Gustaf Flink

Flink, Gustaf, f 18 jan 1849 i Ås sn (Skarab), d 11 jan 1931 i Älvsjö (Sth), nu Sthlm (Bk). Föräldrar: soldaten Anders Olofsson F o Maja Stina Johansdtr Loo. Genomgick 1866–69 Gbgs folkskolesem, lärare i Kristinehamn 1870, vid Jakobs o Johannes' folkskolor i Sthlm från 1871, inskr vid Sthlms högskola ht 1881, där han studerade kemi för prof Otto Pettersson och mineralogi för prof W C Brögger, fil hedersdr i Uppsala 31 maj 1900, assistent vid Riksmuseets mineralogiska avd 1905–16; forskningsresor till bl a Island, Ural o Grönland.

G 29 dec 1885 i Sthlm (Jak) m Gertrud Pettersdtr, f 10 jan 1854 i Rödeby sn (Kalm), d 11 april 1938 i Älvsjö, dtr till arbetskarlen Petter Olausson o Cecilia Carlsdtr.

Då Adolf Nordenskiöld 1883 företog sin andra resa till Grönland, medföljde F till Island för att insamla mineral. Detta arbete kröntes med stor framgång. Redan året därpå utgav han tillsammans med Brögger en kristallografisk uppsats »Om kristaller af Beryllium och Vanadium».

År 1885 utkom F:s första mera omfattande arbete »Undersökning af en serie diopsidvarieteter från Nordmarken». För detta erhöll han av Vetenskapsakademien den Lindbomska belöningen. Under de följande åren publicerade han ett antal uppsatser rörande de värmländska mineralfyndigheterna. Bland dessa märkes beskrivningen av mineralet »långbanit», det första bland det stora antal nya mineral, vilka upptäckts och beskrivits av F.

F företog 1889 den första av sina elva resor till Ural för insamling av mineral. Den sista skedde 1916. Under dessa insamlades och inköptes ett stort antal mineralstuffer, varav åtskilliga ädelstensstuffer, vilka sedan försåldes till museer och institutioner i in-och utlandet.

Statsgeologen N O Holst överlämnade år 1893 till F för undersökning en större samling mineral från Grönland, benämnd den Lutzenska samlingen. I denna påträffade F tvenne hittills okända mineral, som benämndes neptunit och epididymit. Denna upptäckt väckte stor uppmärksamhet i mineralogiska kretsar. År 1897 fick F från danskt håll i uppdrag att om möjligt på Grönland lokalisera ursprungsorten för den Lutzenska samlingen, och det lyckades F att påträffa den lokal, varifrån mineralen härstammade. Under tre veckors tid insamlades här en enastående riklig skörd av sällsynta mineral, av vilka nio dittills var obekanta. I slutet av 1890-talet bearbetade F material från de sydnorska nefelinsyenitförekomsterna. Därefter övergick han helt till svensk mineralogi. År 1900 beskrev han sålunda molybdenit, ett nytt material från Långban.

De närmaste åren betecknar ett uppehåll i F:s verksamhet som mineralog. Han var under dessa år bosatt i Skåne och innehade där en mindre lantegendom i Finja. Han flyttade emellertid tillbaka till Sthlm och blev 1905 assistent vid Riksmuseets mineralogiska avdelning. Hans arbete inriktades på en systematisk genomgång av de svenska mineralen. Resultaten publicerades 1908–17 i »Bidrag till Sveriges mineralogi», 1–4, omfattande en morfologisk-kristallografisk undersökning av mineralen svavel till cerit enligt Danas' systematik.

Sina sista femton levnadsår ägnade F åt insamling och undersökning av mineral från Långban, dock med avbrott för undersökning av Kiruna och Malmbergets mineralogi. De stora samlingarna av Långbansmineral, som han sammanförde, försåldes till Sthlms högskola, riksmuseets mineralogiska avdelning, och Harvard University, USA. Till sin vetenskapliga läggning var F helt inriktad på deskriptivt arbete, vilket även framgår av hans till mer än 50 arbeten uppgående produktion. För kännedom om svenska och grönländska mineral är F:s insats av stor betydelse. Han hade förmåga att vid gruvorna skaffa sig intresserade medhjälpare, vilka försåg honom med stora mängder mineralstuffer, som sedermera blev tillgängliga för vetenskapligt studium. Genom de maskinella brytningsmetoderna är möjligheten till mineralfångst i våra dagar mycket begränsad. Mineralet flinkit, ett manganarseniat, är uppkallat efter honom.