John G L Hellström

Hellström, John Gustav Leonard, f 25 juni 1890 i St Malm (Söd), d 1 nov 1965 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: ingenjören Gustaf Julius H o Carolina Cecilia Österberg. Studentex vid h a l i Norrköping 12 juni 09, inskr vid UU ht 09, MK vid UU 11 sept 13, ML vid Karol inst 24 nov 17, underläk vid Vänersborgs lasarett 1 jan 18—30 april 21, amanuens vid Sahlgrenska sjukhusets i Gbg kir avd 1 maj 22—31 dec 26, disp pro gradu i Sthlm 30 maj 24, MD där 31 maj 24, underläk vid Maria sjukhus i Sthlm kir avd 1 febr 27—2 nov 28, doc i kirurgi vid Karol inst 10 maj 27, bitr överläk vid Maria sjukhus 3 nov 28, bitr lär i kirurgi 31 dec 28, tf prof i kirurgi 37, prof i samma ämne vid Karol inst 12 maj 39, överläk vid Maria sjukhus 39, överläk vid Karol sjukhusets kir klinik 40—58.

G 1) 20 juli 18 i Brunnby (Malm) m Maria Elisabet Knutsdtr Claréus, f 26 juli 90 där, d 27 dec 46 i Sthlm (Hedv El), dtr till godsförvaltare Knut Adolf C o frih Julia Emerentia v Düben; 2) 13 aug 48 i Sthlm (Engelbr) m Sonja Katarina Staaff, f 31 aug 96 i Rödön (Jämtl) o tidigare g m dir i Sv handelsbanken Ernst Teodor Åberg, dtr till landsfiskal Abraham S o Selma Maria Magdalena Nordin.

De ekonomiska resurserna i John H:s föräldrahem var begränsade — under åren 1879 —1903 kom tolv barn till världen, av vilka åtta nådde mogen ålder — och möjlighet till högre studier kunde inte beredas utan uppoffring. Efter grundläggande skolgång i Katrineholm fick han fortsätta sina studier i läroverket i Norrköping. Under första tiden bodde han hemma, steg upp kl fem på mornarna, kom hem sent på kvällarna och läste läxorna under de långa tågresorna. Sedermera blev han inackorderad i Norrköping men bidrog då själv till kostnaderna genom privatlektioner. Han var en läsbegåvning, som tyst och energiskt gick sin egen väg.

H lärde sig rutinkirurgins grundläggande principer och förutsättningar under sina underläkarår i Vänersborg. Det var en arbetsam tid, som gav bestående intryck. Han behöll livet igenom en öppen blick för de problem, som möter kirurgen ute på fältet, och han gav aldrig avkall på kravet att vid akuta situationer bringa hjälp utan hänsyn till egen bekvämlighet. H hade livet igenom föga förståelse för strävanden att tidsmässigt begränsa kirurgens ansvar inför sin avdelning och sina patienter.

Vänersborgstiden följdes av några år på Sahlgrenska sjukhuset i Gbg. Här lyckades H tack vare sin förmåga att systematisera sitt arbete och trots en betungande rutin inte bara fullfölja vetenskapliga projekt utan även lägga grunden till en god ekonomi. Disputationen 1924 banade väg för en akademisk karriär. 1927 kom H som underläkare till Einar Keys klinik på Maria sjukhus, och följande år blev han biträdande överläkare där. Han efterträdde Key som professor i kirurgi vid Karolinska institutet 1939. Året därpå flyttade Mariakliniken över till Karolinska sjukhuset.

Som klinikchef var H älskad och respekterad; han ägde en naturlig värdighet, som ingav förtroende. Trots sina många andra uppgifter satte han alltid den operativa verksamheten främst. Hans styrka som kirurg låg i de klara, välbetänkta indikationerna och i den enkla, sunda tekniken, ett arv från Key. Han kunde när så krävdes ta risker, men de var aldrig oöverlagda. Med en lycklig förening av entusiasm och kritik prövade H nya vägar.

H:s forskning, som framlades i c:a 200 arbeten, var i hög grad kliniskt inriktad. Det kliniska materialet bearbetades inte bara för att klarlägga resultaten utan också för att belysa orsakssammanhang och diagnostiska problemställningar. Resultatet blev grundläggande, väl dokumenterade sammanställningar, som i hög grad blev vägledande för nordisk kirurgi och som ofta vann internationellt beaktande. Huvudparten av arbetena ligger inom urologin. Som exempel på andra områden, som H studerat på liknande sätt, kan anföras gallstenssjukdomen, bröstcancer och kirurgi vid högt blodtryck.

Frågan om njurstenssjukdomens orsak ägnade H livslångt studium; här får arbetet i vissa avseenden karaktären av grundforskning. I sin doktorsavhandling (1924) och i en rad senare arbeten belyste H sålunda hur urinämnesönderdelande bakterier kan föranleda stenbildning. För dessa arbeten erhöll han Sv läkaresällskapets jubileumspris 1937.

Både som klinikchef, som ordförande i överläkarföreningen och som medlem av kommittén för Karolinska sjukhusets utbyggande ställdes H inför organisatoriska frågor. Han ägnade sig framför allt åt att lösa nuets problem, för långsiktig planering hade han mindre intresse. H torde i själ och hjärta ha stått tvekande inför den allt längre drivna specialiseringen inom kirurgin, men han stödde trots detta den ofrånkomliga utvecklingen. När H tog initiativ till skapandet av en fristående urologisk klinik på Karolinska sjukhuset, gjorde han en personlig uppoffring. Han lämnade ifrån sig den del av kirurgin som låg honom varmast om hjärtat och banade därigenom väg för sv urologi, som i honom ser sin föregångsman.

H övertog efter Key redigeringen av Acta chirurgica Scandinavica. Hans vida beläsenhet, hans auktoritet och stilistiska förmåga gjorde honom till en idealisk redaktör för tidskriften. Hans goda omdöme, sinne för rättvisa och förmåga till positiv kritik blev också under mer än 30 år en ovärderlig tillgång för Läkarnas ansvarighetsnämnd. Hans bok Komplikationer vid läkarbehandling blev ett standardverk av stort värde. Regelbundet deltog H i sv och nordiska kirurg-och urologkongresser och årligen företog han en eller flera utlandsresor. På grund av H:s kapacitet föll det sig naturligt att förlägga den internationella urologkongressen till Sthlm 1958 och att utse honom till kongressens president. Efter en operation på konung Gustav V erhöll H nordstjärneorden med briljanter, en hedersbetygelse som han värderade mycket högt.