Samuel Gustaf Hermelin

2 Hermelin, Samuel Gustaf, sonson till H 1, f 4 april 1744 i Sthlm (Klara), d 4 mars 1820 där (Jak). Föräldrar: riksrådet frih Carl H o Hedvig Ulrika Benzelstierna. Inskr vid UU 27 sept 60, bergsex 61, auskultant vid bergskoll 1 juli 61, v notarie där 7 nov 63, stipendiat i kemin 2 april 64, bergmästares titel 6 febr 70, inseendet över de ädlare bergverken o eo assessor i bergskoll 11 febr 74, ord assessor 6 april 79, bergsråd 11 jan 81, resa till Nordamerika 82—84, avsked 7 febr 15. — LVA 71, LVS 80, HedLLA 12.

G 1) 2 nov 73 i Sthlm (Klara) m Maria Elisabet Sandels, f 26 nov 55 där (Jak), d 7 okt 79 i Fröskog (Älvsb), dtr till bergsrådet Samuel S o Catharina Elisabet Brandt; 2) 28 juli 85 i Säby (Jönk) m Hedvig Augusta af Söderling, f 12 aug 61, d 1 april 94 i Sthlm (Ridd), dtr till kommerserådet Samuel af S o Hedvig Ulrika Weldt.

Vid 17 års ålder hade H bakom sig de studier som vid denna tid krävdes för inträde i bergskollegium, där han 1761 blev auskultant. Han fullständigade sina något ytliga kunskaper vid kollegiets laboratorium och ägnade flera år åt geologiska fältundersökningar och metallurgiska experiment. 1764 gjorde han vid Åtvidabergs kopparbruk försök med smältning av den där lagrade råkopparslaggen och experimenterade under en vistelse i Skåne med mineralen i Bosarps stenkolsgruva. 1768 studerade han under en resa Norges geologi, bergverk och andra industrier samt satte sig grundligt in i processerna vid kopparverket i Röros.

Vid hemkomsten erhöll H stipendium för årliga resor till rikets bergverk. Sommaren 1769 och våren 1770 vistades han vid Ädelfors guldgruva, som inte givit de rikedomar, som myndigheterna hoppats på. Sistnämnda år sändes han av bergskollegium till Dalarna för att söka utröna orsakerna till en påtaglig kvalitetsförsämring av falukopparen, vilket delvis lyckades. Samtidigt införde han de segringsmetoder han utarbetat i Ädelfors och gjorde i Avesta framgångsrika försök att koncentrera kopparens halt av ädelmetaller. Längre fram på 1770-talet blev han en av delägarna i den industri som bearbetade gruvans svavelkis, och hans från denna tid bevarade brev handlar i stor utsträckning om leveranser av rödfärg.

1782 sändes H av Gustav III på en resa till Nordamerika. Officiellt skulle han studera geologi och metallförädling men av instruktionen framgår att hans uppdrag framför allt gällde att tillvarata Sveriges handelsintressen i de f d engelska kolonierna. Han förde också med sig en fullmakt som ackrediterade honom som minister, men denna kom inte till användning. Med hänsyn till Sveriges förbindelser med England måste uppdraget omges av diskretion. H hade med sig ett introduktionsbrev från Benjamin Franklin och blev väl mottagen och hedrades bl a genom att inväljas i den exklusiva Cincinnatusorden. Amerikavistelsen förlängdes av en sjukdomsperiod, och han kom hem först mot slutet av 1784. På utresan hade han studerat bergverk i Tyskland, Nederländerna och Frankrike, hemvägen togs över England. Hans skriftliga rapporter om iakttagelser under resan är fyllda av fakta men prosaiska och fantasilösa.

H hade av Gustav III omfattats med välvilja, men hans bestämda åsikter om undersåtars rättigheter och hans ståndsmedvetenhet förde honom över till oppositionen. På riksdagen 1789 uttalade han sig oförtydbart mot förenings- och säkerhetsakten och kom efter hand att umgås flitigt med general Pechlin. 16 mars 1792 var han en av gästerna vid dennes beryktade »kärleksmåltid», och det finns skäl att räkna dem som deltog i denna till de sammansvurna. Kungamordet var till sin ideologiska motivering ett tyrannmord och som sådant förenligt med H:s rättskänsla. Han blev kallad till förhör men förnekade all kännedom om sammansvärjningen. Åtal lär han ha lyckats undgå genom att muta polismästare Liljensparre. Gustav IV Adolf, i övrigt korrekt i sina ställningstaganden till H, förbigick honom vid ordensförläningar.

H:s studier och vidsträckta resor i Sverige hade gjort honom medveten om att landets naturtillgångar till stor del var outnyttjade. Detta väckte hos honom tanken att upprätta en statistisk-ekonomisk inventering med kartor över hela riket för att underlätta utnyttjandet av dess resurser. På egen bekostnad sände han ut kunniga män till landets olika delar med uppdrag att inventera, beskriva och rita kartor. Den första, över nordligaste Sverige, kom i tryck 1796, den sista, över Kalmar län, 1818. Denna atlas, det s k H:ska kartverket, utkom i fyra avdelningar på sammanlagt 33 kartblad under titeln Geographiske chartor öfver Sverige. Trots vissa brister i det redovisade resultatet inleder H ett nytt skede i den sv kartografins historia, inte så mycket genom eget författarskap som genom sin förmåga att organisera arbetet och entusiasmera sina medarbetare. Han bröt lantmäteriets ensamrätt att ge ut kartor och införde exaktare metoder för astronomiska ortsbestämningar. Hans skickligaste medarbetare var finländaren sedermera överstelöjtnanten C P Hällström, som kommit till H:s hus som informator. 1810 hade H på kartutgivningen åsamkat sig en förlust på 20 000 rdr och måste avstå utgivandet till bolaget Geografiska inrättningen, vars förste geograf blev den ovannämnde Hällström.

Planer på att jämte atlasverket trycka en geografisk beskrivning över sv riket började H realisera 1803 genom att under medverkan av Hällström och G Wahlenberg ge ut Försök till beskrifning öfver Lappmarken och Westerbotten, illustrerad av tabeller och detaljkartor. H:s avsnitt, Försök till mineral historia öfver Lappmarken och Westerbotten, redogör för fyndigheter av malm och övriga mineral av praktisk betydelse och ger den första mera detaljerade, på egna och andras resor grundade beskrivningen av dessa trakters belägenhet och orografiska förhållanden. Han bifogar dessutom två viktiga kartor över Gällivare och Svappavaara. Med denna första del avbröts utgivningen, men det H:ska arkivet och de bevarade resedagböckerna, som förts av H:s utsända medarbetare, ger en uppfattning om de stora linjer, efter vilka verket var upplagt.

Förutom atlasen gav H ut fyra petrografiska kartor över södra delarna av Sverige och Norge. I kartverk och beskrivningar ingår värdefulla kopparstick: profiler, landskapsbilder, folktyper. De har därigenom fått ett betydligt grafikhistoriskt intresse, såsom Specialkartor och ritningar till Beskrifning öfver Sverige (1806), i variant med titeln Lappska klädedrägter och utsigter af fjällen i Lappmarken (1806—08).

H hade under sin kartografiska verksamhet börjat uppmärksamma Norrbottens naturrikedomar. Provinsen var glest befolkad, dess jordbruk gav föga och järnhanteringen låg vid denna tid nere. Gällivare och flera andra gruvfält var visserligen upptäckta och några järnverk anlagda i Råneå och Pajala, men Jonas Meldercreutz svåra misslyckanden vid försöken att exploatera Lapplands järn hade verkat förlamande på landskapets näringsliv. I ett minnestal 1776 över landshövding J Brauner framträdde H som anhängare av fysiokratiska idéer. När han under senare delen av 1790-talet planerade att få till stånd en blomstrande järnindustri i norr, använde han stora summor på att anlägga och utrusta sammanlagt 173 nybyggen. Jordbruket var den rätta och solida grunden för övriga näringar, människorna kunde inte leva utan jord och i skriften Svenska landtbrukets hinder ock hjälp hade Jakob Faggot fört fram den fantasieggande tanken »att en idkelig landskultur förändrar ett hårt klimat till ett mildare». 1797 köpte H del i ett sågverk vid Hedenfors, hemman i Piteå och Luleå och det s k Piteå nybygge, ett landområde på 30 kvadratmil samt inmutade Ruotevare järnmalmsfält och två fyndigheter i Gällivare. Under de tre följande åren köpte han till högt pris Meldersteins bruk med tillhörande inmutningar och anlade nya järnbruk vid bl a Selet, Svartlå, Törefors och Gyljen. Samtliga bergsbruks- och odlingsdistrikt mellan Kalix älv och Pite älv kom i hans ägo. Han byggde sågverk, broar, vägar och lastageplatser, torrlade träskmarker, spångade myrar och importerade smeder, masmästare, bruksarbetare och odlare från södra Sverige.

Mod och stora vyer fattades honom inte, och hans rosiga tro på Norrbottens framtid kom att få betydelse för landsdelens utveckling. Han hade dock en viss oförmåga att leda ett företag och alltför stor optimism vid ekonomiska beräkningar. Han satsade kapital på oräntabla företag och stod handfallen, när svårigheterna satte in. Han drabbades av eldsvådor, skeppsbrott och översvämningar. Järnpriset sjönk, livsmedelspriserna steg, lapparna och kustallmogen krävde högre ersättning för tunga dagsverken. Under 1809 års krig blev Västerbotten besatt av fienden. Ryssarna skonade dock H:s egendomar, då de hade stor nytta av hans järnbruk, vilka framställde nyttigheter för den ryska flottan och armén. De hade också stor nytta av hans kartblad vid krigsoperationerna. H hade i Västerbotten investerat alla medel han hade kunnat uppbringa tom sina barns arv efter morfadern, kommerserådet af Söderling. När generalen J A Sandels, som tidigare varit H:s svåger, 1809 gifte sig med hans dotter Ulla, presenterade han omgående en räkning på hustruns arvslott. Inför hot om anmälan om förskingring av myndlingsmedel måste H till Sandels avstå Selets bruk — hörnstenen i Västerbottensföretagen. Hans ställning blev därefter ohållbar, och 1812 undertecknade han sin konkursansökan. H hade förlorat allt han ägde och allt han kunnat låna upp. Efter konkursen var han fortfarande skyldig sönerna närmare 200 000 rdr i förmyndarmedel. Hans lösöre och bibliotek togs i mät. Riksdagen beviljade honom med hänsyn till hans geografiska förtjänster från 1818 en årlig pension på 1 000 rdr. H:s gengåva blev hans värdefulla mineralsamling (Riksmus) och material till kartarbeten (RA o KrA). Tack vare att hans gård Nor fem mil norr om Sthlm var fideikommiss hade han en tillflykt på ålderdomen.

H var ordkarg och något stel. Han var stolt över sitt rika hår som baktill var upplagt i flera varv och upplöst lär ha nått till fötterna. Hans namn lever i Norrbotten. Gator och gruvor är uppkallade efter honom; i H:parken i Luleå restes 1917 en av G Almgren skulpterad byst av H.