Carl Johan D:son Hill

1 Hill, Carl Johan Danielsson, f 12 jan. 1793 i Målilla, Kalm, d 25 aug 1875 i Lund. Föräldrar: bonden Daniel Jonsson Rudelius o Maria Christina Jaensdtr. Elev i Vimmerby skola 06, i Linköpings gymn 09, inskr vid LU 24 febr 12, ex philologicum 15 juni 16, antog namnet H 16, ex philosophicum 3 maj 17, disp pro gradu 4 juni 17, mag 21 juni 17, allt vid LU, v bataljonsläk vid Skånska husarreg 18, doc i fysik vid LU 30 nov 19, observatör i astronomi där 1 juni 21, vik prof där 21—22 o 26—27, prof i fysik vid Tekn inst i Sthlm 7 dec 27, i matematik vid LU 21 okt 30—2 dec 70, LU:s rektor 34—35 o 44-45. — LFS 22, LVA 48, LVS 50.

G 29 aug 44 i V Husby, Ög, m Charlotta Christina Rudelius, f 9 okt 14 där, d 8 mars 00 i Lund, dtr till prosten Johan Daniel R o Hedvig Ulrika Hoffström.

Till en början var H fysiker och astronom. Han disputerade vid Lunds univ på en avhandling om torsionselasticiteten och fullföljde disputationsprovet med några smärre uppsatser om elektriciteten och det astronomiska pendeluret. Under de sju år han innehade tjänst som observatör i astronomi i Lund var han ofta tjänstledig antingen som vik prof eller för att biträda vid uppbyggnaden av det Teknologiska institutet i Sthlm (sedermera Tekniska högskolan). Han tjänstgjorde också tre år som prof i fysik vid institutet. Men hans intresse inriktades alltmer på den rena matematiken, och 1830 utnämndes han till prof i detta ämne efter en hård strid med den ende medsökanden, adjunkten A W Ekelund.

H:s levnadsbana var alltifrån hans sista gymnasietid kantad av kontroverser. Som trettioårig kom han i konflikt med Vetenskapsakademin, då han skarpt kritiserade ett i akademins handlingar publicerat matematiskt arbete. Samtidigt förelade han akademin en av honom själv författad uppsats för bedömning. Svaret blev, att författaren väl "däruti ådagalagt bekantskap med vetenskapens högre problemer", men att han "genom eget utgivande därav från trycket säkrast komme att skörda all den litterära ryktbarhet, varav arbetet kan vara förtjänt". Akademins syrliga utlåtande satte spår i hans fortsatta matematiska produktion. Hans medfödda självkänsla sårades, hans egenheter förstärktes, och han började att författa på sitt särskilda sätt, obekymrad om någon kunde följa hans tankegångar. Han förkastade gängse matematiska beteckningar och införde nya symboler, som påminde om gamla astrologiska tecken. Det har sagts, att Vetenskapsakademin länge vägrade att införa hans skrifter i sina handlingar. Hur därmed än må förhålla sig, kvarstår det faktum att han ej publicerade någon uppsats i akademins annaler, förrän han 1848 kallats till medlem av akademin.

Större delen av H:s författarskap återfinns i utländska tidskrifter eller i skrifter med honom själv som förläggare. Om H:s lärdom och skarpsinne vittnar en serie avhandlingar i Crelles Journal für Mathematik, utgiven i Berlin. De är skrivna på latin och belyser frågor inom algebra och funktionsteori. Hans förnämsta arbete anses vara det på 1860-talet utgivna verket Matheseos fundamenta nova analytica. För detta, av senare forskare uppskattade arbete, erhöll han till att börja med statligt understöd. Statsbidraget drogs senare in, då granskarna i Vetenskapsakademin ej ansåg arbetet skrivet för någon annan än författaren själv. Bland hans på svenska utgivna skrifter må nämnas Kort logarithm-tabell 1828, som kompletterades med en rad uppsatser under senare år, behandlande tabellernas användning.

I ett eftermäle om H heter det, att han var en grundlärd man med sinnet öppet för allt och alla. Hans allmänintresse säges ha famnat nära nog alla vetenskaper, även politik och vitterhet. Men konsten att göra sina åsikter lättfattliga var honom ej förunnad.

Otaliga historier vittnar om H:s med åren alltmer framträdande originalitet som lärare och examinator. Som prof vid Teknologiska institutet lär han ha stimulerat flera lärjungar, som senare kom att inta hedrande platser i sv näringsliv. Fastän hans huvudämne var matematik, blev hans innehav av den matematiska professuren mindre lyckosamt, åtminstone vad undervisningen beträffar. Till sist var det endast ett ringa fåtal, som förstod hans föreläsningar. Och ändå var han livligt intresserad av undervisningen och sina studenters välfärd. Examinationen kunde utsträckas till långa perioder för att examinanderna åtminstone på detta sätt skulle tvingas att lära sig något. Som regel förlät han dem deras enfald och skyllde okunnigheten på tidsandan och den gällande skolordningen.