Torsten V F Heurlinger

Heurlinger, Torsten Valter Fredrik, f 31 mars 1893 i Halmstad, d 26 sept 1927 i Uppsala. Föräldrar: lektorn Fredrik Anderson o Fredrika Eleonora Schollin-Borg. Studentex vid h al i Lund 6 juni 11, inskr vid LU 30 aug 11, FK 30 okt 13, FL 31 maj 16, amanuens vid fysiska inst 1 jan 17, disp 21 sept 18, FD 27 sept 18, doc i teoretisk fysik 7 okt 18—9 febr 23, allt vid LU. — Ogift.

Redan under gymnasietiden hade Torsten H visat ovanliga anlag för matematik och matematiskt-naturvetenskapliga ämnen. Under ett studiebesök i Göttingen sommaren 1914 väcktes hans intresse för de galvano- och termomagnetiska effekterna hos metaller, och följande år publicerade han en teoretisk undersökning härom, där han trots sin ungdom visade sig på ett överlägset sätt behärska ett rikhaltigt experimentellt material. I två efterföljande arbeten fullföljde han denna ansats i fråga om några speciella problem och gav bl a förklaringen till de hos vismut framträdande växelströms-likströmseffekterna, som han påvisade vara termoelektriska fenomen.

Men det var inte på termoelektricitetens område, som H skulle utföra sin mest betydande gärning. Niels Bohrs atomteori hade gått segrande fram genom världen, sedan den i väsentliga drag lyckats tyda de för olika sorters atomer karakteristiska linjespektra. Ett ljusutsändande gasformigt ämne kan inte bara ge upphov till klart avgränsade spektrallinjer utan också till breda band, s k bandspektra, som vid ytterligare upplösning visar sig bestå av ett otal tätt liggande, regelmässigt ordnade linjer. Man hade länge misstänkt, att dessa band i spektrum härrör från molekyler eller från anhopningar av atomer. I viss anknytning till föregående tankegångar ansåg H, att de optiska bandspektra uppkommer genom att elektronernas rörelse i atomen överlagras dels av atomkärnornas svängningar i förhållande till varandra inom molekylen, dels av molekylens egen rotation omkring en axel. Sin uppfattning prövade han på förut gjorda mätningar rörande bandspektra, och prövningen utmynnade i en uppsats, som förelades Vetenskapsakademin 25 oktober 1916. Det har sagts, att med denna uppsats inleddes den, inte minst för kemin viktiga, moderna bandspektroskopin.

Under de följande två åren fullföljde H såväl teoretiskt som experimentellt sina studier av bandspektras uppkomst under olika betingelser. Dessa studier förde honom till doktorsgraden. Härefter vidgades horisonten genom att H i anslutning till Bohr betraktade en bandlinjes svängningstal såsom framsprunget ur skillnaden mellan två energitillstånd hos det ljusutsändande systemet. Efter hand omfattade hans forskning hela bandsystem, vilkas förekomst han elegant förklarade med tillhjälp av kvantfysikaliska metoder.

H fick ej själv skörda frukterna av sin pionjärinsats. Vid 27 års ålder drabbades han av en obotlig sinnessjukdom, som för återstoden av hans korta liv lämnade honom i total avskildhet. Av sina vänner och kamrater skildras han ej blott som en genial begåvning utan också som en ovanligt fin karaktär.