Jacob Edvard Gille

Gille, Jacob Edvard, f 10 aug 1814 i Sthlm (Ad Fredr), d 8 nov 1880 där (Finska). Föräldrar: juveleraren Jacob G o Sophia Ulrica Arrhenius. Notarie vid Sthlms stads bokauktionskammare 50–76, organist vid Katolska kyrkan i Sthlm, dirigent vid Humlegårdsteatern 52 o vid Mindre teatern i Sthlm. – LMA 65.

G 38 m Maria Sophia Dalin, f 10 mars 13 i Danviks-Sicklaö förs (Sth), d 22 aug 05 i Sthlm (Finska), dtr till inspektören Nils D o Anna Nyberg.

Som många andra musiker under 1800-talet bedrev G i stor utsträckning sin musikaliska verksamhet vid sidan av ett borgerligt yrke. Hans produktion är dock för samtida förhållanden anmärkningsvärt omfattande och mångsidig; ett stort antal verktyper finns företrädda. Som musiker synes han i huvudsak ha varit autodidakt. En uppgift som har anförts i flera olika sammanhang, att han 1831 inskrevs vid Musikkonservatoriet, har inte kunnat bekräftas, men han förvärvade ändå en grundlig teknisk skolning. Enligt ett samtida uttalande behärskade han »flera instrumenter», ett omdöme som stöds av att han publicerade två läroböcker, Liten violinskola (i två uppl) och Liten violoncellskola. Om hans pedagogiska verksamhet vittnar också ett kontrakt (A 18: 35, MAB) rörande undervisning i pianospelning (1842–44), slutet med den av J P Cronhamn grundade Sångföreningen. I sammanhanget kan även nämnas en handskriven kompositionslära (MAB), »enkelt och lättfattligt utarbetad efter Albrechtsberger, Fux, Koch, Beethoven, Schilling m fl», vars titel dessutom ger antydningar om G:s stilistiska inriktning.

Allmänt kan om G:s musik sägas, att hans kompositioner uppvisar en för samtida sv tonsättare inte ovanlig skiktning av olika stilar. Främst genom sina nio mässor (uppförda i katolska församlingen under hans tid som organist och körledare där) framstår han som en, låt vara moderat, sv representant för den s k cecilianismen – en riktning inom 1800-talets kyrkomusik som hämtade sin inspiration i palestrinatidens vokalpolyfoni. Det rör sig i G:s fall emellertid mer om en idémässig påverkan än om ett odlande av cecilianismens stränga a cappella-ideal. Hos G övergår tvärtom gärna den kontrapunktiska fakturen i skenpolyfoni eller rent homofon sats. I vissa partier gör sig också inflytanden från tonsättare som Spohr och Mendelssohn tydligt märkbara (jfr Moberg).

Påfallande i G:s produktion är instrumentalmusikens kvantitativa dominans; inte minst kammarmusiken är rikt företrädd. Här liksom i kyrkomusiken är det de kompositionstekniska aspekterna som träder i förgrunden. De med didaktisk omsorg genomförda fugorna i tre orgelsonater (av vilka en, tillägnad Gustaf Mankell, består av »en fuga och två dubbelfugor à 3 soggetti») kan närmast betraktas som kontrapunktiska stilövningar. Överhuvud präglas G:s orkester- och kammarmusikverk av hans beroende av wienklassiska förebilder. Såväl den formella uppbyggnaden som stilistiska enskildheter för tankarna till Haydn, Mozart och Beethoven. G ansluter sig här till en utbredd sv sekundärtradition.

Av G:s verk har endast ett fåtal kompositioner utkommit i tryck – med undantag för de av Musikaliska konstföreningen utgivna Mässa nr 7 och Pianotrio fiss-moll främst smärre sånger och pianostycken. I hans skapande märks en tydlig inriktning på de större formerna. Även om hans produktion inte i högre grad utmärks av idérikedom eller fantasifullhet och behåller en »akademisk» prägel – av Adolf Lindgren karakteriserad som »ämbetsmannens torrhet» – höjer han sig ändå genom sitt tekniska kunnande över det amatörmässiga genomsnittet bland tidens sv tonsättare.