Abraham Hülphers

1 Hülphers, Abraham Abrahamsson, f 27 nov 1734 i Västerås, d 24 febr 1798 där. Föräldrar: handlanden o rådmannen Abraham Hülphert o Christina Westdahl. Anställd i Hülphertska firman 48—75, kompanjon med fadern 52, resor i Sverige, Danmark o Ryssland från 57, ägare till Fredriksbergs Bruk 61, dir:s titel, heder o rang i kommerskoll 13 juli 63. — Topograf, genealog, musikhistoriker.

G 23 juni 61 i Sthlm m Anna Christina Grave, f 3 maj 40 i Nås, Kopp, d 2 jan 04 i Västerås, dtr till brukspatronen vid Fredriksbergs bruk Sebastian G (bd 17) o Anna Christina Chenon.

Med hjälp av informatorer fick H i sitt strängt religiösa hem en tämligen mångsidig undervisning, som väckte hans intresse för vetenskapligt arbete och håg för vidare studier. Fadern hade flera faktorier och drev en omfattande affärsrörelse, från 1753 under firmanamnet Abraham H & son med H som betrodd medarbetare från 18 års ålder. 1768 blev H det växande företagets chef och ledde det med förtänksamhet och god blick för dess möjligheter till 1775. Därefter bosatte han sig i Säfsnäs, Kopp, och ägnade sig huvudsakligen åt driften av det från svärfadern ärvda Fredriksbergs järnbruk, som under en följd av år mycket tack vare H:s kloka dispositioner gav god avkastning. Detta dryga livsverk, ofta avbrutet av sjukdom, lämnade dock tid för resor, studier, samlande och forskning. Sommaren 1757 reste H och prosten i Mora Anders Svedelius kors och tvärs genom Dalarne. Den som rekreationsresa avsedda färden blev snarare en upptäcktsresa, som resulterade i ett topografiskt arbete på 656 sidor, den äldsta utförliga beskrivningen av dalalandskapet och alltjämt en källa av stort värde. Följande sommar färdades H, åtföljd av stadsläkaren i Gävle Jacob Prinz, längs norrlandskusten till Torneå och 1759 i sällskap med hovpredikanten C W Sträng genom s Sverige till Khvn. Sin sista långresa företog han tillsammans med den för sin stridslystnad kände filosofiprof P N Christiernin. Den gick sjöledes till S:t Petersburg och hem genom s Finland. Under dessa resor förde H vidlyftiga dagböcker. Han uppmärksammade det som var värt att se och var en nyfiken och outtröttlig utfrågare. Han noterar bröllopsseder i Dalarne och hur man stänger grindar i Skåne, att korna i Finland åt mindre om de var klavade med huvudena mot varandra, och att Malin och Sofia var modenamn i Västerbotten medan Cecilia och Agneta var urmodiga. Sina reseintryck kompletterade han med litteraturläsning och en omfattande korrespondens. Hans Samlingar til en beskrifning öfwer Norrland, som han arbetade med under 30 år, bygger i stor utsträckning på samarbete med borgerliga och kyrkliga myndighetspersoner. Sista delen, Lappmarken — som inte var slutredigerad vid hans död och trycktes först 1922 — grundar sig uteslutande på litteraturstudier och uppgifter från mer eller mindre frivilliga medarbetare, eftersom H aldrig besökte Lappland. Han hade många och inflytelserika vänner och kunde lägga tyngd bakom orden, när han krävde svar på de ofta besvärliga frågor han förelade präster och länsmän i norrländska obygder, städernas borgmästare, gymnasielärare och musiklärare. Resan till södra Sverige inspirerade honom till ytterligare ett stort topografiskt arbete, Samling til korta beskrifningar öfwer sw städer. Tre "flockar" kom i tryck och 17 städer hann beskrivas men ett väl så stort material fanns i manuskript som vid hans död tillföll Patriotiska sällskapet. Dagboksanteckningarna från resan till Ryssland trycktes 1886 i den av den finske prof K G Leinberg redigerade samlingen Bidrag till kännedom af vårt land. Iakttagelserna från sommaren 1759 har till en del publicerats i H Schillers Skåne genom två sekler.

Som förebild hade H Linnés resejournaler från 1730- och 40-talen. Mästarens spontant friska sätt att berätta når han inte, och hans naturiakttagelser är underlägsna, men han överträffar honom i detaljrikedom och ofta i exakthet. Hans anteckningar är njutbar läsning och flödar av upplysningar om bostäder, uthus, blommor, djur, dräkter, seder, historia och arkeologi, och ger en bild av sv folkets sätt att leva under andra hälften av 1700-talet. Kanske är ibland de slutsatser han drar av vad han sett och hört djärva. När han i VA:s handlingar ville publicera en beskrivning över Hamrånge, blev han nekad med motiveringen, att den innehöll "mest ålderdomslämningar och gissningar".

H intresserade sig inte endast för ortsbeskrivningar. 1773 kom i tryck — på auctors bekostnad — Historisk afhandling om musik och instrumenter, som innehåller resultatet av många års studier och en omfattande korrespondens med musikdirektörer, präster och organister. Den sv tonkonstens öden var dittills outforskade, och H:s faktaspäckade historik har enligt Tobias Norlind berättigat honom att bli kallad den sv musikforskningens fader. Källorna berättar inget om att H utövade någon form av musik eller att han fortsatte sina musikhistoriska forskningar efter 1773. Han var en driven släktforskare och efterlämnade 13 volymer genealogier, företrädesvis rörande släkter från Västmanland och Dalarne. Hans första tryckta arbete var en genealogisk tavla över ättlingar till västeråsbiskopen Bellinus, som var en av hans anfäder.

Någon större efterfrågan rönte inte H:s böcker medan han levde. Till dalabeskrivningen lyckades han finna förläggare och fick tom ett fåtal friexemplar som arvode, men i fortsättningen förlade han sina böcker själv med ekonomiska uppoffringar, vilka han dock väl orkade med. Till kommerskollegium hade H efter sina färder lämnat fullständiga reseberättelser och hedrades med direktörs titel för de underrättelser han lämnat ämbetsverket om näringar och handel. Han önskade bli invald i VA och var tre gånger föreslagen men föll igenom vid valen.

Av sina samtida tycks H ha varit uppskattad som poet. Han lät trycka flera underdåniga tal på alexandriner till k personer och mängder av trögt rimmade grav-och fägneskrifter. Salvius gav honom frikostigt utrymme i Lärda tidningar, och enligt vad H berättar i brev var han dessutom upphovet till en mängd anonyma poem i Westerås Stifts-Tidning.