Sigrid M Göransson

3 Göransson, Sigrid Maria, dtr till G 2, f 23 febr 1872 i Högbo (nuv Sandviken), d 9 okt 1963 där. Inspektris för Sandvikens järnverks sociala inrättn:ar 07–37, led av Sandvikenkretsen av Sv röda korset 15–42, av sv kyrkans diakonistyns sociala utsk 19–35, huvudman i Sv nationalfören mot tuberkulos 20–27, led av ärkestiftets stiftsråd 22–42, av Socialstyr:s sociala råd för arbetarskydd o arbetarfrågor 26–37. — Iqml 14, PS:s GM 1:a storl 15 sept 37. — Ogift.

I det samhälle, som växte upp kring det nyanlagda järnverket i Sandviken, uppstod under de första årtiondena stora problem beträffande bostads- och försörjningsfrågor, skolväsen, sjukvård och fattigvård m m. Redan i unga år hade Sigrid G genom att följa sin fader på hans inspektionsturer i järnverket och arbetarbostäderna förvärvat sig en ovanlig sakkunskap beträffande de anställdas arbetsförhållanden och levnadssätt. Med säker omdömesförmåga såg hon vad som behövde göras för att skaffa arbetarna och deras familjer bättre yttre förhållanden, ökade kunskaper och högre intressen. För sina strävanden fann hon förståelse hos bolaget, som satsade mera på de sociala förhållandena än vad på den tiden var vanligt och gjorde henne till inspektris för sina sociala inrättningar.

En av de första åtgärderna var att skaffa läkare och sjukhus till samhället. Efter studier av vårdförhållanden i Schweiz och andra länder tog G initiativet till uppförande av ett sanatorium i Sandviken, ett av de första i vårt land. Redan från början ordnades där med arbetsterapi och studieverksamhet m m för patienterna. Till gagn för samhället uppfördes gymnastiksal och varmbadhus, en stor tvättinrättning samt en hushållsskola för flickor och yngre fruar. En av bruksgårdarna upplåts till bibliotek och läsrum, och ett bildningsutskott stiftades för anordnande av föreläsningar och diskussioner. G tog verksam del i uppförande av ålderdomshem och barnhem, och sedan kommunen övertagit socialvården, var hon under många år ledamot av fattigvårdsstyrelsen och andra kommunala nämnder. I sitt hem Åsgården samlade hon ofta medlemmar i de kommunala styrelserna och andra intresserade för studium av nya författningar på det sociala området. Andra kvällar ägnades åt diskussioner kring nyutkommen litteratur och aktuella samhällsfrågor. Säkerligen främjades genom dessa sammankomster den samförståndsanda mellan olika partier och åsiktsriktningar, som var rådande i Sandviken under brytningstiderna i seklets början.

Under kristiden efter första världskriget bildade G en kvinnornas livsmedelskommitté, som hjälpte husmödrarna att anskaffa livsmedel och tillaga ersättningsmedel för felande varor. Efter krigets slut ombildades denna sammanslutning till en husmodersförening, som fick mycket stor anslutning. Själv var hon under ett 30-tal år ordförande i denna. Mycket intresserad av hemslöjdsverksamhet grundade hon även en förening, Hemarbete, som hade till uppgift att anskaffa textilier till järnverkets och kommunens många olika lokaler och som samtidigt beredde arbete och inkomster åt många kvinnor. G var under hela sin levnad intresserad av alla ideella och kulturella strävanden. Inte minst den religiösa verksamheten var föremål för hennes omtanke. Till den nya kyrkan i Sandviken lämnade hon värdefulla textilier, och till förskönande av kyrkparken donerade hon en av Oscar Antonsson utförd staty av S:t Staffan. Det kyrkligt-sociala arbetet främjades genom stiftande av en diakoniförening samt anställande av diakonissor och hemsystrar. En stor del av sin förmögenhet överlät hon till en stiftelse för att användas till ideell verksamhet och ungdomsarbete. Denna donation utökades ytterligare i hennes testamente, enligt vilket även hennes vackra hem Åsgården skänktes till ungdomsgård och föreningshem. Även Sigtunastiftelsen blev ihågkommen med en större donation för den ekumeniska verksamheten.

G:s insatser på det sociala området blev kända vida omkring, och många studiedelegationer, även utländska, kom till Sandviken för att hämta idéer till liknande verksamhet på sina hemorter. Även på riksplanet blev hennes gärning uppmärksammad. Till sin personliga läggning var G enkel och naturlig, generös och varmhjärtad, alltid redo att gripa in och finna utvägar. Hon gjorde verkligen skäl för hedersnamnet »Sigrid Godråda», som ärkebiskop Söderblom vid ett tillfälle kallade henne. Hon hade en klar syn på livet, ett friskt sinne och ett varmt hjärta.