Peter Jacob Hjelm

Hjelm, Peter Jacob, f 2 okt 1746 i Göteryd, Kron, d 7 okt 1813 i Sthlm, Nik. Föräldrar: kh Eric H o Cecilia Gistrénia. Inskr vid UU 6 okt 63, ämnessven i masmästeriet 19 jan 74, akad testimonium 26 juni 74, auskultant i bergskoll 4 juli 74, v myntguardien (myntvärdie) 81, proberaretitel 14 maj 82, stipendiat i kemin 27 jan 83, myntguardien o förest för bergskoll:s kemiska lab 13 maj 94. — LVA 84 (preses 87). — Ogift.

Efter fem år i Växjö gymnasium blev H 1763 student i Uppsala. Här stannade han elva år och hann att under sin avlägsne anförvant Linnés inspektorat vara sekreterare och kurator vid Smålands nation och disputera under juristen P N Christiernin och kemisten T Bergman. Han blev dock aldrig magister. I den av honom själv författade kemiska dissertationen Om hvita järnmalmer påvisade H, att dessa utom kolsyra och järn även innehöll brunsten (mangan) i avsevärda mängder, och förmodade att en manganhalt i tackjärnet på något sätt bidrog till att vissa tackjärnssorter gav ett ypperligt stål. Det dröjde ett århundrade, innan manganets betydelse för järnindustrin blev klarlagd. Senare fullföljde H sina undersökningar av denna metall och kan anses som upptäckare av dess allmänna förekomst i naturen. Torbern Bergman uppskattade honom för hans mogna insikter och hans "nästan otröttliga arbetsamhet".

Efter studieåren i Uppsala blev H auskultant i bergskollegium. Där utökade han under Sven Rinmans ledning sina kunskaper i den analytiska kemin och fick stort anseende för sin skicklighet att göra mineralanalyser med hjälp av blåsröret. På 1790-talet var han en av Sveriges främsta kemister. Sin största vetenskapliga insats gjorde H, då han efter tålmodigt arbete lyckades reducera molybdenglans till metalliskt molybden, och han har gått till eftervärlden som denna metalls upptäckare. Experimenten tycks han ha utfört på direkt uppmaning av Scheele, som han lärt känna i Uppsala och med vilken han brevväxlade.

H avancerade i statlig tjänst till myntguardien och föreståndare för det i myntverkets byggnad befintliga Laboratorium chymicum. 1784 invaldes han i VA. Han blev en av akademins mest aktiva ledamöter och publicerade i dess Handlingar inte mindre än 24 skrifter om högst varierande ämnen. Hans kemiska kunskaper anlitades i många sammanhang av akademin, och han var en sträng granskare av ingivna kemiska rön. I uppsatsen Om konsten at härda koppar har man velat finna det arkeologiska treperiodsystemet uppskisserat. När han 1787 med ett tal nedlade sitt presidium i VA, propagerade han i utilistisk anda bl a för gråsten som byggnadsmaterial, oljekomposter av silltran och pottaska samt taktegel av glas.

H:s dagböcker (KB) från resor i Sverige vittnar om hans mångsidiga intressen alltifrån gruvdrift och bruksnäringar till historiska minnesmärken och folkets levnadssätt, språk och karaktär. Han hade även håg för allmänna angelägenheter, vilket framgår av hans översättningar från franska och engelska liksom den av historiker flitigt anlitade dagboken Squaller i politiquen (D 1004, KB). Den visar, att H i många stycken hyste radikala åsikter. Han ansåg Gustav III vara en tyrann och gladde sig åt den franska författningen av 1791, och när den tiden kom höll han ett vaksamt öga på Reuterholm. Han var välunderrättad men anger sällan några källor för sitt vetande. Troligen hämtade han uppgifterna från sina många umgängesvänner bland Sthlms ämbetsmän och affärsidkare. I en redan under åren i Uppsala påbörjad omfattande vissamling Allehanda (UUB) finns bl a bellmaniana. För att öka sina knappa inkomster sökte han finna köpare av sina översättningar. Från 1797 hade han hand om försäljningen av produkter från Älvdalens porfyrverk, där han senare blev ledamot av styrelsen. H:s minnestecknare framhåller samtliga hans glada lynne. Hausmann, som i sin reseskildring sjunger hans lov, konstaterar att H med sitt förnöjsamma sinnelag och sin ovilja mot att tala illa om medmänniskor på ett fördelaktigt sätt skilde sig från flertalet bildade svenskar.