Nils R Hedberg

3 Hedberg, Nils Ragnar, bror till H 2, f 12 okt 1871 i Sthlm (Klara), d 6 dec 1937 i Österskär, Österåkers sn (Sth). Mogenhetsex vid h reallärov i Sthlm 14 maj 90, elev vid KTH (bergsvetenskap) 90—94 (avgångsex från underavd för gruvvetenskap), extra geolog vid Sveriges geologiska undersökn 93, eo tjänsteman i kommerskoll 6 nov 94—95, kemist o gruvmätare vid Grängesbergs gemensamma förvaltn 96—98, utförde malmundersökn:ar i Siam 98, studieresa till Kina, Japan, Kanada o USA 98—99, gruving o direktörsassistent i Grängesbergs gemensamma förvalta 99—14, dessutom statens gruving i s bergmästaredistr 19 aug 02—14, sakk i gruvlagstiftn:frågor 08—09, led av Kopparbergs läns landsting 10—13, verkst dir för Grängesbergs gemensamma förvalta 1 jan 15—36, även för V Ormbergs gruvab, Björnbergs gruvab, Gruvab Lomberget, ab Expressdynamit o ab Nora tändrörsfabrik, led av styr för Vesterdalelfvens kraftab, Bergslagernas gemensamma kraftförvaltn o Krångede ab 16—31, sakk i arbetslagstiftn:frågan 19—21, led av styr för Sv vattenkraftfören 29—36, ordf i kommunalfullm i Grangärde 33—36.

G 1 maj 01 i Norberg (Vm) m Signe Nordlund, f 5 aug 77 där, d 4 jan 59 i Sthlm (Osc), dtr till gruvkamreraren Karl Svante N o Hanna Sofia Sandberg.

Nils H ägnade 40 år av sitt liv åt Grängesbergs gruvsamhälle, varav 22 år som chef för gruvförvaltningen. Redan under utbildningstiden vistades han där som extra geolog vid Sveriges geologiska undersökning och återkom som utexaminerad bergsingenjör för att stanna till pensionsåldern. Ett enda avbrott inträffade, då han för danska ostindiska kompaniets räkning utförde provbrytning i en koppargruva i Siam. Hemkommen utsågs han till gruvingenjör och assistent åt gruvdisponenten A Salwén vid Grängesbergs gemensamma gruvförvaltning.

Ett 20-tal sv järnverk ägde andelar i de många gruvfälten under olika bolagsbildningar, främst Domnarfvets järnverk, tillhörigt Stora Kopparbergs bergslags ab. Exploateringen på 1890-talet i stor skala av det s k Exportfältet (ny förädlingsprocess, järnvägstransport och utskeppning från Oxelösunds hamn till huvudsakligen Ruhrområdet i Tyskland) gav emellertid Trafikab Grängesberg—Oxelösund (TGO), som därmed innehade 4/5 av gruvdriften, ett avgörande inflytande på förvaltningen.

Salwén hade som gruvdisponent stor självständighet. I det intima samarbetet med den koleriske Salwén representerade H den formella sakligheten och försiktigheten. Då H blev allt oumbärligare för Salwén inom administrationen, överläts den tekniska driften åt nya ingenjörer. Efter internationellt mönster infördes bl a underjordisk brytning med sinnrika transportanordningar och ett 40 m högt uppfordringstorn, Mullers lave, som länge dominerade samhällsbilden. Vidare tryggades den elektriska kraftförsörjningen.

Salwéns och H:s intressen sträckte sig över hela samhället, där Salwén styrde patriarkaliskt och H deltog i en mängd nämnder och kommittéer, ofta som ordförande. De sörjde också för en rad allmänna inrättningar: sjukstuga, sanatorium, varmbadhus, skolkök, kindergarten, slöjdskola m m. Även bostadsfrågan för arbetarna ordnades med 196 nya bostadshus. Den bekante arbetarledaren Bernhard Eriksson ivrade dock för ett egnahemsområde, vilket sedermera kom till stånd i samarbete mellan honom och H efter Salwéns avgång.

När H 1915 övertog chefskapet, gällde det främst att trots krigstid fullgöra leveranskontrakten. I motsats till gruvorna i Lappland hade Grängesberg ingen svårighet att få arbetskraft. 100 arbetare nyanställdes, samtidigt som den skicklige gruvingenjören B Andersson utsågs till teknisk driftschef. Sedan byggdes bl a ytterligare ett uppfordringstorn, Carl Johans lave, och kapaciteten fördubblades på 20-talet (2 milj ton per år). H:s verksamhet försvårades dock av det »sträva» förhållandet mellan honom och TGO:s direktör, kommerserådet G Dillner. Dennes ambitioner att centralisera ledningen till sthlmskontoret bemöttes av H med stor diplomati. Sedan TGO blivit ensam ägare av Exportfältet och därjämte Dillner avgått 1930, kunde H i bästa samarbete med centralledningen igångsätta den storartade omdaning av gruvdriften, som var nödvändig, bl a på grund av rasrisken. Anläggningarna måste flyttas till fastare mark, där en gigantisk malmuppfordringslave byggdes i järn och betong jämte anrikningsverk, verkstäder m m av samma hållfasta material. När H 1936 lämnade sin post, stod Grängesbergs gruvindustri färdig att möta den kommande malmrushen.

Som chef var H välvillig och balanserad. Hans uppskattning inom vida kretsar bevisas av hans val till ordförande i kommunalfullmäktige vid Bernhard Erikssons avgång 1933. H tillhörde en intellektuell familjekrets, och hans egna kulturella intressen tog sig uttryck i omfattande forskningar i bygdens och gruvdriftens historia. Resultatet därav blev dels populära föredrag i bl a Grängesbergs ABF och Sancte Örjens gille, dels tryckta uppsatser i fackpressen, vilka vittnar om grundlighet och stilistisk talang. H inrättade även ett kulturhistoriskt museum i Grängesbergs stora samlingshus.