Daniel Hwasser

2 Hwasser, Daniel, brorson till H 1, f 28 maj 1817 i Romfartuna, Vm, d 9 mars 1871 i Sthlm, Hovf. Föräldrar: v pastorn Daniel H o Charlotta Wilhelmina Åkerman. Inskr vid UU 3 juni 36, kameralex där vt 46, inskr vid krigskoll 27 nov 46, anställd vid K teatrarnas kansli, hovkamrerare 57, sekr o ombudsman vid K teatrarna från 1 juli 59, tf dir där 21 maj—31 dec 60 o 24 febr—30 juni 66.

G 14 okt 58 i Uppsala (enl vb för Nik, Sthlm) m H 3.

H, som föddes efter faderns bortgång, adopterades av H 1. Trots begåvning gick hans studier långsamt; däremot blev han känd och synnerligen uppskattad inom studentlivet som älskvärd sällskapsmänniska, ordlekare, fantasifull tillfällighetsdiktare och fyndig improvisatör på vers samt framför allt som sångare. Han blev en av de artistiska profilerna inom tidens studentsångarkultur och tillhörde kretsen av Juvenalordens stiftare. G Wennerberg talar om hans "höga, genomskinliga tenor, vars toner ibland när de gingo åt höjden kunde få en skär klang av överjordisk hänryckning". I Juvenalorden kom H i förbindelse med personer, med vilka han skulle få förnyad kontakt under sin senare verksamhet i Sthlm. Viktigast bland dessa var dåvarande kronprinsen, sedermera Karl XV, som för att trygga H:s ekonomi gav honom en tillskapad befattning som hovkamrer med tjänstebostad på Ulriksdal. Han kom därigenom att särskilt om somrarna vistas i kronprinsens närhet och tillhöra dennes inre umgänges- och vänkrets. Vidare syns kronprinsen ha ingripit vid H:s förordnande som teatersekreterare liksom han lär ha varit den som i sista hand ordnade hans äktenskap med skådespelerskan Elise Jacobson (H 3), som H djupt förälskat sig i — ett äktenskap som för bägge parterna blev mycket betydelsefullt.

Även om H blev namnkunnigast som privatperson, sällskapsmänniska och ordensbroder och i första hand som sådan framträder hos tidens memoarförfattare, är dock även hans verksamhet vid K teatern väl värd att uppmärksammas. Knapp tillgång till vittnesbörd försvårar emellertid bedömningen. Dock torde man ha skäl att ifrågasätta riktigheten av påståendena, att H.s mest framträdande egenskap var en systematisk lättja. Översättarnamn publicerades ej vid denna tid, men av anteckningar inom teatern framgår, att H översatt pjäser, t ex Den förbjudna frukten av C Doucet. Brev utvisar vidare, att han utförde litterära revideringar, t ex av Schillers Maria Stuart, liksom han på andra sätt i tjänsten deltagit i det litterära arbetet vid institutionen. Man kan också iaktta, att samtida bedömare ansett att H varit sin institution till nytta genom sin litterära beläsenhet, sin odlade smak och sitt goda artistiska omdöme. Hans efterlämnade brev antyder visst nit även i administrativa tjänsteåligganden.

Å andra sidan är det ofrånkomligt, att ingen av H:s tre chefer (G O Hyltén-Cavallius, E v Stedingk och E af Edholm) uttrycker sig särskilt erkännande om honom. Sannolikt irriterades de av att H gärna sett sig själv som teaterdirektör och med en viss beställsamhet strödde yttranden omkring sig, vilka de uppfattade som mindre lojala. Vid åtminstone några tillfällen gav han dessutom uttryck för en rakryggad övertygelse i teaterfrågor.

I hög grad försvårades emellertid H:s position av att han var gift med sin teaters, ja, vid denna tid landets, främsta skådespelerska och därigenom blev indragen i motsättningar mellan olika artister. Hans hustru ansåg med åren sin situation mer än rimligt kringskuren, och med grundad övertygelse om hennes begåvning sökte H på allt sätt stödja henne. Detta framkallade omdömen som att han för teaterstyrelsen var till mer "besvär än nytta, främst upptagen som han var med att bevaka sin hustrus intressen, ofta till förfång för övriga skådespelerskor" (F v Dardel).

H:s krafter gav förhållandevis tidigt vika, och under sin sista tid plågades han av ett hjärtlidande.