Alexander Magnus Hummerhielm

Hummerhielm, Alexander Magnus, d 24 mars 1723 i Sthlm (begr 30 mars, Klara). Föräldrar: löjtn Per Jonsson Hummer o Ingeborg Jönsdtr. Ryttare vid Skånska kavallerireg 70, pikenerare vid livgardet 72, furir där 73, löjtn vid Bergsreg 2 nov 74, ryttmästare vid Rehnskölds kavallerireg 14 febr 77, adl 8 juni 78, deltog i riksdagarna 80, 93, 97, 10, 13—14, kaptenlöjtn vid adelsfanan 11 juni 87, major där 5 jan 92, överstelöjtn 10 mars 97, överste o chef för sv o finska adelsfanan 6 aug 01, generalmajor av kavalleriet 29 febr 04, frih 8 juli 05, avsked 4 dec 08.

G 1) efter 76 m Anna Barbara v Siegroth, f 47, d 13 april 87 (enl db för Vårdinge, Sth), dtr till översten David Fredrik v S o Anna Elisabet Crail samt förut g m överstelöjtn Hans Henrik v Siegroth und Slavikau, natural v S; 2) 15 maj 95 m Catharina Margareta Hägerflycht, f 18 dec 74, d 22 april 36, trol på Fållnäs, Sorunda, Sth, dtr till överinspektören Nils Arvidsson Weinheim, adl H, o Helena Duberg.

Om H:s släkt och uppväxt är knappt något mera känt än att fadern, som tagit soldatnamnet Hummer tjänat sig upp till löjtnant under Karl X Gustavs krig och drunknade i Vättern kort efter hemkomsten 1660. H:s födelseort är okänd, och det i riddarhusgenealogierna angivna födelseåret (1643) synes tvivelaktigt; troligen var han född några år senare. Som ofrälse fick H börja sin krigarbana som menig soldat men visade tidigt stor fallenhet för militäryrket. Ett slagsmål med dödlig utgång (1673) tvang honom rymma landet, men efter k pardon avancerade H snabbt till officer.

I det danska kriget gjorde sig H känd som en oförvägen och hänsynslös partigängare, och för snapphanarna blev han en farlig motståndare. Särskilt berömd blev H:s kupp (1676) mot ett norskt proviantskepp, som "i flygande storm" erövrades mitt ute i Öresund och undan danska flottan bärgades i land till stor lättnad för hungrande sv garnisoner.

Karl XI visade i hög grad sin uppskattning av H, som befordrades till ryttmästare, adlades och fick mottaga flera frälsehemman. Hans sociala ställning förbättrades genom hans första gifte och hans ekonomiska avsevärt genom hans andra. Under den långa fredstiden etablerade han sig som godsägare och deltog från 1680 i riksdagarna utan att därför släppa kontakten med militärtjänsten. Vid den ryska invasionen 1700 samlade H tillgängliga troppar av adelsfanan i Finland och begav sig till fronten men nådde fram först efter Narvaslaget.

I Karl XII:s polska fälttåg spelade H en framträdande roll framför allt som ledare av strövkårer. I sept 1701 sändes han med 600 ryttare från Kurland in i Samogitien för att skydda den svenskorienterade magnaten Sapiehas egendom men i större sammanhang för att bereda huvudarméns operationer mot Polen. I mars slog han vid Jesna en lithauisk styrka och tog 10 kanoner, men då han senare skulle hämta sitt byte gick han i en fälla och kringrändes av en 20-dubbel övermakt under lithauiske kronfältherren Wiesnowiecki. H måste efter tappert fäktande ge sig fången (särskild relation om striden vid Darsuniski utgavs av trycket). Enligt den sannolikt av H inspirerade officiella versionen blev han hårt och ovärdigt behandlad i fångenskapen, men enligt Olof Hermelin (brev till S Bark) skall han ha "bevarats" av Wiesnowieckis gemål som förde den ståtlige svensken med sig på sina gårdar. "Vore H något yngre kunde "han göra galanteri", skriver Hermelin.

I början av 1704 blev H utväxlad mot en sachsisk överste och inställde sig i Karl XII:s högkvarter "lika god och lustig som någonsin", enligt vad kungen skrev till Rehnsköld. Han deltog som nyutnämnd generalmajor med utmärkelse i slaget vid Punitz (1704) och förde i det stora förintelseslaget vid Fraustadt (1706) den vänstra flygeln. H följde med på marschen in i Ryssland, men på våren 1708 började han alltmer känna av sin ålder och tilltagande sjuklighet och erhöll tillstånd att resa hem till Sverige. Först i slutet av året beviljades hans avsked i de nådigaste ordalag och med dubbla pensionsförmåner som dock mest torde ha stannat på papperet.

När olyckorna började hopa sig över landet, erbjöd H sig i skrivelser till Karl XII och defensionskommissionen att åter träda i aktiv tjänst. Så sent som i jan 1717 skrev han till konungen, att Gud i hans ålderdom förlänat honom nåden "att vända sin häst och röra sina vapen", och han svor på att "offra sina sista blodsdroppar" i konungens och rikets tjänst. Hans vädjan att åter få göra krigstjänst förklingade ohörd, men vid den gamle krigarens begravning 1723 biföll rådet änkans bön om stor kanonsalut.

H var en typisk karolinsk "huggvärja" och bevarade till sin höga ålder "en ynglings hetta och djärvhet". Han passade bäst i det s k lilla kriget, där hans tapperhet, förslagenhet och hänsynslösa gåpåaranda kunde komma till sin rätt. Att döma av hans bevarade dagböcker och brev var H "en mycket antecknande och bokförande man" (Quennerstedt). Som brevskrivare var han så flitig att Karl XII, som eljest satte stort värde på H, uttryckte sin irritation över alla hans rapporter och frågor.

Ur H:s dagbok 1707—09 (orig i UUB) har anteckningarna för tiden 14 maj 1707 —31 maj 1708 publicerats. De innehåller många notiser om hästhandel och löneuträkningar men ger också noggranna upplysningar om hur arméledningen fungerade under marschen mot Ryssland. Stundom får det torra stoffet färg av H:s intresse för natur och djurliv.