Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

1 Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof, f 18 maj 1818 på Hönetorp i Vislanda, Kron, d 5 juli 1889 på Sunnanvik, Skatelöv, Kron. Föräldrar: kontraktsprosten mag Carl Fredrik Cavallius o Anna Elisabeth Hyltenius. Elev vid trivialskolan i Växjö sept 25, vid gymn där aug 31—34, inskr vid UU 30 jan 35, teol ex vt 35, disp på ett specimen primum 14 dec 37, FK 20 mars 39, disp på ett specimen secundum 8 juni 39, mag 15 juni 39, allt vid UU, eo amanuens vid KB 2 dec 39, andre amanuens där 27 mars 43, förste amanuens 5 jan 52, tf dir för K teatrarnas scen 1 juli 56, förste dir för K teatrarna 26 mars 58—21 maj 60, chargé d'affaires vid kejserliga hovet i Brasilien 31 dec 60, dessutom sv-norsk generalkonsul i Rio de Janeiro 5 jan 61, tjänstledig 18 febr 62, avsked från båda tjänsterna 23 sept 64, erhöll expektanslön 64—79, inrättade Smålands museum i Växjö 67, ordf i Kronobergs läns hushålln:sällsk jan 67—jan 76, överflyttad på pensionsstaten 23 maj 79. Etnolog, förf. — LSkS 56, HedL av Sv fornminnesfören 70, HedLVHAA 83.

G 15 maj 47 i Sthlm, Maria, m Maria Sofia Margaretha Haeggström, f 7 juni 28 där, ibid, d 12 juli 96 på Sunnanvik, dtr till boktryckaren Zacharias H (bd 17) o Eva Fredrika Burström.

Liksom sina syskon antog H namnet Hyltén-Cavallius, varigenom han även konserverade moderns släktnamn. Genom henne var han befryndad med "det gamla vislandahuset", som Samuel Ödmann så livfullt skildrat i sina 1830 utgivna Hågkomster från hembygden och skolan. Dessa kom även i hög grad att stärka släkt- och hembygdskänslan hos H liksom hos den tidigt bortgångne brodern Carl Erengisel (Bringéus, 1970).

H sattes tidigt i skola i Växjö och kunde genom stora uppoffringar av föräldrarna fortsätta sin utbildning vid univ i Uppsala, dock utan något klart framtidsmål. Avgörande för hans intresseinriktning blev ett uppehåll som informator i Sörmland 1835— 36, varunder han stiftade bekantskap med Geijer-Afzelius edition av sv folkvisor. Under läsningen härav inspirerades han att själv göra en nationell insats av motsvarande slag. Han började nu uppteckna folktraditioner och koncentrerade snart insamlingen till den småländska hembygden. Under en följd av år upptecknade han under sommarferierna folkvisor, sagor, sägner, gåtor och dialektord. De senare lades till grund för hans avhandling Vocabularium Værendicum, vars första del försvarades 1837 och andra del 1839 i Uppsala.

Hösten 1839 fick H anställning vid KB, där han kvarstannade i 17 år. I huvudstaden stiftade han bekantskap med en rad litterärt och konstnärligt intresserade personligheter. Särskilt betydelsefull blev vänskapen med engelsmannen George Stephens, i vars hem han bodde till sitt giftermål 1847. De båda bildade den 1 dec 1843 tillsammans med A I Arwidsson, konsul C D Arfwedson, riksantikvarien B E Hildebrand m fl Sv fornskriftsällskapet (Collijn). H utgav själv i sällskapets serie Peder Månssons stridskonst och stridslag (1845) och Sagan om Didrik af Bern (1850) och tillhörde styrelsen 1844—58.

Tillsammans med Stephens publicerade H 1844 en första samling av Svenska folksagor och äfventyr, följd av en andra del 1849 samt Sveriges historiska och politiska visor 1853. Förebilden till folksagoutgåvan var bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812—14), och första delen av Svenska folksagor och äfventyr är även tillägnad dem. H var huvudansvarig för texterna, medan Stephens bidragit med kommentarer och hänvisningar till tryckta paralleller. Vid utgivningen hade H överarbetat uppteckningarna i arkaiserande stil, vilket senare kritiserades. Då planerna på fortsatt utgivning avstannade, bevarades emellertid huvudparten av H:s sago- och vissamlingar i sin ursprungliga form till eftervärlden.

En annan medarbetare och vän fick H 1844 i Nils Månsson Mandelgren. Tillsammans stiftade de 29 jan 1846 Konstnärsgillet, vars v ordf H blev (ordf jan 1848— dec 1850). Här möttes yngre konstnärer, litteratörer och konstvänner och H framträdde ofta som föredragshållare. Vidare var han med om att stifta Artisternas och konstnärernas pensionskassa 1847.

I H:s sammansatta karaktär stred olika anlag och åsikter mot varandra. Under marsoroligheterna i Sthlm 1848, av vilka han givit en värdefull skildring i sin självbiografi, kom han att spela en roll i kretsen kring Oscar I. Uppenbarligen såg H i politiken en språngbräda för sin egen karriär. Genom artiklar i dagspressen gjorde han sig känd som en anhängare av skandinavismen, som hade en av sina högborgar i Konstnärsgillet (Holmberg). Samtidigt betecknar han sig själv från 1848 som "en allt mera utpräglad konservativ rojalist".

H indrogs allt mer i Oscar I:s hemliga politik eller kamarilla (jfr Eriksson). H:s förbindelser med konungen ledde till att han 10 april 1856 erbjöds att bli intendent för K teatern. Vad som rekommenderat honom var väl mindre hans eget dramatiska försök, Dackefejden, skrivet 1845 och spelat 1846, än hans insats i Konstnärsgillet. H:s chefskap för teatern möttes från början med misstroende, och han blev föremål för mycken kritik. Hans främsta insats synes ha varit att han lyckades höja personalens löner och återväcka elevskolan ur en lång törnrosasömn (Rundberg). Under Karl XV:s regentskap sökte H få slippa teatern, och i maj 1860 fick han tjänstledighet.

Vid avskedet från teatern stod H i en brydsam situation. I KB hade han förlorat sin lönetur. Hans beskyddare Oscar I var borta. Efter åtskilligt intrigspel från olika håll erhöll han posten som sv-norsk chargé d'affaires och generalkonsul i Brasilien, dit han ankom 17 april 1861. Vistelsen i Rio de Janeiro blev för H ett enda långt lidande. En smärtsam nervinflammation orsakade olidliga plågor och förde honom nära döden. Han begärde och fick tjänstledighet och hemkom i sept 1862 som en på kryckor stödd gubbe fast blott 44 år gammal. Två år senare sattes han i disponibilitet och flyttade vid jultiden 1864 tillbaka till den småländska hembygden, där han först innehade Stora Målen i Moheda, varifrån han 1871 flyttade till den gamla släktgården Sunnanvik i Skatelöv.

H blev nu en föregångsman inom det småländska jordbruket och skaffade understöd till en mängd odlingsföretag i sin omgivning. Han bekämpade det redan då uppkomna förslaget om Åsnens sänkning och verkade för förbättrade kommunikationer. I Kronobergs hushållningssällskap, där även brodern Gustaf spelade en roll, blev han ordf i jan 1867 (ej 1866 som han själv uppger).

H:s främsta intresse förblev dock fornforskningen i dess vidaste omfattning. Efter hemkomsten från Rio de Janeiro förärade han Karl XV en stor samling fornsaker. I Småland samlade han äldre bruksföremål från allmogehem, och delar av hans samling var utställda på världsutställningen i Paris 1866. Genom gåvobrev 3 febr 1867 överlämnade H till domkapitlet i Växjö sin stora föremålssamling, vilken inrymdes i gymnasiehuset. Uppordningen av föremålen skedde i samråd med H av adjunkten Gustaf Södergren och fil kand Gustaf Nordlander, den senare systerson till H. Från nov 1867 var museisamlingarna tillgängliga för allmänheten.

Tillkomsten av Sveriges första landsortsmuseum, det som senare kom att kallas Smålands museum, var inte blott en seger för H utan även för den falang bland de kulturminnesintresserade i landet, som mot riksantikvarieämbetets och "Hildebrändernas" fornminnespolitik hävdade landsortens intressen. Hit hörde utom H, Mandelgren, Gabriel Djurklou, Sven Nilsson m fl. Hösten 1869 utvecklar H sin åsikt att varje provins borde undersökas "etnologiskt, antikvariskt och lingvistiskt". Detta blev även ett program för Sv fornminnesföreningen som stiftades i Sthlm s å. H tillhörde själv den första styrelsen, och föreningen förlade till stor heder för honom följande år sitt första årsmöte till Växjö.

Redan under ungdomens uppteckningsverksamhet välvde H planer att nyttja sitt stoff för ett stort smålandsverk. I ett brev till fadern hösten 1840 talar han för första gången om "mitt opus om Värend". Det var inte fråga om en traditionell topografisk beskrivning utan en undersökning av "småländska folkstammens ursprung och seder". H var emellertid inte ensam om sina planer. Peter Wieselgren hade 1842 fått i uppdrag att författa en beskrivning över Småland, som utkom 1844—47. I inledningen, som även utgavs separat under titeln Virdaland, hade han just behandlat "småländska folkstammens ursprung". Därvid nöjde han sig inte med historiskt källmaterial utan nyttjade även vad han själv kallade "folkminnen".

Insikten om folkminnenas betydelse för kännedomen om det förflutna, som möter redan i Petter Rudebecks Småländska antikviteter, hade fått nytt liv under romantiken. N M Petersen hade 1834 utgivit Danmarks Sagnhistorie. Såväl Wieselgren som H inspirerades dock framför allt av Jacob Grimms Deutsche Mythologie (1835) och Sven Nilssons Skandinaviska Nordens urinnevånare (1838—43). Wieselgrens smålandsbeskrivning medförde att H lade sina anteckningar och utkast åt sidan. Genom excerpering av småländska domböcker ökade han senare sitt material, men den verkliga föresatsen att bringa sitt smålandsverk till fullbordan fattade han under vistelsen i Rio de Janeiro. Efter återkomsten till Sthlm kunde han äntligen hösten 1863 påbörja utgivningen av sitt arbete, som avslutades 1868.

De bärande idéerna var i stort sett de- samma som i utkasten från 1840-talet. Folksägnerna om troll och jättar tolkades sålunda alltjämt som minnen av sydskandinaviska urinnevånare. Hans Hildebrand riktade en hård men berättigad kritik mot verket och även de mytologiska spekulationerna skulle snart visa sig ohållbara. Trots detta skulle Wärend och wirdarne få en utomordentligt stor betydelse. Genom detta arbete fästes uppmärksamheten för första gången på rikedomen i sv allmogens andliga och materiella kultur. Det mer än tusen sidor digra verket rymmer ett oändligt etnologiskt källstoff, vilket — utnyttjat med varsamhet — har ett bestående värde för all framtid. Wärend och wirdarne skulle så småningom även komma att fylla sitt djupaste syfte, att "giva ett uppslag till svensk etnologi". Därjämte har detta verk blivit en inspirationskälla för såväl hembygdsforskning som skönlitterär folklivsskildring (2 uppl 1922 av C W von Sydow, facsimiluppl med utförliga reg av N-A Bringéus 1972).

När 100-årsminnet av H:s födelse firades 1918, överlämnades en fond med hans namn till Lunds univ som grundplåt för en professur i folkminnesforskning. Två år senare bildades Hyltén-Cavalliusstiftelsen vid Lunds univ, varigenom regelbunden institutionsverksamhet kom till stånd. På initiativ av G W von Sydow bildades 1919 i Växjö Hyltén-Cavalliusföreningen för hembygdskunskap och hembygdsvård, som utger en årsbok, numera kallad Kronobergsboken. I anledning av hundraårsminnet 1968 instiftade Kronobergs läns hembygdsförbund en Hyltén-Cavalliusmedalj, vars inskription erinrar om det bestående i H:s livsgärning: "Skrev Wärend och wirdarne — Grundade Smålands museum".