock i detta sammanhang, att han utsågs till sv sekreterare vid det rättstavningsmöte som sammanträdde i Sthlm i juli 1869 med valda ombud från de olika nordiska länderna. H, som tidigare varit en varm anhängare av den av J E Rydqvist förfäktade uppfattningen om etymologin som ett viktigt rättesnöre för stavningen, blev nu vunnen för den särskilt av M B Richert hävdade principen om uttalet som ortografins högsta lag. Härtill anslöt sig även mötet, som i en kortfattad kommuniké föreslog avsevärda förenklingar och rationaliseringar. H motiverade ett par år senare mötets beslut i det stora arbetet Om svensk rättstafning (1870–71), vars första del bär undertiteln Om rättstafningens grunder med särskildt afseende på svenska språket. Boken har betecknats som ett mästerprov på vetenskaplig framställningskonst, och den fick stor betydelse för den följande utvecklingen. Sålunda föregriper den i väsentliga stycken Fridtjuv Bergs stora stavningsreform 1906. För båda tedde sig en reform på detta område nödvändig för skriftspråkets demokratisering. Och endast därigenom kunde grunden läggas för en vidgad folkbildning.

Orsakerna till att H fr o m 1870 lämnade sin lärarverksamhet utan att ha säkerställt en annan fast anställning är inte helt klarlagda. Med tidens intellektuella kretsar delade han ett starkt intresse för pedagogiska frågor, men den dagliga nötande undervisningen tilltalade honom inte. Närmast ägnade han sig nu åt det fortsatta utgivandet av folkskrifter i växlande ämnen. Han hade redan under ungdomsårens fotvandringar skaffat sig erfarenhet om distributionen av sådana alster. Även denna verksamhet föll väl samman med den äldre nationalliberalismens klart framträdande bildningssträvanden. Under dessa år måste han emellertid mer eller mindre medvetet ha sökt en livsuppgift av större format och mera lämpad för hans självständiga begåvning än lärarens och folkbildarens.

H har själv angivit en resa under sommaren 1872 som det tillfälle då han blev medveten om sin nya uppgift eller med andra ord då »Nordiska museet föddes». Han kom därvid till insikt om de kraftiga förändringar, som den börjande industrialiseringen och urbaniseringen utsatte den folkliga kulturen för även i ålderdomliga bygder. Det blev honom uppenbart, »att man skyndsamt måste ingripa, om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen, vilka ännu erbjöd sig i dessa gamla boningar, som revos, eller i dessa bohag, som ringaktades, och i dessa dräkter, som bortlades». De blygsamma förvärv av några folkdräktsplagg som han och hans hustru gjorde under denna resa var i och för sig inget märkvärdigt. Det var redan tidigare vanligt att den tidens turister försåg sig med sådana reseminnen. Men märklig är den klara målsättningen och den omfattning som samlingsverksamheten mycket snabbt fick. Till en början var det visserligen främst folkdräkter och produkter av folklig konstutövning som fångade intresset, men ganska snabbt vidgade sig detta att omfatta även redskap, arkivalier, bilder etc. Redan från de första åren inbegreps också andra samhällsklasser än bondebefolkningen. Det var sålunda endast till en viss grad »nationalromantiken» som dirigerade insamlingsverksamheten.

Från denna stund sammanfaller H:s levnadshistoria i huvudsak med Nordiska museets eller, som detta fram till 1880 hette, »Skandinavisk-etnografiska samlingens» framväxt. Med en enastående energi och målmedvetenhet ägnade han sina krafter åt utbyggnaden av denna nya institution. Dess föremålsbestånd ökades nästan lavinartat, särskilt därigenom att H med sitt museum kunde införliva och i offentlig ägo rädda över en hel rad värdefulla samlingar som under lång tid hopbragts av enskilda personer. Geografiskt var samlingsområdet redan från början avgränsat i anslutning till skandinavismens principer med huvudvikten lagd på unionsriket Sverige–Norge. Sakligt kom det att sträcka sig över nära nog alla kulturhistoriens fält. Märklig är den omsorg som Ff nedlade på dokumenteringen av det insamlade materialet; det var ännu vid denna tid ovanligt att i ordnad form sammanställa alla tillgängliga uppgifter om museiföremålens härkomst, benämning, användning etc.

Under betydande ekonomiska svårigheter – Skandinavisk-etnografiska samlingen erhöll dock ett årligt statsanslag redan 1875 – fortgick verksamheten. Främst var denna förlagd till ett par paviljonger och närliggande fastigheter vid Drottninggatan i Sthlm, där utrymmet snart blev helt otillräckligt. Sedan H 1879 utan framgång erbjudit staten att överta samlingarna fick Nordiska museet en formell status och blev därmed en av de första stiftelser här i landet, vars stadgar inte fastställts av KM:t.

För H med hans läggning måste det redan från början ha stått klart, att intet var angelägnare än att vinna publicitet åt arbetet. Han visade sig också ha en märklig hand med tidningspressens män, som i stort sett enstämmigt stödde hans strävanden. Mycket snart framkom också en strid ström av större och mindre skrifter om institutionen och till denna anknutna företag. I all synnerhet blev detta fallet sedan verksamheten utbyggts att även omfatta regelrätt fältforskning, bl a på bostadsskickets och byggnadsteknikens områden (1890), samt upptecknandet av folklig litterär och musikalisk tradition. Till denna imponerande publikationsverksamhet förstod H att knyta många av samtidens främsta forskare, liksom han vann trogna medhjälpare bland skalder, skönlitterära författare och bildande konstnärer.

Inte mindre viktigt var emellertid att finna former för utställandet av det insamlade materialet, så att detta kunde å ena sidan göras tillgängligt för en bredare publik, å andra sidan ge någon behållning av värde i form av fördjupade kunskaper. H väckte härvid tidigt uppmärksamhet genom att han tog i bruk vad man skulle kunna kalla panoptikonidén. I paviljongerna vid Drottninggatan utexperimenterades dessa interiörer och ibland hela landskap, där man såg dräktklädda dockor i sin »naturliga» miljö. När H med några av dessa interiörer deltog i världsutställningen i Paris 1878, vann den unga institutionen universellt rykte och kom att i viss mån påverka den museala utvecklingen på åtskilliga håll ute i Europa.

Redan 1877 bildade H en byggnadsfond, som häpnadsväckande snabbt ökades genom frivilliga bidrag från hela landet och som gjorde det möjligt för honom att så småningom, 1893, börja uppförandet av den mäktiga byggnad efter ritningar av I G Clason som nu reser sig på Lejonslätten vid infarten till Södra Djurgården. Till hälften stod denna klar vid 1897 års utställning, då den togs i bruk för andra ändamål. När den var avslutad, hade H redan gått bort. I mycket hög grad hade han emellertid själv svarat för planering och programmering av anläggningen. Så torde han, inspirerad av den danske arkitekten Richard Mejborg, ha givit uppslaget redan till ytterarkitekturen i holländsk-dansk renässansstil. Den jättestora hallen avsågs bereda utrymme för nationella folkfester, varvid man genom valvbågarna runt denna skulle se in i panoramor av det slag som vunnit sådan anklang under museets första år. För att skaffa sig kännedom om den museala utvecklingen ute i Europa hade H företagit mycket vidsträckta och omfattande resor. De hade gjort honom till sin tids sannolikt mest framstående kännare av museibyggnader och museiteknik.

När byggnaden började bli verklighet, hade emellertid H:s intresse förskjutits till en ny sida av verksamheten, nämligen till Skansen, den utan tvekan märkligaste av hans insatser på kulturminnesvårdens område. Den funktionalistiska utställningsmetod som H tillämpade, där varje föremål framvisades i sitt sammanhang, tedde sig utan tvivel otillfredsställande, så länge panoptikonkaraktären bibehölls. Tanken att flytta ut samlingarna i den fria luften kan därför synas närliggande men måste ändå betraktas som ett genialt drag. Att flytta en eller annan gammal byggnad hade förekommit både i äldre och nyare tid och vissa omständigheter tyder på att H särskilt tagit intryck av de ålderdomliga norska byggnader som sammanförts på Bygdöy utanför Oslo som en gåva till Oscar II. Emellertid hade ingen tidigare medvetet tagit i sikte att utbygga en sådan samling till en för allmänheten permanent tillgänglig bildningsinstitution. Det gensvar H fick här hemma och ute i världen visar också att samtiden upplevde detta som något nytt.

De första markområdena för ändamålet förvärvade H 1891, och före sin bortgång hade han för insamlade medel inköpt större delen av det nuvarande Skansen. Redan tidigare hade han utsett och i några fall även kommit över byggnader, lämpliga att flytta till den nya anläggningen. Några få av dem stod färdiga, när den öppnades för allmänheten på hösten s å, och under den närmaste tiden tillkom i rask takt både enstaka hus och större gårdsanläggningar, hämtade från olika delar av landet. Till en början utställdes i anslutning till dessa dockor med folkdräkter, men H utbytte dem snart mot kvinnliga och manliga vakter från respektive bygder.

H:s intentioner var emellertid att göra Skansen inte blott till ett museum utan även till en nationell festplats och ett friluftscentrum för huvudstadens befolkning. Han lade stor vikt vid denna sociala målsättning och försökte samtidigt skapa om den ganska motspänstiga terrängen till ett slags Sverige i miniatyr. Hit hörde också anläggandet av en zoologisk avdelning som emellertid under H:s tid omfattade vilda djur av alla slag, utan den koncentration till huvudsakligen nordiska sådana som man sedermera sökt genomföra.

När H gick bort en vårdag 1901, stod Skansen inför nya stora utbyggnadsplaner. Det var emellertid en efter allt att döma ganska sliten och trött man som nu lämnade sitt verk åt eftervärldens dom. Med en enastående viljekraft och målmedvetenhet hade han infört ett helt nytt element i sv kulturliv och trots de kritiska röster, som då och då lät höra av sig, förstått att konsolidera sitt företag. I mindre grad hade han insett vikten av att delegera arbetsuppgifter till sina medarbetare, och därför stod vid hans plötsliga död ingen beredd att övertaga ledningen. Efter några år av uppslitande stridigheter om hur verket skulle föras vidare framträdde emellertid H:s skapelse åter som en av de mest livskraftiga forsknings- och bildningsinstitutionerna på det humanistiska området i Sverige. Dess stora good-will inom alla samhällsklasser grundade sig inte minst på H:s av alla omvittnade lätthet att nå kontakt med människor, hans nästan rörande älskvärdhet och hans framstående övertalningsförmåga.