Sven Hof

Hof, Sven, f 18 jan 1703 i Skara, d 25 aug 1786 på Ulvängen, Väring, Skar. Föräldrar: rektorn kh Johan H o Christina Wallvik. Inskr vid UU 19 sept 21, disp 24 maj 31, mag 15 juni 31, informator hos bl a riksrådet greve Gustaf Bonde, presidenten D N v Höpken o landshövd P v Danckwardt i Falun, v konsistorienotarie o adjunkt i Skara 15 febr 38, domkyrkosyssloman 26 sept 39, ord konsistorienotarie 24 sept 40, rector scholæ 23 juni 42, lektor i matematik 20 aug 46, i romersk litt 18 april 50, avsked med pension o prof:s n h o v 10 maj 57.

G 25 okt 40 i Falun m Sara Forslind, dp 27 sept 10 där, d 18 mars 86 i Väring, dtr till bergsmannen o rådmannen Olof Persson F o Birgitta Dahlstedt.

Tack vare H:s förmåga att kritiskt och fördomsfritt iaktta sin samtids levande språk har han hunnit att göra åtskilliga viktiga insatser inom den sv språkvetenskapen. I sina skrifter framstår han som en snillrik språkteoretiker, obestridligt överlägsen alla sina samtida. I Svänska språkets rätta skrifsätt (1753) företräder han åsikter i rättstavningsfrågan, som blev moderna först i slutet av 1800-talet. Han menade, att vad örat hör, bör också ögat se; därför borde intet ljud återges med flera skrivtecken och samma tecken aldrig brukas för olika ljud. Främmande ord borde stavas efter sv regler och så långt möjligt undvikas. Han var i sin ortografiska teori absolut konsekvent, men medveten om den mänskliga naturens svaghet uppträdde han i praktiken som en mycket moderat reformator.

Även på grammatikens område ville H reformera. Han ansåg, att den latinska grammatiken förvillat svenskan, som borde beskrivas efter sina egna förutsättningar. Den borde fastställa "vad nu i svenskan bäst och allmännast brukeligt är". Han hyste ringa intresse för äldre tiders språk och för etymologiska frågor. Det var samtidens språk han ville utforska. Och han visste, att alla språk förändras med tiden; därför kunde de regler man utläste ur 1541 års bibel eller Kristoffers landslag inte vara bindande för nutiden.

Det kanske viktigaste av H:s arbeten är Dialectus Vestrogothica, tryckt 1772, vår första vetenskapliga dialektmonografi. Väsentligen är det en ordbok med orden skrivna efter uttalet, med noggranna jämförelser mellan västgötskt och uppsvenskt uttal och ordförråd och dessutom försett med en mycket rikhaltig och mångsidig grammatisk inledning, "i sin helhet ett arbete, som ej blott ojämförligt överglänste hela den föregående litteraturen i ämnet både i fråga om utförlighet och vetenskaplig hållning, utan som i båda, dessa avseenden först i vår tid blivit överträffat" (Noreen).

Som språkman var H också starkt intresserad av att få ett mer begripligt språk i bibel och psalmbok. I skrivelser till rikets ständer, sista gången 1769, sökte han få fram förslag om en ny bibelöversättning, begriplig för vanligt folk. Språkligt sett var bibeln full av germanismer, naturligt nog eftersom den var översatt från tyskan. Dessutom bar den spår av den närkiske översättarens dialekt. Även psalmboken behövde en språklig förnyelse, och för att påvisa detta utgav H 1765 sin skrift Förklaring öfver besynnerliga . . . ord, som uti svenska psalmboken . . . finnas. Han granskade också kritiskt de förslag till revision av denna, som framkommit. Hans kritik gillades väl inte av biskoparna, men den torde i viss mån ha bidragit till att Gustav III 1773 tillsatte den bibelkommission, som först 1917 avslutade sitt värv.

H var också kritisk mot åtskilliga drag i sin samtids bildningsväsen. Om den akademiska undervisningen ansåg han, att "om våra Akademier fortfarande, som de nu en tid gjort,... utkläcka stora svärmar av eländiga magistrar, som ingen ting grundeligen av lärde saker inhämtat, torde man framdeles hava svårt för att bekomma skickeliga ungdomens ledare vid vårt lärosäte" (självbiogr, s 133). Inte heller prästutbildningen ansåg han fullgod. Kunskaperna i grekiska och hebreiska borde förbättras liksom också i historia och dogmatik, och okunnigt folk borde inte så lättvindigt som nu få prästvigas.

H var allsidigt begåvad och en mångkunnig och lärd man. Under uppsalatiden hade han ägnat mycket tid åt musiken och befordrade som lärare i Skara på allt sätt elevernas musikutbildning. H sammanbragte under 30 år en naturaliesamling bestående av mineralier, herbarium, snäckor, mynt m m. Sitt stora naturvetenskapliga intresse visade han genom åtskilliga till VA insända rön och skrifter, som dock på ett undantag när (om fördelen av smalare ljus framför tjockare) ej antogs för publicering i dess handlingar. Han blev heller inte invald som ledamot i akademin, trots att han själv ansåg sig höra till dess grundare. Däremot publicerade han diverse lantbruksrön i Hushållnings journal.

Trots sin lärdom förstod H att sköta praktiska ting, inte bara sin egen ekonomi — han hade genom sin hustru ärvt 18 000 dlr kmt och fyra lotter i Falu gruva — utan också att väl bevaka Skara domkyrkas och gymnasiums ekonomiska rättigheter. Han satte sig grundligt in i lagar och förordningar och höll strängt på deras efterlevnad. Han ordnade upp domkapitlets slarvigt förvarade handlingar och byggde bl a ett bibliotekshus åt gymnasiet och utökade dess bibliotek genom donation av egna böcker. Han var en sträng och effektiv pedagog men avskydde tidens pennalism. Många begåvade elever fick gratisundervisning av honom.

H var ej alltid så lätt att tas med varken som lärare, rektor eller syssloman. I sin självbiografi säger han sig vara "av naturen mycket hetsig till sinnes, obetänksam, vredsam, och följakteligen hämndgirig. Jag beflitade mig väl att dämpa mina retelser, styra mitt sinne, och smörja mig med tålamods olja; men det gick, Gud bättre, så med mig ofta, som versen lyder: Naturam expellas furca, tamen usque recurrit". Och han tillägger: "Nog sökte jag akta mig för stickande ord, och vinnlade mig om, att bruka hövlighet i mitt tal och uppförande emot alla, undantagandes då jag blev retad till vrede; varigenom jag hoppades att tillbaka med hövlighet bemötas, som dock ofta hade en slät verkan."