B Hugo Grauers

Grauers, Bror Hugo, f 8 jan 1869 i Norrköping (Olai), d 26 dec 1942 i Gbg (Annedal). Föräldrar: snickarmästaren Jacob Fredrik G o Ida Carolina Ekelund. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 31 maj 89, inskr vid LU 24 sept s å, FK där 30 maj 91, inskr vid KTH ht 91, civiling 94, FL vid LU 8 maj 00, disp pro gradu 23 maj 00, FD 31 maj 00, vik lektor i matematik o fysik vid Malmö tekn elementarsk 00, lektor i mekanik, maskinlära o mek teknologi vid Norrköpings tekn elementarsk 01, o i matematik o mek vid Chalmers tekn läroanstalt (Chalmers tekn institut från 14) 29 juli (tilltr 1 sept) 08, prof (lektoratet ombildat till professur) där 29 sept 11 (tilltr 1 jan 12), rektor där 4 juli (tilltr 1 aug) 13—9 jan 34. Sakk för Chalmers tekn läroanstalts omorg 13, för Chalmers tekn instituts omorg 19—21 o för den högre tekn undervisn 29—32. — LVVS 10.

G 5 aug 01 i Malmö (Caroli) m Ebba Ingegerd Maria Ekelund, f 3 juli 74 i V Ingelstad (Malm), d 13 jan 66 i Lund, dtr till kronofogden Svante E o Mina Hopp.

Efter endast två års studier i Lund avlade Hugo G fil kandexamen, men då lärarebanan ej syntes honom ekonomiskt lockande, fortsatte han sin utbildning vid Tekniska högskolan och blev civilingenjör inom fackskolan för maskinbyggnad. Som ingenjör tog han anställning som elektriker vid Lunds hospital för att passa de där nyinstallerade dynamomaskinerna. Under fritimmarna återupptog han sina matematiska studier. Så småningom förde dessa honom fram till doktorsgraden i mekanik. Efter vikariatstjänstgöring som lärare blev han först lektor vid Tekniska elementarskolan i Norrköping och 1908 vid Chalmers tekniska läroanstalt i Gbg, där han stannade under sin återstående tjänstetid som huvudlärare i mekanik, ett av de för blivande ingenjörer mest betydelsefulla ämnena.

Sin största insats vid Chalmers utförde emellertid G såsom administratör. Läroanstalten hade under prof August Wijkanders energiska och framsynta ledning ryckt upp i nära paritet med Tekniska högskolan, om inte till namnet så till gagnet, åtminstone enligt industrins uppfattning. Hösten 1913 nödgades Wijkander på grund av ohälsa dra sig tillbaka som chef för Chalmers och G utsågs till hans efterträdare. Under sin tjugoåriga verksamhet som rektor arbetade han oförtrutet för att hävda institutets ställning. Det gällde att få chalmersingenjörerna tillerkända samma kompetens för statliga tjänster som tillkom de från Tekniska högskolan utgångna civilingenjörerna, det gällde att skaffa institutet ökade och bättre lokaler och att förse det med flera och bättre avlönade lärarekrafter. I flera avseenden hade han framgång. Nya laborationslokaler uppfördes inom institutets gamla kvarter. Nybyggnad för fysik och kemi restes på det område, där nu Chalmers tekniska högskola upptar en hel stadsdel. Utbildningen förlängdes, och frågan om chalmersingenjörernas kompetens fick en gynnsam lösning. Men det eftersträvade målet, omorganisationen till högskola, nåddes först fyra år efter hans avgång som rektor. Hans efterträdare har tacksamt erkänt, att utan G hade det ej skett så snart.

Den arbetsbörda, som åvilade G som professor och rektor, hindrade honom att i den utsträckning han önskat bedriva vetenskaplig verksamhet inom det område som var hans, nämligen elasticitetsteorin. Under slutet av 1920-talet inträffade i Sthlm ett missöde, då ett nybyggt fartyg fick sin botten intryckt vid stapelavlöpningen. G tillkallades som sakkunnig för att utreda händelsen. Resultatet blev bl a en avhandling, där han bidrog till att klargöra plana plattors svängnings- och knäckningsförhållanden. Liknande problem behandlades ytterligare i två uppsatser. Även under sin tid som emeritus sysslade han med elasticitetsteoretiska spörsmål.

Som lärare kännetecknades G av ett säreget lugn. Han tycktes aldrig ha bråttom, och han gav sina åhörare tid att besinna de ofta invecklade härledningarna, medan han stillsamt promenerade fram och åter framför den svarta tavlan. Det beräknas, att inemot 2 000 ingenjörer har haft honom till handledare under sin utbildning.