Johan Hoya och Bruchhausen, greve av

Hoya och Bruchhausen, Johan, greve av, d 11 juni 1535 vid Øksnebjerg i Søby nära Assens på Fyn. Föräldrar: greve Jost I av H o grevinnan Ermgard av Lippe. Sändes av staden Lübeck med hjälptrupper till hertig Fredrik i Danmark i början av 23, var där ännu i jan 24, i sv tjänst senast i aug 24, sv riksråd okt 24, hade Stegeborgs slott o län som förläning 24—25, ståthållare på Viborg o Nyslott 25—3 juni 34, hertig Albrekts av Mecklenburg "ståthållare" i Danmark 8 dec 34.

G 15 jan 25 i Sthlm m Margareta Eriksdtr, d 31 dec 36 i Reval, änka efter väpnaren Joakim Brahe o dtr till riksrådet Erik Johansson (Vasa) o Cecilia Månsdtr (Ekaätten).

H:s far hade varit regerande greve i det lilla riksomedelbara nordvästtyska grevskapet Hoya och Bruchhausen, beläget mellan Bremen och Hannover. Vid faderns död 1507 var de tre sönerna, Jost, Erik och H, omyndiga. 1512 ockuperades grevskapet av hertigarna av Braunschweig-Lüneburg men återlämnades 1520 till de unga grevarna som ärftligt län. Ett brev från detta år vittnar om att H var svårt skuldsatt (Carlsson 1961). 1523 deltog H och hans bror Erik i inbördeskriget i Danmark på olika sidor. Erik hörde till kretsen kring Kristian II, medan H av Lübeck sändes med hjälptrupper till dennes motståndare hertig Fredrik, kort därpå dansk konung under namnet Fredrik I. Han deltog i Khvns belägring och i de underhandlingar som ledde till stadens kapitulation men gick sommaren 1524 i sv tjänst. Redan 10 aug detta år ägde trolovning rum med Gustav I:s syster, som han troligen lärt känna under hennes fångenskap i Danmark, vilken torde ha upphört först i jan 1524 (Allén 4: 2).

H har förmodligen inte varit någon ur politisk synpunkt särskilt önskvärd svåger för Gustav I, som blivit sv konung året före hans ankomst till Sverige och nu för egen räkning börjat pröva olika furstliga giftermålsprojekt. Enligt sekreteraren Wulf Gylers (bd 17) stora klagoskrift mot Gustav 1536 (Carlsson 1961) skall denne och H aldrig ha varit goda vänner. Redan före bröllopet skall det ha kommit till häftiga uppträden mellan dem om H:s ekonomiska förmåner. De skall inalles blott ha träffats fyra gånger, aldrig längre än en halv dag. Vid ett fastlagsspel kort efter bröllopet skall Gustav i vredesmod ha slitit H:s mask från hans ansikte. Kungens ofta visade missnöje med H hindrade dock inte, att denne flera gånger användes vid förhandlingar med främmande makter.

Redan i slutet av aug 1524 deltog H tillsammans med flera sv riksråd i förhandlingarna med det danska riksrådet i Malmö kort efter det att hans nu från Kristian II avfallne bror Erik blivit slagen till riddare vid Fredrik I:s kröning i Khvn. I febr 1525 sändes H till Danmark för underhandlingar med Fredrik I, och i mars var han närvarande vid dennes förhandlingar med hansestädernas representanter i Segeberg i Holstein. Han framförde också Gustav I:s frieri i Mecklenburg, och i Lübeck lyckades han tillsammans med ärkebiskop Johannes Magnus 17 aug s å få till stånd en handelstraktat med sändebud från Nederländerna. I sept 1528 förmådde H och Wulf Gyler magistraten i Rostock att arrestera och avrätta den s k daljunkern, som flytt dit, sedan hans uppror misslyckats. Kort därpå framförde de kungens frieri till Katarina av Sachsen-Lauenburg, och deras långvariga förhandlingar i Lübeck ledde i mars 1529 till en för Sverige oförmånlig uppgörelse om landets skuld. H for från Lübeck till sina slottslän i Finland genom Preussen och Livland, enligt egen uppgift för att undvika vissa fientligt sinnade holsteinska och danska adelsmän. Hans gemål och Gyler, vilka reste hem över Skåne och Småland, blev i Jönköping tillfångatagna av upprorsmännen där. 1532 ville kungen, att H skulle ingå i den sv beskickning som i Khvn skulle underhandla med Nederländerna, Danmark och hanseaterna, men denna gång reste han inte dit.

Bortsett från sitt deltagande i västeråsmötet 1527 och ett möte i Sthlm 1531 var H i övrigt under sin sv period huvudsakligen verksam i sina finländska slottslän, Viborg och Nyslott, som kungen enligt Gyler gett honom för att ha honom så långt borta som möjligt. Enligt ett brev från 1558 (Arwidsson) skall H där ha gjort försök att bryta kopparmalm.

Då Gustav efter brytningen med Lübeck 1533 vägrade stå fast vid 1529 års uppgörelse, förklarade lübeckarna (skrivelser till H 12 nov 1533 och två från våren 1534), att H i enlighet med dess ordalydelse var skyldig att inställa sig i Lübeck som deras fånge. Efter resultatlös skriftväxling härom med kungen avseglade H från Viborg 3 juni 1534 med sin familj och for till Reval. Därifrån fortsatte han ensam söderut över Riga. På Gustavs initiativ hindrade hertig Albrekt av Preussen honom från att komma in i Ostpreussen, varför han på omvägar genom Litauen och Polen måste ta sig fram till Lübeck. Det av hans fogde Hans Carstenberg försvarade Viborg belägrades och erövrades av kungens trupper.

Under grevefejden blev H på hösten 1534 befälhavare för en truppstyrka, som lübeckarnas bundsförvant hertig Albrekt av Mecklenburg i dec överskeppade från Warnemünde till Själland och därifrån till Skåne, och hertigen utnämnde honom till sin "ståthållare" i Danmark. Efter ett misslyckat försök att erövra Halmstad återvände han till Khvn. Våren 1535 for H över till Fyn, där han blev tillfångatagen i slaget vid Øksnebjerg och ihjälstucken på initiativ av den holsteinske adelsmannen Detlev Rathlou. Han begrovs i S:t Knuds kirke i Odense.

Den yngre av H:s båda söner, vilken bar samma namn som sin far (1530—74), gick i den katolska kyrkans tjänst, enligt uppgift (Danske genealogier) med anledning av att morbrodern Gustav I gifte sig med hans trolovade, Katarina Gustavsdotter (Stenbock). Vid sin död var han biskop av Osnabrück, Münster och Paderborn.