Ernst (Ernie) V Hjertberg

Hjertberg, Ernst (Ernie) Valfrid, f 22 jan 1867 i Jönköping, d 15 dec 1951 i New York. Föräldrar: urmakaren Johan August H o Emma Adolfina Gauffin. Utbildades till boktryckare i New York, medeldistanslöpare, idrottstränare vid New Jersey Athletic Club, New York, 90—97, amerikansk mästare i hinderlöpn 2 eng mil 91 o 92, tränare vid Irish American AC 04—05, 07—09, vid New York AC 06, sv tränare i fri idrott 10—22, övertränare av holländska olympialaget 22—24, tränare vid Rice Institute, Houston, Texas, 24—34.

G 5 okt 93 i Brooklyn, N Y, m Loretta Margaret Riley, f 5 okt 69 där, d 17 nov 46 i New York, dtr till farmaren James R o Mary Hopkins.

Ett inslag i det intensiva sv förberedelsearbetet inför Sthlms-olympiaden 1912 var, att utländska tränare för första gången inkallades. Bland en rad högt kvalificerade kandidater från föregångsländerna England och USA antog organisationskommittén sommaren 1910 Ernie H till tränare i den dominerande grenen fri (allmän) idrott. Han hade i USA gjort sig känd som skicklig löpare men framför allt som framgångsrik professionell idrottsinstruktör, främst för Irish American Athletic Club, vars idrottsmän utmärkt sig vid Olympiska spelen i London 1908. Till valet av H bidrog utom hans sv ursprung att han till mycket uppmärksammade resultat drivit fram tre professionella sv löpare (T Johansson, G Ljungström och J Svanberg), vilka 1909 farit över till USA.

H (kallad Gubben) framstod efter sin ankomst till Sverige i juli 1910 som mannen för dagen inom sv idrott och blev mer än kanske någon annan föremål för det uppskruvade olympiska förhandsintresset. Enligt det första kontraktet skulle han tjänstgöra fyra månader 1910 samt vid anfordran sex månader både 1911 och 1912 mot en månadslön av 1 500 kr; lönesättningen föranledde pressrubriker om H som Sveriges högst avlönade pedagog. Emellertid gjorde han sig snart oumbärlig; enligt en framstående idrottsledare ljöd över hela landet maningen: 'släpp ej Hjertberg'. Han kom — under senare år med titeln idrottsinspektör — att verka som sv friidrottstränare till 1922. Ekonomiskt möjliggjordes detta genom att privata donatorer — särskilt kan bröderna Axel och nämnas — gav idrottsledningen stora summor för ändamålet.

H införde från första början en intensiv, rationell träning för de sv olympiakandidaterna. Han aktualiserade dittills mindre beaktade krav på den personliga livsföringen t ex i fråga om dieten. Konsekvent genomdrevs det amerikanska systemet att varje idrottsman måste specialisera sig på en eller ett litet fåtal grenar. Hans idéer om moderna träningsmetoder, nedskrivna i Handbok i fri idrott (1911—12), vann allmän anslutning. Sveriges placering 1912 som andra nation sammanlagt i fri idrott, obetydligt före Finland, långt efter USA, bedömdes redan av den kräsna samtida opinionen i Sverige som ett gott resultat och måste till stor del tillskrivas H. Däremot misslyckades han i sina försök att efter amerikanska förebilder introducera den renodlade tävlingsidrotten i sv skolor. Specialiseringen ansågs i pedagogiska kretsar oförenlig med kraven på allas allsidiga, harmoniska kroppsutbildning, krav som hade särskild förankring i den traditionsrika linggymnastiken.

H:s uppgift var inte bara att höja elitidrottsmännens prestationer utan även att utbilda inhemska idrottsmän till instruktörer. Hans mindre iögonenfallande insatser inom instruktörsutbildningen framstår nu som de kanske mest betydelsefulla. Med undantag för gymnastiken med dess speciella förhållanden var denna verksamhet epokgörande i sv idrottsrörelse. Den ledde till att en rad regionalt utplacerade instruktörer snart kunde täcka i princip hela landet.

Bl a på grund av oenighet i lönefrågan lämnade H 1922 Sverige. 1922—24 var han tränare i Holland och begav sig därefter åter till USA. Hans länge fortsatta verksamhet där fick allt större inriktning på idrottens allmänna utbredning, vilket sannolikt stimulerats av erfarenheterna från Sverige.