Gunnar Hedrén

2 Hedrén, Gunnar, f 20 april 1865 i Gunnarskog (Värml), d 11 sept 1941 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: kh Sem H o Jakobina Lovisa (Louise) Söderström. Studier vid h a l i Karlstad 76—82, mogenhetsex vid h a l i Uppsala 9 juni 84, inskr vid UU ht 84, med fil ex där 28 jan 86, MK 30 nov 91, ML 15 dec 97, amanuens vid Akad sjuklus i Uppsala med o pediatriska poliklinik 1 jan 97, amanuens o underläk vid med avd där 1 jan 98—15 sept 99, amanuens vid Karol inst:s rättsmed institution jan 00—nov 01, disp pro gradu vid Karol inst 30 maj 01, MD vid UU 31 maj 01, docent i rätts- o statsmed vid Karol inst 22 okt 01—31 dec 06, obducent vid olika sjukhus i Sthlm maj 02—21, tf prof i patologisk anatomi vid Karol inst vårterminerna 02—10 o höstterminerna 05—07, tf laborator i patologisk anatomi vid Karol inst 1 juli 04—31 dec 05, ord laborator 1 jan 06—10 juni 10, prof i patologisk anatomi vid Karol inst 10 juni 10—25 okt 18, prof i rätts- o statsmed vid Karol inst 25 okt 18—31 aug 31, medl av Medicinalstyr:s vetensk råd 25 okt 18, v ordf i Nobelkomm 21—26, ordf från 27, rektor vid Karol inst 30 april 27—31 aug 31, ordf för utredn rör det akademiska befordringsväs okt 30—febr 33, insp vid Tandläkarinst 32—41.

G 2 juli 15 i Malmö (S:t Petri) m Hedvig Axelina Kreüger, f 29 aug 77 i Västerås, d 23 nov 62 i Sthlm (Hedv El), dtr till lantbrukaren Axel Herman Julius K o Johanna Örling.

Redan under studieåren arbetade H på patologiska institutionen i Uppsala under P Hedenius och C Sundberg. Hos S E Henschen fick han klinisk utbildning. Vid Karolinska institutet tjänstgjorde han hos rättsmedicinaren A Key-Åberg och patologen C Wallis.

Inom rättsmedicinen granskade H i sin doktorsavhandling de fosterfördrivningsbrott i Sverige, som under tiden 1851—1900 varit föremål för medikolegal undersökning. Antalet kända fall hade starkt ökat under 90-talet beroende på att gul fosfor från tändstickor användes. Följden blev att kvinnorna ofta dog i fosforförgiftning. Det var fråga om brott, och H utredde läkarens medverkan vid brottsutredningen.

H hade att undersöka döda spädbarn. Han redovisade skador i bukorganen samt intrakraniella blödningar även efter normala förlossningar. Båda iakttagelserna har, vid sidan av den kliniska innebörden, stor betydelse för rättssäkerheten. Det ålåg varje tjänsteläkare att på anfordran utföra rättsmedicinska obduktioner. Uppdragen var sällsynta, låg utanför läkarnas vanliga arbete och detta gick ut över utlåtandenas kvalitet. H föreslog 1902, att dessa undersökningar skulle centraliseras till ett fåtal specialister, ett förslag som genomfördes mer än fyrtio år senare.

Inom patologin bidrog H bl a med en samvetsgrann studie över det s k tuberkulösa primärkomplexet, dvs de typiska förändringar som uppträder i infekterade organ vid den första infektionen med tuberkelbak-terier. Studien belyste, att kroppen kunde infekteras antingen via svalget, lungorna eller tarmen, frågor av vikt i kampen mot tuberkulosen.

H var skapt till administratör, han ägde stor arbetsförmåga, klokhet, skärpa i omdömet och formell säkerhet samt hade sinne för hälso-, sjukvårds- och utbildningsfrågornas juridiska och förvaltningsmässiga aspekter. Han blev ledamot i en rad statliga kommittéer och utredningar. Till allas belåtenhet fyllde han den svåra uppgiften som rektor vid Karolinska institutet med dess alla bestämda och stridiga viljor. De stora frågorna gällde det nya undervisningssjukhuset (Karolinska sjukhuset), institutets flyttning till Norrbackaområdet samt tandläkar-och sjukgymnastutbildningen. Sjukgymnasterna blev en kår inom sjukvården utan uppgifter inom friskgymnastik och idrott. Till studenternas båtnad införde H kursundervisning i patologi och i rätts- och statsmedicin. Efter pensioneringen åtog han sig att leda Tandläkarinstitutets organisatoriska utveckling mot en verklig högskola.

Till sin natur var H kärv, reserverad och försiktig, plikttrogen och rättrådig, med stora krav på sig själv och andra. Han såg abstrakt och teoretiserande på medicinska problem och var noga med att all text skulle vara formellt invändningsfri. Hans stil var utförlig, invecklad men opersonlig. Han framträdde ej utåt, och trots alla hans skrifter och skrivelser förblir hans personlighet anonym. Endast den närmare vänkretsen visste att han kunde spela fiol och att han var lidelsefullt intresserad av sociala och politiska frågor.