Hjalmar R Gullberg

Gullberg, Hjalmar Robert, f 30 maj 1898 i Malmö, d 19 juli 1961 i Bökeberg, skriven i Sthlm (Osc), begraven i Malmö. Föräldrar: grosshandl Gustaf Robert Alexander Brand o Hilda Lovisa Amalia Jonsson. Studentex vid Malmö h a l 29 maj 17, inskr vid LU 4 sept 17, FK 27 mars 20, FM 31 jan 23, FL 30 maj 27, litterär rådgivare vid Dramatiska teatern 34, teaterchef i ab Radiotjänst 1 jan 36–15 okt 50. – Led av Samf De nio 37, LSA 40, fil hedersdr i Lund 31 maj 44. – Ogift.

Hjalmar G:s föräldrar gifte sig två år efter hans födelse men erkände aldrig sonen officiellt. I födelseboken för S:t Petri församling i Malmö står antecknat »okänd moder». Fadern (f 25 jan 1873 i Sthlm) var son till smedgesällen, sedermera övermaskinisten Nils Petter Karlsson. Modern var lantbrukardotter från Lemnhult. G växte upp hos fosterföräldrar, fd hyrkusken Bengt O Gullberg och dennes maka, som bodde i förstadskvarter i Malmö, först på Holmgatan 3, sedan på S Förstadsgatan 78 b. G.s naturlige fader, Robert Brand, blev med åren framgångsrik affärsman som för 50 000 kr övertog den pappersfirma Carl E Grubbens filial och Grubben & Co:s filial, där han varit anställd och där G:s moder Hilda Jonsson, varit kontorist. Han beskrivs som en energisk och godmodig man; modern som klipsk, slagfärdig men neurotisk med drag av känslokyla. Grosshandlarhemmet vid Gustaf Adolfs torg var ett burget hem; familjen hade vänner både bland Malmö borgerskap och i teater- och konstnärskretsar. Robert Brand dog 25 juni 1923. Hilda Brand, som flyttat från Malmö till Sthlm 1926, genomgick en svår operation; inte minst efter den började hon använda narkotika i större skala. Hon dog 24 nov 1927, sedan hon en oktobernatt kastat sig ut genom ett fönster i en lägenhet på Strandvägen. Mellan G och hans verkliga föräldrar rådde ytterst reserverade relationer. Först efter en arvsprocess – där både G:s fostermoder och barnmorskan hos vilken han fötts avlagt vittnesmål – erkändes G som ensam arvinge (19 febr 1928). Han övertog familjens sommarbostad »Lundhem» i Falsterbo och placerade en mindre del av det ärvda kapitalet i en fastighet i Lund, Västergatan 11, där han bodde 1928–35.

G:s far hade samma mörka utseende som sonen; möjligen av värmländsk vallontyp. På mödernet – där det fanns svår psykisk belastning i tidigare generationer med klart utpräglad förföljelsemani – härstammade G från orgelbyggaren Johannes Magnusson i Lemnhult. Denne, hans mormors far, är känd som målare av altartavlor (Skirö, Lemnhult) och som mästare till över tjugo småländska orgelverk. Han ägde och brukade gården Nässja i Lemnhults församling. G besökte trakten först efter moderns död (1929) och antecknade då traditionen om orgelbyggaren som snidade gravkors och som byggde orglar ad majorem Dei gloriam som lämpligt stoff för en novell; många år senare (1951) återvände han till ämnet i den som en nekrolog formade dikten På Lemnhults kyrkogård (»Den som bygger en orgel åt Gud / låter sin gård förfalla»).

I fosterföräldrarnas hem växte G upp som en alltid lojal fosterson, dock tidigt medveten om att han inte hörde dit: han fick presenter från sina riktiga föräldrar och besökte dem både på Gustaf Adolfs torg och i deras Falsterbovilla. Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utestängdhet. I G:s liv ledde det till en naturlig strävan att legitimera sig i tillvaron; i hans poesi gestaltades ursprungssituationen än i utkorelsens, än i förkastelsens roller, den förklädde gudens och den förlorade sonens. Frågan om jagets identitet återvänder som ett tema genom hela hans diktning.

Under skoltiden – först i Pildammskolan, sedan i Malmö latinskola – var G en mönsterelev med täta bokpremier (Schück: Sveriges medeltidssagor; Schiller: Sämtliche Werke; Laurin: Folklynnen). Vid latinskolan fanns bland lärarna flera fram- stående humanister (Axel Åkerblom, H B Romberg, Carl Theander). G:s främsta ämnen var svenska och klassiska språk. G läste ivrigt skönlitteratur, lånade böcker på Malmö stadsbibliotek och skaffade sig i dåtida billighetsupplagor ett inte föraktligt bibliotek med sv och utländska klassiker. I den humanistiska skolföreningen Hugin höll han föredrag bl a om Homeros; han skrev också noveller. Hans intresse för teatern väcktes tidigt; som gymnasist såg han bl a en rad Shakespeareföreställningar av Knut Lindroths sällskap. Sina litterära och musikaliska intressen odlade han tillsammans med vännen och klasskamraten, den senare riksarkivarien Ingvar Andersson. Till de viktiga upplevelserna från gymnasieåren hörde Baltiska utställningen 1914, ämne för flera av G:s skoluppsatser. Betydelsefullare än mötet med bildkonsten på utställningen – äldre och yngre – blev för G de musikaliska programmen, speciellt upplevelsen av Brahms tonsättning av Schicksalslied.

Efter studentexamen följde studieår i Lund. Som lärare hade G i latin Einar Löfstedt, i grekiska Claes Lindskog och Axel W Persson, i pedagogik Axel Herrlin, i litteraturhistoria Johan Mortensen, Fredrik Böök och Albert Nilsson. Seminarieuppsatser skrev han om bl a Parians problem (Snoilsky, Heidenstam, Fröding) och om Frödings Hamletproblematik i samband med dikten Balen. För sin licentiatavhandling i litteraturhistoria valde han som ämne Ola Hansson, skåningen och européen (Studier i Ola Hanssons novellistik). G, som gjort betydande excerpter till en doktorsavhandling, avbröt studiet, förekommen av en äldre, finlandssvensk forskare. Han fortsatte som utgivare av Ola Hanssons Efterlämnade skrifter. Ett av hans första offentliga framträdanden skedde vid det tillfälle 1926, då Ola Hanssons stoft förts från Turkiet för att gravsättas på Norra kyrkogården i Lund.

G kom i Lund att tillhöra flera från varandra icke strängt avgränsade kotterier, alla med litterär inriktning. Ingvar Andersson kände han från tidiga skolår; med Ivar Harrie kom han i kontakt 1918. Båda dessa – och vid deras sida Sigfrid (Tristan) Lindström – kom att spela en roll i den 1920 nystartade studenttidningen Lundagård. I tidningens första årgång debuterade G med en dikt på elegiskt distikon, signerad Orfeus, »Till den klassiska hunden». I 1924 års årgång av Lundagård, där G själv var redaktör, bidrog han flitigt både på prosa och med skämtsam och allvarlig poesi; under hans hand utformades kamratporträtten på vers, de inledande s k Q-verserna till ekvilibristiska uppvisningar i vers- och rimkonst med ibland överraskande lyrisk touche.

Ett markant avbrott i studielivet utgjorde för denna mellankrigsgeneration den förlängda värnplikten. I studentkompaniet i Halmstad bildades en grupp som också i fortsättningen höll samman: dit hörde bl a Ingvar Andersson, historikern Walfrid Holst och Elof Stoltz, prästson från Ravlunda. De utbildade sin egen sällskapliga livsstil, odlade, senare också i brev, en spirituell och bisarr konversation, med inslag av fakirisk komik. Som studentkompaniets halvofficiella nöjesdetalj författade de våren 1922 ett spex Cleopatra. Samma sida av G:s begåvning trädde i dagen, då han medverkade i nations- och studentspex och då han 1928 tillsammans med Bengt Hjelmqvist författade kupletter och prosainslag till Oscar Winges Malmörevy Sicken blomma.

Utanför Lundagårdskretsen och Halmstadskretsen stod den grupp av unga essayister och litteraturforskare som formades kring mitten av tjugotalet i Lund: dit hörde Olle Holmberg, Algot Werin och Frans G Bengtsson. De idkade vänskapligt umgänge vintrar och somrar och bildade en litterär koloni i Ljunghusen sommaren 1927, då G läste korrektur på sin genom Olle Holmbergs förmedling av Norstedts förlag antagna debutsamling.

Efter exercistidens slut hade G för första gången rest utomlands; utlandsresorna blev också senare viktiga inslag i hans liv. Sitt första pass tog han ut i Malmö 8 juni 1922 (Längd 1 70 m Hår mörkt Ögon grå). Resan, där den elegante och bereste Walfrid Holst liksom flera gånger senare var färdkamrat, förde över Berlin, Wien, Dresden, Prag till Budapest. Mötet med efterkrigseuropa, dess blandning av fattigdom och lyx, hets och hunger gjorde djupt intryck och satte spår i den lyrik G nu skrev med de utländska miljöerna (framför allt Wien) som bakgrund och underlag. I Oberammergau såg G 1922 det bekanta passionsdramat spelat för första gången efter kriget; from nu kommer ofta bibliska och religiösa motiv in i G:s diktning med Kristi kors som grundsymbol. Resan gav även direkt kontakt med den samtida, expressionistiska tyska diktningen.

Följande års utlandsresa (avresa 12 maj) gick till Paris och Rivieran. I Paris umgicks G med en grupp sv romanister, bland dem journalisten Bror Centerwall, läste och köpte åtskilligt med modern fransk skönlitteratur och såg fransk teater; han skrev Parisdikter av modernt snitt, alla orimmade. Från juli månad vid Rivieran stammar en serie kärleksdikter (Mediterranea) som till föremål hade en ung målarhustru; bilder, motiv, stämningar från dessa inflätas delvis ordagrant i sviten Kärleksroman i Kärlek i tjugonde seklet tio år senare. Till mitten av tjugotalet hörde G:s livsavgörande möten med en annan kvinna, den i Elberfeld i Rhenlandet 1901 födda koreografen Charlotte Blensdorf, senare bosatt i utlandet på nytt, och gift MacJannet. I de erotiska dikterna i Kärlek i tjugonde seklet och Att övervinna världen finns gravskrifterna över denna kärlek.

Reselivet försåg G med ett stycke livsfilosofi och ett symbolspråk. Livet själv förvandlas i hans poesi ofta till en resa (»Utan sällskap far jag genom tiden») eller en odyssé (»en homerisk irrfärd från oss själva»). Miljön i Malmö och resorna på kontinenten gav stämningsbakgrunden för den tidiga diktsamling, som G var sysselsatt med 1922–24 och som, om den kommit ut, skulle hetat »Staden». Dikterna är samlade i sex avsnitt. Debutsamlingen 1927, där titeln talar om främlingskapet i omvärlden (I en främmande stad), var stramare och komponerad i fyra satser liksom flertalet av hans senare samlingar (delvis med sonaten som mönster för uppbyggnaden).

Nya resor följde; den viktigaste (15 april–21 maj 1932) förde till Grekland. En otryckt resedagbok ger bilder bl a från Athen, Eleusis, Delfi, Sunion, Mykene och Korint. Hemfärden togs över Konstantinopel med besök i Buyukdere och Therapia, orter kända från Ola Hanssons biografi. Resan bidrog till att för G levandegöra den grekiska antiken, som han tidigare genom studier och egna översättningar var väl förtrogen med. De antika motiven i Kärlek i tjugonde seklet (1933) – liksom senare i Dödsmask och lustgård (1952) – lokaliseras ofta i det grekiska landskap han genom självsyn lärt känna.

Under och efter studieåren sysslade G med undervisning (ett kortare vikariat vid Malmö latinskola, flera terminers undervisning vid Malmö aftonskola); i skolmiljö rör sig diktboken Ensamstående bildad herre (1935). G skrev på tjugotalet artiklar bl a i årsboken Skåne, recensioner, företrädesvis om romaner i Sydsv Dagbladet (bl a Gide, Dreiser, Papini, Hj Bergman) och om samtida lyrik i BLM. Praktisk beröring med teatern fick han 1928, då Aristofanes' Fåglarna, som han och Ivar Harrie tolkat i modern version, uppfördes på Dramatiska teatern, följd 1932 av Lysistrate. Båda Aristofaneskomedierna gestaltades som revykomedier med aktuella inslag efter aktuella europeiska mönster (jfr Otto Geisteds version av Lysistrate spelad i Khvn 1931).

Kontakterna med teatern ledde till att G 1934 engagerades som litterär rådgivare vid Dramaten, en befattning som han först skötte från Lund. Genom dåvarande radiochefen Carl Axel Dymling knöts G från 1936 till Sveriges radio som chef för radioteatern, där han stannade till 1950; programdirektör vid radion var han 1949–50. I samband med anställningen vid radion flyttade han till Sthlm. Han skaffade sig bostad på Djurgården, först i Weylandtska villan, sedan på Bergsgården, inredde sitt hem med smak, hade en vacker boksamling, antikviteter och kuriosa från resor (schalen från Sarajevo) och en samling konstverk av bl a Hillerström, Josephson, Hill, Schjerfbeck och Gauguin (förstudie till duken Den gule Kristus; jfr dikten med samma namn i Ögon, läppar). G deltog i musiklivet och teaterlivet i huvudstaden, mer reserverat i sällskapslivet.

Från sitt ämbetsrum på Kungsgatan 8 styrde han som chef för radioteatern sin avdelning »med mycket långa tyglar» (Pontus Bohman), inte en dominerande chefstyp, men en inspiratör och stimulator, som med sin vidsträckta orientering inom dramatiken gav repertoaren nyheter, översatte och bearbetade, vaksam att anpassa föreställningarna efter radions medium. Med god balans, oräddhet och slagfärdighet ledde han de s k programkollegierna, där den gångna veckans program kritiskt granskades. Sjukdom, en från mödernet ärvd migrän, som tidvis drabbade honom i svåra och långa anfall, kunde retardera hans eljest ihärdiga arbetstakt och dämpa det leklynne och det skämtsamma humör, som präglade hans uppträdande alltifrån studentårens kamratumgänge.

För egen skönlitterär produktion kom nu egentligen blott somrar i Falsterbo och ferier i utlandet i fråga. Helst sökte han sig till romanska länder som Frankrike och Italien; en resa till Alger mars 1939 förde honom bl a till Biskra och Touggourt: de lyriska nedslagen finns i Sången om Touggourt (Fem kornbröd och två fiskar). Med krigsutbrottet 1939 avbröts reselivet också för G:s del. På sin plats i Sveriges radio mötte G med stridbart motstånd varje försök att inkräkta på radions frihet. I val av pjäser och Dagens dikt fick han anledning visa sin inställning, klart dokumenterad också i den 1942 publicerade samlingen Fem kornbröd och två fiskar. Han deltog vid ett besök i det av tyskarna ockuperade Khvn tillsammans med sv författarkolleger jan 1941, en manifestation av nordisk samhörighet.

Efter fredsslutet, när Europa på nytt öppnades för resenärer, for G på nya resor. I mars och april 1947 var han i Cannes, Nice och Menton. Upplevelser under denna resa – kontakten med en ung kvinna – speglas i diktsviten Paradismyt (först publ i tidskr Prisma 1948, sedan i Dödsmask och lustgård, 1952). Episoden med »den nya Eva» varade några år. 15 okt 1950 tog G avsked från Radiotjänst av önskan att få vara privatman, att få ägna sig åt författarskap men också av hälsoskäl, drabbad av allt längre och svårare sjukdomsanfall. Befattningen vid Dramatiska teatern behöll han tillsvidare liksom sitt engagemang vid Norstedts förlag som rådgivare och lektor.

Kring 1950 fick G nära kontakt med Greta Thott, änka efter greve Stig Thott. Den inleddes i Falsterbo; en resa till Las Palmas 29 febr–14 mars 1952 stod i den nya kärlekens tecken (dikten Mot en stjärna i Dödsmask och lustgård, daterad Gran Canaria 1952). Greta Thott blev G:s definitiva livsledsagarinna och officiellt trolovade. Tillsammans bodde de under hans sista decennium om vintrarna på Bergsgården, om somrarna på Greta Thotts änkesäte vid Bökebergsslätt invid sjön Yddingen – det landskap som är bakgrunden i G:s två sista diktsamlingar. Tillsammans for de på utlandsresor, bl a till Italien 1953, Grekland 1954, Tyskland, Österrike 1955, Portugal och England 1956. Passet 1952 noterar för första gången »Hår svart, gråsprängt» (redan i diktsamlingen 1937: »Svart är mitt hår, vid tinningarna vitt»). Den sista resan, våren 1958 – samma månad som G fyllde 60 år – gick till Sicilien (speglad i dikten Till Magna Grada). Under resan drabbades G av en plötslig förlamning. På neurologiska kliniken i Lund, där G tillbragte några veckor i juni, diagnosticerades sjukdomen som myastenia gravis, en sällsynt förlamningssjukdom av progredierande art. G:s i grunden starka fysik hade flera gånger tidigare varit utsatt för sjukdomsattacker: paratyfus i början av tjugotalet, en svårartad migrän, som senare ledde till bruk och missbruk av mjöldrygepreparatet gynergen (därom i dikten Änglatrumpeten, ingående i Terziner i okonstens tid, fabeln om »datura», spikklubban, växten varav mjöldrygepreparatet framställs).

Den nya, livshotande sjukdomen, myastenien, angrep i vågor; tidvis hölls den i schack genom prostigmin. De första symptomens tid våren och sommaren 1958 var en poetiskt produktiv period, då Terziner i okonstens tid fullbordades och utkom. I febr 1959 fördes G i samband med förlamning i strupen och hotande kvävning första gången till Södersjukhuset i Sthlm, blev i mars tracheotomerad och placerad i respirator. Hans enda kontakt med yttervärlden uppehöll Greta Thott, som var dag besökte honom, tolkade hans ofta deformerade, svårlästa bokstäver på brevlappar, tillkallade läkare och sköterskor då så behövdes och läste högt för honom. På sommaren 1959 överfördes G till Epidemisjukhuset i Sthlm. Under våren och sommaren i denna nästan totala isolering, med svåra kroppsliga smärtor, kvävningsanfall och ångest, bröt med samma eruptiva kraft som några gånger tidigare den skapande impulsen för sista gången fram. Under loppet av några månader (5 mars—31 juli) skrevs de dikter som skulle bilda samlingen Ögon, läppar, utkommen på hösten 1959. Prologen till diktboken, införd först i korrekturet, karakteriserar den: »ord ur en mun som inte själv kan tala».

Sjukdomen gick på nytt tillbaka. Det hål som öppnats i halsen, avsett för respiratorns kanyl, syddes ihop mot läkarnas inrådan men på G:s egen önskan. G kunde återvända till hemmet på Djurgården där han bodde från slutet av 1960 till i början av maj 1961, då han med Greta Thott for till Bökeberg. Han hade under denna tid kunnat leva tämligen normalt; gå på teater, träffa vänner, läsa böcker, tom ägna sig åt översättningsarbete.

Sjukdomen gjorde på sommaren ett nytt anlopp. Oro och ångest tilltog. Den 18 juli spelade han på kvällen några av sina favoritstycken på sin skivspelare bland dem Brahms Ein deutsches Requiem – musik och ord som redan i ungdomen gripit honom starkt. Mitt på dagen den 19 juli gick han ned till sjön Yddingen, klädde sig för bad, simmade ut i sjön och blev funnen död. Något tidigare hade han skrivit till Greta Thott: »Jag är nöjd med vad jag fått, av din kärlek, vänner, dikt».

Den utstötte sonen från Södra Förstadsgatan i Malmö hade lyckats i sin karriär och hade hunnit få många utmärkelser och förtroendeuppdrag. 1937 hade han blivit ledamot av Samfundet De nio, 1940 av Sv akademin, i vars Nobelkommittéarbete han ivrigt deltog. 1944 kreerades han till filosofie hedersdoktor i Lund. Han hade tidigt erhållit akademins stora pris (1939) och tilldelades »Lilla Nobelpriset» 1960. Under dessa år av framgång, under en oklanderlig fasad av perfekt ämbetsman med diskret framtoning, röjde sig – endast för få nära vänner och i hans dikter – ett starkt, ibland eruptivt temperament.

G:s privata liv rymmer branta och snabba växlingar. Hans lyrik känner också snabba växlingar och skiftningar: dess främsta verkningsmedel, under alla hans diktnings perioder, är kontrasten. Debutant på tjugotalet förstod han att i sin lyrik blanda skepsis och mystik. Han gav sin prägel åt trettiotalets lyriska fysionomi med böcker som Andliga övningar (1932) – genombrottsboken, en av kulminationspunkterna i hans till kristna sinnebilder anknytande poesi – och Kärlek i tjugonde seklet (1933), där sensuell erotik brytes mot erotisk mystik: de två diktböckerna står i viss mån som tes och antites. Tonen har polyfon rikedom i samlingen Att övervinna världen (1937). I den mest öppet tidsengagerade av G:s diktsamlingar, Fem kornbröd och två fiskar (1942), står politiska paroller sida vid sida med en fridsdröm tolkad i apokalypsens färger och personligt färgad lyrik anknytande till hans ursprungssituation (Till en näktergal i Malmö).

Med denna diktbok avslutas en period i G:s poesi, präglad av formell virtuositet i rimtekniken, med raffinerad blandning av vardagsord och lyrisk diktion. G hade löpt linan ut och såg inga utvecklingsmöjligheter på den inslagna vägen. En produktivitetskris följde; efter åtskilliga års tystnad, under nya personliga erfarenheters tryck och under inflytande av ett nytt litterärt klimat gjorde G sin stämma hörd med Dödsmask och lustgård 1952. Stilimpulser för sin nya, oftast orimmade lyrik, har han hämtat från både gamla orientaliska mönster, grekisk korlyrik (med Hölderlin som mellanhand) och från samtida sv och anglosachsisk lyrik. Nyorienteringen var viktig också ur motivisk synpunkt; när tidigare brukade motiv återupptas, sker det ofta med omvända förtecken.

Med nya signaler, ny rimfärdighet och en ny prosodi återvänder G i Terziner i okonstens tid (1958), hans bidrag till det litterära 50-talet; versformen är den från Dante lånade terzinen. I ögon, läppar (1959), där terzinens grundmönster mjukas upp och delvis ersätts av lyriska kortdikter, nådde han fram till stor och stilla enkelhet, främst i naturdikter och kärleksdikter. Boken betecknade ett sista genombrott för G:s poesi, en halvt postum diktsamling, hans mänskligt gripande Sånger från Hades.

Som diktare har G till skillnad från sina jämnåriga i de »fem ungas» generation, som alla var autodidakter, en klart akademisk profil (»en lärling från Tegnérs akademi»). Hans egen roll var inte den litterära revoltörens eller ledargestaltens; till de alltför snävt tidsbundna litterära idealen har han markerat en viss distans. I en tid av formupplösande tendenser inom lyriken håller G en strängt formmedveten linje; i hans manuskript kan man avläsa arbetet med formen under ofta betydande omstöpningar. Metriska problem och teorier intresserade honom starkt från unga år, likaså försök att överföra musikaliska former eller musikaliska paralleller till lyrikens område (Sonat 1928). Före 1920 hade han även sysslat med musikalisk komposition; själv spelade han i unga år violin.

Den lyriska impulsen tog honom för första gången i besittning med överrumplande kraft; »utan föregående varning» började han skriva vers 1919, efter att tidigare ha prövat prosaformer. Ofta skildrar han också, särskilt i sin tidigare poesi, den lyriska skapelseakten som ett tillstånd, där han själv är ett passivt medium, mottar ett budskap, skriver efter diktamen. Med känsla av valfrändskap orienterade han sig i mystikens värld. Han läste kristna barockmystiker som Angelus Silesius eller orientaliska mystiska texter som Bhagavadghita men också Pascal och Kierkegaard. Som i mystikernas liv följs i hans diktarliv perioder av vision och skapande av långa perioder av torka och tystnad. Inte bara sin inspirationsupplevelse har han tolkat i termer från mystikens språk men också andra moment: jagutplåningen, oändlighetskänslan, gudsupplevelsen, förhållandet till den egna döden.

Motiv och symboler väljer G med förkärlek från två håll: den bibliska världen och den grekiska antiken. Hans lyrik har inte konfessionellt kristen prägel; med ett »kanske» eller »kanhända» markerar han ofta ett skeptiskt avstånd. I och efter Dödsmask och lustgård (1952) omprövar han sin motiv- och symbolvärld. Han avlägsnar sig från de bibliska och kristna motiven; antiken vinner på nytt tvekampen. Samtidigt förvandlas hans tidigare »apolliniskt» formade antikbild till en »dionysisk» och »orfisk» antik, där lidandet och skådandet kommer i centrum. — Vid sidan av bibliska och antika influenser märks de orientaliska. G:s tidigaste kontakt med österländsk poesi förmedlades av Bethges översättningsvolym Die chinesische Flöte; sedan kom Erik Hermelins tolkningar av persisk poesi att spela en roll, bl a för sviten Paradismyt i Dödsmask och lustgård.

Vid sidan av sin gärning som originallyriker har G gjort en viktig insats som översättare av antik och modern litteratur. Av nyare lyriker har han introducerat bl a Nobelpristagarna Gabriela Mistral (Sången om en son 1944) Jiménes och Seféris (Själens dunkla natt och andra tolkningar 1955). Många av G:s översättningar har samband med hans starka intresse för dramatik såsom tolkningarna av Aristofanes och Calderon (tills med Ivar Harrie) och översättningar av Euripides, Sofokles och Lorca.

Bland tonsättningar av större format till G:s texter märks Förklädd gud av Lars-Erik Larsson samt juloratoriet Den heliga natten, symfonin Johannes uppenbarelse och Hymn till ett evakuerat Nationalmuseum av H Rosenberg. Åtskilliga dikter har tonsatts även av I Lidholm, G Nystroem, G Turesson m fl.