Bengt E Fogelberg

Fogelberg, Bengt Erland, f 8 aug 1786 i Gbg (Domk), d 22 dec 1854 i Trieste. Föräldrar : gälbgjutarmästaren Erland F o Margareta Maria Lind. Gälbgjutarlärling i Gbg, lärling hos hovciselör F Rung i Sthlm 1804, gesäll hos denne 1806, agré vid FrKA 24 jan 1812, FrKA:s resestipend 10 aug 1819, studerade i Paris 1820–21, bosatt i Rom från 1821, v prof i teckning vid FrKA 31 jan 1833, prof i teckning där 22 mars 1839, k statybildhuggare 29 sept 1848. LFrKA 1832, HedLVVS 1837, KorrespLVHAA 1844, KNO 1854. – Ogift.

Bengt F började sin bana som gälbgjutarlärling i faderns verkstad i Gbg. År 1803 flyttade han till Sthlm för att fortsätta sin hantverkarutbildning och följde samtidigt undervisningen vid Konstakademins lägre skolor. Omkring 1807 tycks han ha lämnat hantverkarbanan för att helt ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Han avancerade ganska snabbt vid akademin: 1805 fick han sin första belöning, tredje medaljen för figurteckning, och 1810 fick han första eller kungliga medaljen för modellering och blev slutligen 1812 agré vid 26 års ålder.

Under akademiåren kom F i kontakt med den gamle Sergel, som stödde och uppmuntrade honom. En annan av akademiprofessorerna, som kom att betyda mycket för honom, var Carl Fredrik von Breda. Sannolikt var det under hans inflytande som F tillsammans med målaren J G Sandberg och v Bredas son John bildade en privat konstskola, som 1815 fick namnet Sällskapet för konststudium, och därmed öppet demonstrerade sitt missnöje med den slentrianmässiga och otidsenliga undervisningen vid Konstakademin.

Inom Götiska förbundet, som bildats 1811, uppstod en debatt om möjligheten att använda den fornnordiska mytologin som motiv i konsten. P H Lings föreläsningsserie över detta ämne i den nya konstskolan fick stor betydelse för F, som i den nordiska myten och sagan fann en helt ny motivkrets i stället för de till leda upprepade klassiska motiven. På akademins utställningar hade F deltagit med elevarbeten, samtliga reliefer med klassiska motiv: Bacchus 1808, Jupiter 1810, Faun 1811 och 1813 års prisämne »Consul Curius Dentatus som vägrar mottaga gåvor av samniternas sändebud». Trots Geijers varning för götisk konst anordnade Götiska förbundet 1817 en pristävlan bland konstnärerna vars resultat uppvisades på en mycket uppmärksammad utställning i Sthlm följande år. Det intressantaste bidraget till denna var F:s tre skisser till statyer av de nordiska gudarna Oden, Tor och Frej, vilka tilldrog sig Karl XIV Johans uppmärksamhet, och konungen uttalade en önskan, att konstnären skulle utföra dem i marmor för hans räkning. Detta innebar en stor uppmuntran för F, även om det skulle dröja många år, innan han fick tillfälle att utföra skisserna i monumentalformat.

På utställningen visade F även ett dryckeshorn prytt med reliefer i silver med fornnordiska motiv. Hornet var en gåva till Geijer av Värmlands nation i Uppsala. Senare fick F av Karl Johan beställning på ett liknande horn, vars reliefer framställer Odens möte med Gylfe. Dessa silverarbeten är det kvalitativt mest högtstående som på konsthantverkets område skapats under göticismens inflytande. På utställningen visades också F:s mest berömda elevarbete Den sårade Filoktetes, en vaxskiss till en altartavla för Gbgs domkyrka samt skissen till gjutjärnsreliefen Rättvisan och klokheten för Gbgs rådhus. F var under sin ungdomstid i Sthlm även anlitad som porträttskulptör. Särskilt bör nämnas hans vackra porträttmedaljonger av Atterbom och C F v Breda.

Sedan F 1819 tilldelats akademins resestipendium avreste han i september 1820 till Paris tillsammans med medaljgravören Salmson. Innan F lämnade Sverige hade han fullbordat gipsmodellen till lejonen kring Göthes Karl XIII-staty i Kungsträdgården i Sthlm. I Paris studerade F teckning för målaren Pierre Guérin och modellering för skulptören F J Bosio. Hans närmaste vän i Paris blev arkitekten Axel Nyström och tillsammans med denne fortsatte han efter ett års vistelse där sin studieresa till Italien.

I november 1821 kom F till Rom, där han sedan blev bofast för resten av sitt liv. Den ledande gestalten i den svenska konstnärskolonin var vid denna tid bildhuggaren J N Byström, vars hem i Villa Malta stod öppet för alla nordiska konstnärer. F, som i Byström såg sin värste konkurrent och föraktade dennes något lättköpta segrar, undvek envist kretsen på Villa Malta. Hans närmaste vän vid sidan av A Nyström var den finländske målaren Alexander Laureus, med vilken han en tid delade bostad. Den första skulptur som F skapade i Rom är Merkurius Argusdödaren, beställd av exc Trolle-Bonde på Sävstaholm. Den gjorde stor lycka då den utställdes i Sthlm 1826, och F gjorde nu Byström rangen stridig som Sveriges främste bildhuggare. Merkurius köptes 1947 av Gbgs handelskammare och är nu uppställd i Stora börssalen i Gbg.

Bland F:s övriga arbeten från de tidigare åren i Rom märks, förutom en porträttbyst av ungdomsvännen M G Anckarsvärd (fullb 1822; nu i Konstakad), Paris (marmor; Nat:mus), Amor i snäckan (köpt av den franske skriftställaren C Leconte) samt Den övergivna Psyke (skiss; Nat:mus). Alla dessa skulpturer skapades i nyklassicismens anda och under inflytande av tidens stora mästare, Canova och Thorvaldsen. Tiden 1821–28 var för F i mycket en fortsättning på hans läro- och studietid. Han lät sig påverkas av både den samtida franska skulpturen och av Thorvaldsens stränga klassicism. Hans ideal tycks närmast ha varit ett närmande av dessa två stilar till varandra: ett mer realistiskt framställningssätt som ändå bevarade den nyklassicistiska stilens monumentalitet och skönhet.

Hittills hade F, sedan han kommit till Rom, endast behandlat ämnen ur den klassiska mytologin, men 1830, då Karl XIV Johan äntligen beslutat sig för att hos F beställa Oden i marmor och i kolossalformat, fick han tillfälle att pröva sina krafter på ett fornnordiskt ämne. Helst hade han velat framställa Oden sittande, symboliserande visheten såsom i den tidigare skissen, men Karl Johan föredrog Oden stående och som krigsgud. Det var därför naturligt, att F:s närmaste förebilder blev antika Marsskulpturer, i synnerhet kolossalstatyn i Museo Capitolino. Den karaktär av nordiskhet som F velat ge sin gestalt kommer främst till synes i klädedräktens detaljer och i attributen. F har här troget följt Lings ikonografiska schema. Sköldens symboliska bilder antyder Odens egenskaper som vishetens och skaldekonstens gud. Oden mottogs med stor entusiasm i Sthlm och samtiden beundrade den nya nationella »nordiska» stil, som man tyckte utmärkte F:s verk. Även om F i mycket stött sig på antika förebilder har han dock vågat bryta mot nyklassicismens stränga krav på skönhet och harmoni för att i stället ge. karaktär och uttrycksfullhet åt den mäktiga gudagestalten.

F:s nästa uppgift blev en Karl XII-staty, också den beställd av Karl Johan (fullb 1834; nu i Gustav III:s antikmuseum på Sthlms slott). I Rom fördes på 1830-talet bland konstnärerna en livlig diskussion, huruvida historiska personer borde avbildas i sin egen tids kostym eller på klassiskt vis i heroisk nakenhet eller möjligen i antik dräkt. F har valt det första alternativet, men för att undvika alltför stor detaljrikedom har han insvept den nedre delen av gestalten i en rik mantel. Med stor omsorg har han utarbetat de övriga detaljerna i dräkten och det åldrade ansiktet är återgivet utan smickrande försköning. F bryter här mot nyklassicismens antikiserande och idealiserande porträttkonst, och hans Karl XIII förebådar den realistiska historiekonst, som senare blev vanlig under 1800-talet.

F hoppades att få fler uppdrag att behandla nationella, historiska motiv – ett område där han var helt överlägsen Byström – men konungens nästa beställning gällde klassiska motiv, nämligen Venus och Apollo (i marmor 1839; nu i Nat:mus). I F:s produktion på 1830-talet dominerar antika temata. Under dessa år tillkom de flesta av F:s kvinnliga gestalter. Monumentalitet och heroism fick för en tid vika för mjukhet och grace. Flan gjorde en Venus som pendang till den Paris han huggit på 1820-talet och en mindre skulptur i grekisk marmor föreställande den segrande Amor (den senare inköptes av Karl Johan samtidigt med Oden och finns nu på Drottningholms slott). Dessutom modellerade han en Hebe, två Amor och Psykegrupper samt en nymf som stigit ur badet, men ingen av dessa skulpturer utfördes i marmor. De finns endast bevarade som gipsmodeller i Nationalmuseum. Med starkt betonade kontrapostställningar försökte F ge liv och rörelse åt sina kvinnoskulpturer. Lemmarnas rörelser spelas ut mot varandra och de kontrastrika rörelsemotiven ger figuren en mjuk och omväxlande kontur i stället för nyklassicismens rofyllda parallellism. F:s kvinnogestalter är sprödare och mer flickaktiga än Byströms yppiga och sensuella kvinnor, men de äger mer mjukhet och värme än Thorvaldsens jungfruligt svala och otillgängliga gudinnor.

Då Karl Johan beställde Oden, var det meningen, att F senare skulle få utföra även de två andra gudarna, Tor och Frej, men då F 1839 fick beställningen, var Frej utbytt mot Balder. Av dessa intresserade Torgestalten konstnären mest och den blev också den mest lyckade av hans nordiska gudar. Även om man lätt kan se, att F sökt inspiration i antika Herkulesskulpturer är det fullbordade verket en självständig skapelse. Balder är i den nordiska mytologien symbolen för skönhet och mildhet och det är dessa egenskaper som F utgår ifrån, då han skildrar Balder på Idavallen i det betydelsefulla ögonblick, då hela naturen lovat att ej skada honom. Flera viktiga förebilder har påpekats, främst Venus Milo och Thorvaldsens Kristus. F:s tre nordiska gudar, som tidigare stått i Nationalmusei trapphall, är sedan 1960 uppställda i entréhallen till Statens historiska museum.

När Tor och Balder fullbordats besökte F Sverige för första gången sedan 1820. I Sthlm blev han livligt hyllad och hans förmåga att »med nordisk själ och grekisk mejsel levandegöra Nordens forntida gudar» prisades i festtal och hyllningsdikter. När han på hösten 1845 återvände till Rom hade han fått beställning på inte mindre än tre monumentalstatyer: en ryttarstaty av Karl XIV Johan, en Gustav II Adolf-staty för Gbgs stad och en Birger Jarl-staty beställd av Sthlms borgerskap. Han tog först itu med Gustav Adolfs-monumentet. Arbetet drog ut på tiden beroende på en serie olyckliga omständigheter, och när statyn 1851 äntligen stod färdig, gjuten i brons i München, och skulle fraktas till Sverige, förliste fartyget utanför Helgoland. Statyn bärgades emellertid och inköptes av borgarna i Bremen, där den stått på Domsheide, tills den förstördes under andra världskriget. Ett nytt exemplar göts i München och anlände till Gbg 1853. F har framställt Gustav Adolf i en konkret situation, nämligen då han utpekar platsen, där Gbg skulle grundläggas. Med den romantiska helhetsuppfattningen av Gustav Adolf som den ädle hjältekonungen förenar F ett realistiskt och i detalj korrekt återgivande av den karakteristiska 1600-talskostymen, men hans klassicistiska skolning hindrade honom att göra avkall på kravet på monumentalitet och klarhet. Den i hans mening »mer pittoreska än skulpturala» dräkten fick inte störa helhetsintrycket av skulptural kraft och tyngd. Ett liknande problem mötte honom vid skapandet av ryttarstatyn och han klagade över att »konstens reglor jämt stå uti opposition mot stallmästarens och costumens fordringar». Men trots alla realistiska detaljer har F lyckats att hålla samman kompositionen och ge statyn monumentalitet och resning. Ryttarmonumentet över Karl Johan är utan tvivel det mest lyckade av hans verk. Hästens energiska travrörelse och kungens spänstiga hållning ger liv och rörlighet åt monumentet. Vid gestaltande av Birger Jarl var F helt hänvisad till sin egen fantasi, eftersom det inte är känt, hur jarlen egentligen såg ut. Han har studerat framställningar av germaner på romerska monument, särskilt dacernas hövdingar på Trajanuskolonnen, för att få idéer till rustning och ansiktsdrag. Statyn företer vissa likheter med Oden, men den romantiska dröm om forntida storhet, ur vilken Oden föddes, har vid skapandet av Birger Jarl fått vika för en mer saklig och realistisk syn på en förgången tid.

F levde ett tillbakadraget ungkarlsliv i Rom i sin enkla bostad med tillhörande ateljé vid Via Babuino nära Piazza di Spagna. Här tog han gästfritt emot resande landsmän. Han blev med åren en välkänd gestalt i Rom och kom att inta en ledande ställning inom den svenska konstnärskolonin. På grund av sin vistelse utomlands och delvis också på grund av sin oppositionella inställning mot akademin under elevtiden kallades F inte till ledamot förrän 1832. Följande år valdes han till vice professor och 1839 efterträdde han Göthe som ordinarie professor i teckning. Han tilldelades också en del av den statliga statybildhuggarlönen, vilken efter Byströms död 1848 helt tillföll honom. Trots upprepade krav från akademin att F skulle komma hem för att fullgöra sin undervisningsskyldighet, lyckades han få sin tjänstledighet förlängd och kunde stanna i Rom. F hade ett lidelsefullt intresse för den antika konsten och var känd som en lärd amatörarkeolog och samlare av antik småkonst. Under 1830- o 40-talen sammanbragte han en talrik samling terrakottafiguriner, som han sålde till konung Ludvig I av Bayern. Samlingen finns nu i Museum antiker Kleinkunst i München. F var aktiv ledamot av tyska arkeologiska institutet i Rom. Flera hedrande utmärkelser kom honom till del; så t ex valdes han 1842 till korresponderande ledamot av Institut de France och 1852 till medlem av Accademia di San Luca. Han är den förste konstnär som belönats med kommendörstecknet av Nordstjärneorden, vilket han fick mottaga 1854, då han besökte Sverige för att närvara vid avtäckningen av de tre ovan omtalade monumentalstatyerna samt en kolossalbyst av Karl XIV Johan, som han utfört för Uppsala. Då han lämnade Sverige för att återvända till Rom, drabbades han i Trieste av ett slaganfall och avled natten till 22 dec. Han begravdes först i Trieste men har senare förts till Sverige och ligger nu begraven i Gbg.