Nils E Hellsten

Hellsten, Nils Erik, f 19 febr 1886 i Sthlm (Klara), d 12 april 1962 i Sthlm (Kat). Föräldrar: bokförläggaren Johan Erik H o Anna Johansson. Mogenhetsex i Sthlm vt 06, underlöjtn vid Upplands infanterireg 31 dec 08, genomgick gymnastikdir:kurs vid GCI 12 —14 o 16—17, löjtn 29 maj 14, extra lär vid GCI 10 okt 17, sekr i Sv fäktförb 17—25, tf lär i idrott vid GCI 20, ord lär där 26 april 22, led av Riksidrottsförb:s styr 22—25, av dess förvaltn:utsk 23—25, kapten 29 juni 23, på övergångsstat 26, tf överlär vid GCI 27— 34, överlär i idrott vid Riksidrottsförb:s ledarkurser på Malma hed 35—40, major 1 april 36, sekr i Sv vapenhist sällsk 37—44, v ordf 44—48, ordf 49—57, överled för ledarkurserna på Bosön 44—46, föreståndare för GCI 45—46, sekr i Fören Armémusei vänner 49—57.

G 1) 3 aug 12(—36) i St Kil (Värml) m Louise Öman, f 3 dec 87 där, dtr till kapten Ernst Erik Daniel Ö o Anna Hamberg; 2) 29 dec 36 i Sthlm (Osc) m Sarah Moll, f 2 april 98 där (Jak), d 18 febr 44 där (Kat), dtr till bankofullm Viktor Ludvig M o Louise Klingström; 3) 4 juli 49 i Sthlm (Kungsh) m Stina Holm, f 4 okt 12 där (Matt), dtr till dir Georg H o Nanny Lindgren.

Nils H:s namn är oupplösligt förknippat med GCI och den frivilliga idrottsrörelsen. Han var en mycket god gymnast. Tidigt började han även att intressera sig för skytte, fäktning och fri-idrott (allmän idrott). Sina största framgångar som idrottsman nådde han som fäktare. På 20-talet och fram till sin sista tävling 1935, då han som 49-åring vann en stor internationell turnering i Frankrike, var han Sveriges mest framgångsrike fäktare. Han slog igenom redan 1913 vid sitt första framträdande i tävling på värja och 1919 och följande år på både florett och värja. I fortsättningen deltog han endast i internationella tävlingar. Efter specialutbildning för Frankrikes skickligaste fäktlärare i Paris vann han danska mästerskapet på värja 1923 och nordiska mästerskapet 1925 och 1927. H blev också den förste svensk, som vunnit ett individuellt pris i fäktning vid OS. Det var i Paris 1924, där han erövrade bronsmedaljen och endast en stöt skilde honom från en högre placering. Vid OS i Amsterdam 1928 blev han femma. I början av 30-talet deltog han flera gånger med framgång i Europamästerskapen och tog tredje pris i lag 1931 och 1934.

Sitt fäktintresse behöll H livet ut. Det visade sig inte bara i hans arbete inom Sv fäktförbundet i många år — han var också mycket aktiv inom Sv vapenhistoriska sällskapet under tre decennier. Inom detta verkade han dels som funktionär på olika poster, dels som skribent och föreläsare. Hans artiklar i sällskapets årsskrifter anses äga såväl bibliografiskt som kultur- och vapenhistoriskt värde. H var utomordentligt förtrogen med fäktlitteraturen och har gjort den första uttömmande sammanställningen av internationell fäktlitteratur från 1500-talet till modern tid. Han publicerade också artiklar om fäktning i Nordisk familjeboks sportlexikon och en rad instruktionsböcker.

Som idrottslärare vid GCI fick H rika tillfällen att odla sin hobby. Fäktning ingick som en inte oväsentlig del i utbildningen på manliga sidan. I bortåt 30 år drillade han de blivande gymnastiklärarna i fäktkonstens grunder. Ännu uppe i 60-årsåldem fäktade han med elegans och säkerhet. Åtskilliga av hans adepter smittades av hans entusiasm och gick vidare till tävlingsfäktningen. Sedan fäktningen strukits som obligatorisk del av gymnastikundervisningen på gymnasiet — i stället för de två veckotimmarna fäktning infördes 1928 de s k idrottsdagarna — fanns det ingen hållbar motivering för att bibehålla fäktutbildningen vid GCI. Det var säkert med sorg i hjärtat som H 1934 såg denna undervisning nedskuren till någon enda veckotimme mot tidigare flera timmar per dag. Fr om 1951 blev fäktningen helt borttagen ur den obligatoriska utbildningen.

Nedskärningen av timtalet för fäktning skapade möjligheter att utöka tiden för andra, i undervisningen mer aktuella grenar som friidrott, orientering, skidlöpning och simning. Det är H:s förtjänst, att idrotten vid GCI från att ha intagit en ytterst blygsam plats i utbildningen blivit ett ämne vid sidan av och jämbördigt med gymnastiken. Särskilt intresserade sig H för friidrott och friluftsliv, varom hans många instruktionsböcker vittnar. De är liksom hans fäktböcker utomordentligt metodiskt upplagda och blev under lång tid allmänt använda som läroböcker vid idrottskurser och vid GCI.

Till H:s förtjänster kan också räknas, att han strävade efter ett gott samarbete mellan GCI och den frivilliga idrottsrörelsen. Ett led i denna strävan var, att han själv lät engagera sig som funktionär och kursledare inom olika förbund. Därigenom bidrog han till att bryta den isolering i vilken GCI levde i förhållande till den frivilliga idrottsrörelsen. Som ledare blev han särskilt känd och uppskattad vid RF:s kurser på Malma hed, senare förlagda till Bosön. Hans ovanligt fängslande framställningssätt lämnade ingen oberörd. Ett ämne som låg honom varmt om hjärtat var idrottens historia. Att fäktningen därvid särskilt intresserade honom var naturligt. Hans register omfattade också den moderna idrotten och dess problem, speciellt ungdomsidrottens. Hans ivriga argumentering mot överdrifter inom denna bar småningom frukt på så sätt, att uthållighetstävlingar och prov för ungdom modifierades avsevärt. Under ett tiotal år efter uppnådd pensionsålder fortsatte H som föreläsare i Folkbildningsförbundets regi.