Gurli Hertzman-Ericson

Hertzman-Ericson, Gurli Frida Oscara, f 3 nov 1879 i Gbg (Domk), d 6 febr 1954 i Sthlm (Joh). Föräldrar: köpmannen Anders Oscar Hertzman o Märta Marie Skröder. Genomgick Mathilda Halls skola i Gbg, målarstudier för Georg Pauli, studier vid Cambridge Training College 97, diplom för ex i engelsk litt från S:t Andrews university, Edinburgh, red för Rösträtt för kvinnor 13 —18, sekr i Sveriges förhfören 37—42, v ordf där 48—50, ordf i sthlmskretsen av Internat kvinnoförb för fred o frihet. — Förf.

G 20 sept 00 i Gbg (Domk) m ingenjören Olof Emil Victor Ericson, f 24 juli 70 i Vimmerby landsförs, d 20 sept 56 i Sthlm (Joh), son till inspektorn Fabian E o Agnes Amalia Margareta Svartz.

Gurli H fick sitt egentliga litterära genombrott först vid 44 års ålder. Dessförinnan hade hon prövat olika vägar och, framförallt, haft den genomgripande ungdomsupplevelse som kom att färga hennes livssyn. Hennes tidigaste yrkesdröm var att bli målare, och hon studerade också en tid på Valand men hejdades av insikten att lusten fanns men talangen svek.

Sjuttonårig reste hon till Cambridge för att studera till språklärarinna; innerst var det också ett utslag av hennes behov att komma över den högborgerlighetens kritcirkel innanför vilken hon levt. Hon hamnade på ett college med en anda av social lidelse och radikalism, läste Tolstoy, Chaucer, sociologi, psykologi, hörde radikala gästprofessorer. Cambridgeåret fick en avgörande verkan: där väcktes och rotades det rättfärdighetspatos som — föga bullersamt men omutligt — skulle komma att bli ett av de bärande dragen i hennes senare diktning. När den unge Viktor Kant många år senare — i Viktor Kant, chaufför — sitter och slår i sitt lexikon på ordet »solidarity» och tänker: »Solidaritet... Trots all egoism, all dagtingan och hänsynslöshet fanns den, växande fram som en vårblomma ur tjälen», så tänker han den unga H:s tankar. Likaså kamrer Erik Lundholm i En hand i min, när han ligger i sin sjukhussäng och trött rundar av sin debatt med en ilsket fascistisk gammal målare med orden: »Av allt jag mött i livet har våldet mot människan varit mig mest motbjudande.»

Hemkommen från England var H en tid guvernant hos en familj i Dalsland, men ganska snart gifte hon sig. Familjen växte snabbt, och barn vill ha sagor. För F£ föll det sig naturligt att skriva dem själv; 1903 kom Från mor till barn, sagor för stora och små. Därmed hade hon funnit sin väg och vidgade snabbt sitt register. En lång rad barnböcker, berättelser och romaner följde, däribland De stumma legionerna, där hon fångat några intryck från första världskriget, och Trotsiga viljor, en återspegling i Stockholmsmiljö av finska frihetskriget. Familjen hade nu flyttat till Sthlm, och Ff ökade med självfallenhet sin arbetsbörda med att en tid vara redaktör för rösträttskampens organ Rösträtt för kvinnor.

Om H:s tidigare produktion kan sägas att det är hygglig men knappast betydande litteratur. Genombrottet kom 1923 med Huset med vindskuporna. Först där blir det konstnärliga famlandet till ett fast grepp och kommer den linje till synes som skulle nå sin höjdpunkt i Av jord är du kommen och Domaredansen. Romanen är inte originell till kompositionen, men i gengäld är den bättre sammanhållen än många andra i denna genre, där en handfull människor i en hyreskasern får med sina öden illustrera författarens livssyn, erfarenheter och tänkande. Kan man tala om en huvudperson är det den unga kontoristen Lena, vinddriven kaptensdotter från ett litet fiskläge vid Ålands hav. Kring hennes drömmar, hennes ljusa ungflickslynne, hennes ärliga strävan att göra rätt för sig i livet och hennes resoluta sätt att till sist fånga en udda lycka i flykten kretsar handlingen. Men främst är hon huvudperson i den meningen att hon, genom att bejaka det bästa i sig själv, kommer att omedvetet ingripa i en rad grannars liv, trasiga eller av livet utfrusna människor, som var på sitt sätt genomgår en förvandling. Vänlighet människor emellan, den hyfsade hjälpsamheten och solidariteten har erövrat ett stycke mark. Romanen faller aldrig ur ramen för god underhållning, men ändå är den en predikan. Slutackordet blir ljust; den positiva människotro som är signum för H:s författarskap går här för första gången med konstnärlig klarhet i dagen.

Sex romaner och novellsamlingar följde, och 1935 kom den roman som ledande kritiker inte tvekade ge benämningen mästerverk. Men innan Av jord är du kommen kom ut, hade någonting inträffat i författarinnans privatbiografi, som spelar den allra största roll för hennes diktning. Hon hade blivit sommarbofast i Mockfjärd med dess fäbodar. Under långa somrar levde hon där i den intimitet med naturen som lyser igenom på varje sida i hennes bonderomaner, och lärde inifrån känna ett folk som hon kom att djupt respektera. Där fick hon den solida kunskap som gör att det i f d gbgs-flickan, senare sthlmskan H:s förhållande till bondelivets vardag och dess arbetslivs årstider inte finns skymten av sommargästens turism.

Det som i Huset med vindskuporna var rapsodisk och ljus berättarglädje har i Av jord är du kommen växt ut till förnämitet och säkerhet, behärskad styrka och enkel uttrycksfullhet, för att citera Karin Boye. Romanen om bondedottern Jonna på Danielsgården är ett epos om rotfastheten, men de inre linjerna från genombrottsromanen dras vidare: tron på människans förmåga att bestå prov, att vilsegången, hitta rätt igen. Direkt i samma linje, om ej kronologiskt, kom 1941 Domaredansen: där gäller det en människa som envetet försöker hårdna i stolthet och trots och gå sina egna ödsliga vägar men som inte förmår det.

Mellan dessa två romaner flyttar H litterärt tillbaka till Sthlmsmiljön, med Viktor Kant, chaufför — han som slår i lexikon på ordet »solidarity». Han får sin prövad: slumpen gör att han får köra en fästmömördare, mellan två stadiga poliser, till kriminalen. Kant känner det som om han på något sätt får del i dennes öde; han blir inte kvitt minnet av hans förskrämda ansikte och ångestfulla ögon. Utan att Kant själv vet om det har han i detta tysta och plågade kamratskap funnit sitt eget svar på frågan »Vem är då min nästa?». Mördaren rymmer, slumpen för dem åter samman. Mellan dem blommar en ordknapp och ömtålig vänskap upp. »För andra gången hade han tagit brottslingens parti mot samhället. Inte av någon opposition eller på grund av något ställningstagande, utan endast av en rent mänsklig sympati som tvingade honom att särskilja där lagen enligt sin art var lika mycket nödgad att generalisera.»

1943 kom romanen En hand i min. H skrev åtskilliga romaner efter den, tom den sista, Blå duett (1953), men ingen gestalt har bättre än huvudpersonen i En hand i min burit fram hennes författarskaps ärende. Boken är en till det yttre stillsam skildring av en lika stillsam medelålders plikttrogen nummerkarl, kamrer Erik Lundholm, som till slut lika stillsamt sitter och dör i sin länstol. Också hans livs bragd, för han gör en sådan, är odramatisk: när hans firma alltför öppet engagerar sig åt Hiders håll och en anda av stumt kryperi börjar sprida sig över kontoret, säger han klart ifrån och får också mycket riktigt avsked. »Det var det enda sätt på vilket han kunde visa solidaritet med dem som offrade liv och egendom för det andliga motståndets skull.» Tolerans mot allt utom orätten och våldet är hans märke. Han gör sina saktfärdiga gammal-manspromenader till Hagas blommande växthus, han skapar en djup och självklar förtrolighet mellan sig och en liten sonson — »en hand i min» — men han kramar ihop morgontidningen till en boll när han läser om Tjeckoslovakiens styckning.

Med det porträttet gjorde H också klar sin egen position i skeendet under Hitlerepoken. Hon, liksom kamrer Lundholm, var ingen barrikadmänniska av mer våldsamt brinnande art. Men hon stod alltid att finna i de kretsar som bar upp ett orubbligt motstånd.