John Hall

1 Hall, John, f 15 febr 1735 trol i Gbg, d 2 okt 1802 där (Domk). Föräldrar: köpmannen Benjamin H o Cornelia Åkesson. Burskap i Gbg 9 maj 55, deläg i firman Robert & John Hall resp John & Benjamin Hall 55—66, innehavare av John Hall & Co från 67.

G 20 okt 65 i Gbg (Domk) m Christina Gothén, f 4 april 49 där, d 13 nov 25 där (Domk), dtr till superkargören Anders G o Margareta Elisabet Gadd.

Med ett inte oansenligt startkapital, som han fått i arv efter fadern, började H 1755 egen handelsrörelse tillsammans med kusinen Robert H. Efter dennes död 1763 blev brodern Benjamin delägare. Sedan Benjamin H avlidit redan 1766, valde H till sin kompanjon skotten Thomas Erskine, vilken varit anställd som bokhållare på det hallska handelskontoret sedan 1765. 1798, kort tid innan Erskine som earl of Kellie återvände till Skottland, anmälde H, att det långa kompanjonskapet med denne upphört. H stod därefter till sin död som ensam ledare av det stora handelshuset med skotten David Carnegie som närmaste medhjälpare. Fr o m senare delen av 1780-talet var John Hall & Co det högst taxerade företaget i Gbg. Handelsvinsterna fortsatte därefter att stiga i tämligen jämn takt och vid sekelskiftet var H miljonär, i dåtidens mynt räknat (rdr rgs). Behållningen i boet upptogs vid hans död till 708 781 rdr bko i fast och lös egendom.

Denna för sin tid mycket stora förmögenhet var resultatet av en målmedveten inriktning på export framför allt av järn och bräder — med stark koncentration på den brittiska marknaden — och en åtföljande konsolidering av handelsverksamheten genom förvärv av sågar och järnbruk. Som illustration kan tjäna att H 1771 svarade för drygt 20 % av Gbgs totala stångjärnsexport. 1780 hade andelen vuxit till 35 %, 1790 var den över 75 % med en relativ nedgång 1800 till 48 %. Motsvarande koncentration till den hallska firman visade sig inom brädexporten, där John Hall & Co 1771 stod för 25 %, 1780 för 50 %, 1790 för 70 % och 1800 för 55 % av den totala utförseln. Även om järn och bräder utgjorde de dominerande varuslagen i handelshusets export, förekom också andra varor, särskilt sill, som utskeppades i stora partier, fastän John Hall & Co:s andel i den totala sillutförseln var förhållandevis liten.

Inom importhandeln gjorde sig inte firman gällande på helt samma sätt som vid exporten. Med undantag för salt, som var en oumbärlig ingrediens vid sillhanteringen, var de av John Hall & Co importerade artiklarna typiska brittiska returvaror som kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror.

Samtidigt som handelsrörelsen växte, stärkte H ytterligare sin ställning och underlättade sin försörjning med exportvaror genom att anlägga två sillsalterier för den varje år alltmer tilltagande sillexporten och genom att köpa handelsmannen Peter Ekmans sågkvarn vid Lilla Edet, brädgård i Gbg och två brädbåtar (1774). Under åttiotalet förvärvade han storköpmannen Christian Arfwidssons sågar vid Lilla Edet och blev därigenom ägare till de flesta större, moderna sågarna i Götaälvdalen. Dessa var finbladiga, av holländsk modell och försedda med sågblad, som tillverkats vid det H tillhöriga Kollerö bruk. Genom sitt betydande innehav av sådana tekniskt överlägsna sågar och tack vare tillgång på kapital för erforderligt timmerförlag kom H att behärska en mycket stor del av den västsv brädhandeln.

När det gällde järn, spelade den egna produktionen av handelsvaran ej samma roll. Trots att John Hall & Co under nittiotalet ägde eller hade del i ett dussin järnbruk, tillverkade dessa ej mer än en bråkdel av firmans behov av stångjärn för export. H ägde 1794 helt eller delvis följande bruk och manufakturverk: Ransäter, Olby, Torsby, Kollerö, Rådanefors, Öxnäs, Loviseholm, Björkefors, Lövstaholm, Antonström, Stöpafors och Rottnedal. 1802 hade dessa utökats med Gunnerud och Gårdsjö samt Wälsfors manufakturverk.

Som redare spelade H inte någon nämnvärd roll i motsats till åtskilliga andra gbgs-köpmän, som satsade kraftigt på sjöfart under åttio- och nittiotalens gynnsamma konjunkturer. Detta torde hängt samman med H:s utpräglade inriktning på den brittiska marknaden, där den inhemska fraktfarten dominerade.

Från engelska församlingen övertog H 1767 ett som kyrka och prästgård avsett stenhus, vilket visat sig alltför dyrt för den lilla församlingens begränsade ekonomiska resurser. Mot att upplåta en kyrksal till församlingen blev H på så sätt ägare till ett av stadens mest representativa patricierhus och i sitt smakfullt inredda hem mottog han kungligheter och andra celebriteter, som gästade Gbg. Teaterföreställningar, konserter och soaréer i det hallska huset hade också en framträdande plats i stadens nöjesliv. Söder om Gbg lät H på 1780-talet stadsarkitekten C W Carlberg uppföra det eleganta lilla sommarslottet Gunnebo med utsmyckning av italienaren Frulli och med fransk trädgård, orangeri och omgivande engelsk parkanläggning.